pater Thomas Idergard

Arbetet för rättvisa börjar med mig och i min närhet - inte långt borta. Kära systrar och bröder i Kristus, Hur kan Jesus i sin liknelse i dagens evangelium berömma en förvaltare, som när han avskedas försöker uppamma sympati genom att minska andras skulder till hans chef? Det är nu förstås inte det ohederliga i sig som Jesus berömmer, utan att förvaltaren är rask i att agera för att säkra sin egen framtid. Förvaltarens handlingskraft är alltså förebilden för vårt kristna liv. Vi kommer alla förr eller senare att lämna den här världen, och då vill Jesus att vi ska ha tagit vår del av ansvaret för det som kommer.

Kyrkans sanningsanspråk och morallära hjälper oss att bli funna av Gud. Kära systrar och bröder i Kristus, Jesus tre liknelser i dagens evangelium, om ett får, ett silvermynt och en son som är förlorade, utgår alla från berättelsen i dagens första läsning ur Andra Moseboken om guldkalven. Den beskriver både en historisk händelse och något som ständigt upprepas i mänskligheten: att vi själva låter oss gå förlorade för Gud, genom att det vi gudomliggör, dvs låter ta Guds plats. När det vi skapar och griper efter förr eller senare försvinner, eller bara ger begär efter mera, som ändå förr eller senare försvinner, ja, då försvinner också vi.

Viljan att vara som andra är ingen kristen kallelse. Kära systrar och bröder i Kristus, Hur går bilden av Jesus som mild och vänlig ihop med det han säger i evangelierna? Som t ex idag, om att den som vill vara hans lärjunge måste ”hata” både sin familj och sitt liv? Det katolska svaret är att det går utmärkt. Inför det som är oordnat, uttryck för arvsyndens skada i oss, är Jesus obevekligt hård. Han vill ju besegra synden och utplåna dess makt över oss. Jesus hårdhet gäller alltså ”göra”-nivån i våra liv. Men inför det som är Guds avbild i oss – vår innersta, personliga kärna, vår enda hållbara identitet, aldrig påhittad eller ”känd” av oss utan given av Gud, vad vi än gör – är Jesus gränslöst förlåtande.

Ödmjukhet – inte att vara svävande om sanningen, utan att leva i sanningen. Kära systrar och bröder i Kristus, Som alla andra riken styrs också Guds rike av lagar. En av de absolut viktigaste beskrivs av dagens läsningar: lagen om ödmjukhet. Den som innebär, som vi hörde av Jesus själv i evangeliet, att den ”som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”; alltså, för att tala med vår första läsning ur Syraks bok, få ”nåd hos Herren”, del av Guds eviga liv.

Så här vill Jesus att vi ska göra med valet. Kära systrar och bröder i Kristus, Den Helige Augustinus sade en gång så här i en predikan: ”Så ofta vi måste utstå […] svårigheter är dessa på samma gång […] tillrättavisningar för oss. Inte heller den heliga Skrift lovar oss frid, trygghet och ro, och evangeliet förtiger inte svårigheter”.

Vi äger inte våra kroppar. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens kollektbön bad Kyrkan Gud om att vi med blick mot himmelens härlighet en gång ska få ”dela den med” Jungfru Maria, och, som hon, ”med kropp och själ”. Jungfru Marias upptagning är ett exempel på vad som kallas för ”dogmutveckling” i den Katolska kyrkan. Utveckling av en dogm, trossats, handlar inte om att Kyrkan ändrar sin lära i det som gäller Gud, frälsningen i Kristus, Kyrkan, sakramenten och moralen, jämfört med vad Kristus lärde apostlarna, så att Kyrkan plötsligt skulle motsäga sig själv. Det skulle ju t ex innebära att helgonen kommit till himlen på fel grunder, eller inte alls är där eftersom de hade fel tro.

Guds kärlek både dömer och omfamnar. I dagens evangelium hörde vi Herren säga att han ska ”tända en eld på jorden”. Formuleringen på grekiska, evangeliernas originalspråk, är egentligen starkare, ”kasta en eld”. Vidare hörde vi honom säga att han inte ska skapa fred utan ”splittring”. Med de här orden av Jesus framstår Gud som hård och dömande. Att vara ”dömande” är nog vår tids enda last. Men idén att Gud för att han älskar oss också borde älska allt vi gör, stämmer inte med Bibelns vittnesbörd. Inte heller stämmer fördomen att vi möter en sträng Gud i Gamla Testamentet men en barmhärtig i det Nya.

”Våga det katolska språnget - och gör så här om det är något i Kyrkans lära du finner svårt". Kära systrar och bröder i Kristus, Tro är, till att börja med, detsamma som att hålla något för sant; att tro på något. En ”trygg förvissning”, enligt vår första läsning ur Salomos Vishet, ”om det vi inte kan se”, som den magnifika meditationen i andra läsningen ur Hebréerbrevet preciserade det. Denna typ av tro är en nödvändig början på vetande: man håller något för sant som man sedan försöker verifiera med olika metoder.

”Om vi söker ’humility’ och inte ’pride' får också vi omvandlas med Jesus till dem Gud hade tänkt”. Vad är Kyrkan och varför finns hon till? I samhället, men även inne i kristenheten, råder det idag tyvärr en del förvirring om svaret. Men vi kan börja med att slå fast vad Kyrkan inte är: en andlig serviceinstans eller en mötesplats för gelikar – och vad hon inte gör: bekräfta oss i att det vi känner och vill alltid är rätt, bara för att vi känner och vill det.

”Katolska kyrkan behöver reformeras nu - och S:t Ignatius visar exakt hur!" Kära systrar och bröder i Kristus, Dagens responsoriepsalm talade om hur ”vårt hjärta [vinner] vishet”. Hjärtat var i antiken symbolen för människans personligaste djup. För att låta visheten prägla det behöver vi, som vi hörde, lära ”oss hur få våra dagar är”. Dvs inse att slutet på vår tid i världen aldrig är långt borta. Paradoxalt nog för att vi ska kunna leva våra dagar här –många eller få – i sann glädje, byggd på vetskapen att det finns ett evigt liv, bortom våra dagar i tiden och rummet.