predikningar

Den verkliga friheten. Dagens kollektbön är ovanligt vacker. ”Du har gjort oss till ljusets barn… låt aldrig mörkret få makt över oss… ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus”. Vi glä­der oss över ljuset, inte minst i midsommartid, eller när det ser hotfullt och mörkt ut i värl­den. Läs­ningarna vi har hört handlar om vad Gud gör för att vi skall förbli i ljuset. De talar inte direkt om ljuset, snarare om frihet. Men orden är nästan utbytba­ra. Vi kunde också ha bett: ’Du har gjort oss till frihetens barn… låt oss inte fastna i fång­en­skap och slaveri… ge oss nå­den att förbli i den frihet du har gett oss’.

De första munkarna kände igen något av sin egen kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassi­no, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i klos­ter ser man honom ofta tillsammans med Ma­ria vid korset. Johannes Döparen vistades i öde trakter. Som det står om den gåtfulle profeten i första läsningen ansätts han av svåra tan­kar: ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft”. Han enda lön är hos Gud.

Alla bibelns liknelser, profetior, bilder och utläggningar om Guds kärlek kon­­­cen­treras i en dramatisk händelse. Soldaten sticker sitt spjut i Jesu hjärta och därur rinner det fram blod och vatten. Gud lönar det hög­sta onda med det högsta goda. ”Kristus dog för oss medan vi än­nu var syndare”, säger aposteln.

Människorna uträttar och bygger mycket. Men allt kommer inte att be­stå. År 597 f.Kr. hände det otänkbara. Jerusalem intas av babylonier­na och templet berövas alla sina skatter. Senare skulle templet brännas och mu­rarna brytas ner. Kung­en och de flesta i folket fördes bort i fången­skap. Mänsklighetens historia, också när framstegen tycks närma sig det op­timala, följer samma mönster. Uppgång och fall.

”Akta er för de falska profeterna.” De farligaste är de fromma, ”förklädda till får”, de uppträder som ”lju­sets änglar”. Vackra ord och yttre fromhet bevisar ingenting, inte ens under­verk. ”På deras frukt skall ni känna igen dem.” Thomas More, kungens kansler, och biskop John Fisher motsatte sig Henrik VIII:s skilsmässoplaner. De vägrade att skriva på tro­hetseden till kungen, där denne gjorde sig till kyr­kans över­huvud. Deras trohet mot på­ven och den katolska tron väg­de tyngre.

Dåtidens stormakt Assyrien hade intagit Nordriket år 721 f. Kr. Tju­­go år senare, ho­tas också Juda rike och Jerusalem. Kung His­kia får ett hotfullt och sarkastiskt brev från den assyriske kung­en. ’Skulle du bli räd­­­dad, när alla andra gått till spil­lo?’ När kungen läst brevet gick han in i Herrens hus och ”bredde ut brevet inför Herrens ansikte”. Han ”på­minner” Gud om hans makt och barmhärtighet. Ge­nom profeten Je­saja får han löfte om hjälp. En ängel griper in och slår fienden. Historikerna be­kräf­tar att en farsot ägde rum vid denna tid. Det ena utesluter inte det and­ra.

Nordriket föll 721 f.Kr. för det assyriska riket. Elva av Israels stam­mar gick förlorade. De beskrivs som hårdnackade. De lyssnade inte på de profeter Herren ha­de sänt. Med den assyriska kungen som redskap ”försköt Herren dem från sitt ansikte”. Deras ohörsamhet fällde domen över dem.