predikningar

”Jag kallar er vänner.” Det är kanske det största som Jesus säger om sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju ömsesidig och på något sätt jämlik. Tydligast ser vi det hos helgonen. De ”får vad de än ber om” eftersom de är ett med Kristi vilja. Kyrkan skymtar fram som ”vänskapens sakrament”.

”… låt oss som firar påsk hämta befriande glädje ur Herrens uppståndelse”. (kollektbönen) Påskens evangelium passerar gränser både utåt, geografiskt och etniskt, och inåt, djupare in i människans innersta. I Antiochia börjar man predika också för ickejudar. Ryktet når Jerusalem och man skickar dit Barnabas för att ”visitera” vad som är på gång. Barnabas, som var en god man, fylld av helig ande och tro, bekräftar det som ett nådens verk.

Anden vägleder kyrkan i nya situationer. Steget ut till hedningarna utan att dessa ställdes under Mose lag, var större än vi kan föreställa oss. Lukas berättar ingående om det. Petrus, inte Paulus, var det första redskapet. Petrus dröm och det som hände i Caesarea övertygar ”apostlarna och bröderna i Judéen”.

Verkligheten är tryggare än drömmen. Bilden av den gode herden har ofta målats i romantiska färger. Flera generationer som sökte frihet och oberoende fnyste inför bilden att vara ett får i en flock. Men bilden av den helt fria och oberoende människan, håller inte den på att förlora sin tjusning? Finns det rentav något lockande i herdebilden? Svarar den inte mot ett äkta mänskligt behov, behovet av någon att lita på, någon som inte sviker? Bilden av den gode herden är inte bara varm, den är också präglad av styrka. Den är både ömsint och stark.

Petrus botar den förlamade Aineas och uppväcker änkan Tabita från de döda. Jesu kraft rinner vidare i den apostoliska kyrkan genom tecken och under. Många kommer till tro på Herren. Sådant sker genom historien i de mirakler och underverk som prövas och erkänns av kyrkan. Men det sker hela tidengenom Kyrkans ord och sakrament, som väcker tro, botar andlig förlamning och uppväcker de andligt döda.

Påven Leos första budskap i går kväll var: ”Frid åt er alla!” Hela frälsningen ryms i ordet ”frid”. Egentligen är det budskapet också i dagens läsningar. Saul mötte det först som en fråga: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade hans liv. I fortsättningen skall han bli sin Herres ”redskap”, ett redskap för att förmedla hans frid. Han är blind i tre dagar. När Ananias lägger sina händer på honom får hans sin syn tillbaka och låter döpa sig.

”Hur skall jag kunna förstå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de hedningar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en resa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesajas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han förstå om inte någon vägleder honom?