predikningar

”Allt är tomhet! Inget nytt sker under solen.” Predikaren i Gamla Testamentet låter som dyster pes­si­mism. Allt tycks vara ett enda tröstlöst kretslopp. Men är det inte snarare realism? En titt i historien och i dagens tidning be­kräftar att män­niskans villkor är sig märkligt lika, trots alla ”nyheter”.

Bön för makthavarna. I söndags gjorde vi två saker för vårt land. Vi röstade och vi firade mässa. Idag, och varje söndag året runt, fortsätter vi att be för dem som får uppdraget att styra och leda. Det är lätt att fångas av förakt för dem som har makten. Man talar om ”politikerförakt”. Men kyrkan föraktar inte dem som har samhällelig auktoritet. Med hänvisning till fjärde bu­det – Hedra din fader och din moder – uppmanar hon oss att hedra dem som av Gud har fått myndighet och ansvar i samhället. Det ute­sluter förvisso inte kritik, men förakt är inte den kristna håll­ningen. När bad du för dina politiska motståndare sist?

Dagen efter Korsets upphöjelse firar kyrkan Jungfru Ma­rias smär­tor. Hon stod vid korset. Hon skulle, som många andra mödrar, varit beredd att ge sitt liv för sitt barn. Hon kan inte ”göra” något, men hon går inte un­dan som de flesta apostlarna. Hon ”stod vid Jesu kors”. Hon låter svär­­­­­­det gå genom sin själ.

Vi firar invigningen av detta Jesu Moder Marias kloster. Året var 1991. Mässan firades i klostergården – i strålande sol (kyrkan var än­nu inte byggd). Klostrets inre gård har ofta setts som en bild för paradisets trädgård med livets träd i centrum. Detta träd är i sin tur en förebild till det he­liga korset, vars upphöjelse är dagens fir­ningsäm­ne.

Jesus fylls av medlidande med änkan. Han säger till henne: ”Gråt inte”, och till hennes döde son: ”Stig upp!” Nästa ”steg” på Kristi väg genom tiden hör vi när Paulus påmin­ner de kristna om att de utgör Kri­s­ti kropp och är lemmar i den. Bakgrund och orsak till detta hörde vi igår, när Jesus angav eu­ka­ristins mysterium: ”Det­ta är min kropp”.