pater Thomas Idergard

På väg till uppståndelsen. Kära systrar och bröder i Kristus, Få skildringar i Nya Testamentet fångar det både vardagliga och extraordinära i en nystart, som dagens evangelium gör. Det är uppenbart att en ny skapelse bryter fram i och med Jesus uppståndelse. Stilla, lite under radarn, men otvetydigt livets och uppståndelsens triumf över våld och död. Och vi får en bild av Kyrkan som bärare av denna nya skapelse och dess hopp in i världens stående dysfunktion och mörker. Det som vi här i Uppsala i början av veckan blev så påtagligt påminda om, inte är något som är ”långt borta”.

Om du älskar och förlåter för Guds skull, inte din egen, kommer du att bli lycklig. Kära systrar och bröder i Kristus, Berättelsen om aposteln Tomas tvivel tolkas idag ofta väldigt begränsat. I en tidsanda där det har ansetts som bra att söka, men aldrig att finna något som man får visa andra, och att fråga, men aldrig att hitta ett svar som kan vara allmängiltigt, dvs gälla också andra, betraktas tvivel som ett självändamål: ”Tomas tvivlar – härligt, han är som vi!” Men när vi läser vidare i berättelsen hör vi Jesus tillrättavisning efter att ha gått Tomas till mötes, och förstår sedan att poängen inte är Tomas tvivel utan hans trosbekännelse; bekräftelsen på Jesus sanna identitet: ”Min Herre och min Gud.”

Även värderingar, gemenskap och mystik kräver att uppståndelsen är sann. Kära systrar och bröder i Kristus, Den grav där en stendöd man hade lagts på fredagen, var tom på söndagen. Svaret på frågan om vad som hänt är avgörande för allt i den kristna tron. Genom ägaren, en medlem av templets Stora råd, var platsen för Jesus grav känd i Jerusalem. Flera, olika historiska källor rapporterar att den oväntat var tom, inklusive källor nära dem som velat Jesus avrättning och nu blivit den unga Kyrkans stora motståndare: tempelprästerskapet i Jerusalem. Det kan alltså inte handla om ett kristet påhitt.

Offret och prästämbetet för Guds ”nu” i våra liv och vår värld. Kära systrar och bröder i Kristus, Ikväll och kommande dagar minns vi inte händelser i förgången tid så som man t ex tittar på ett gammalt fotografi. Istället vördar vi verkliga, historiska händelser för att de gör det möjligt för oss att alltid kunna leva i Guds ”nu”. Skärtorsdagens liturgi betonar två avgörande förutsättningar för detta: Eukaristins och ämbetsvigningens sakrament. Jesus instiftar den Heliga Eukaristin vid sin sista nattvard med apostlarna. Men Eukaristin i sig är något mycket större än en nattvard, eftersom Kristus där är närvarande med hela sitt liv. Den är ett offer, i formen av en måltid.

Bli som åsnan! Kära systrar och bröder i Kristus, Den här söndagen kallar vi katoliker både för ”Palmsöndagen”, manifesterad av processionen med palmkvistarna, och ”Passionssöndagen”, manifesterad av evangeliet med passionsberättelsen. Och det hör ihop: som inledning till Stilla veckan bekänner vi att Jesus Kristus kungliga triumf är förenad med, ja, förutsätter, hans lidande och död.