pater Thomas Idergard

Den viktigaste näringen för våra liv. Kära systrar och bröder i Kristus, Idag berättar våra läsningar att livets viktigaste näring är Guds frivilliga gåva av sig själv. I första läsningen ur Andra Moseboken vandrar Israels folk i öknen, efter befrielsen från slaveriet i Egypten. Men frihetens väg är inte enkel. Folk hungrar så till den grad att de saknar tiden i slaveri, där man i alla fall hade det materiellt tryggt. När Gud svarar genom att låta folket upptäcka det manna på marken med vilket man kunde göra bröd, är det, som Jesus påpekar i dagens evangelium, inte det verkliga ”bröd från himlen” som vår responsoriepsalm idag besjöng.

”Katolska kyrkan inbjuder alla till enheten i tron som sedan närs av Livets bröd" Kära systrar och bröder i Kristus, Tron på att Gud genom mirakel kan ingripa i världen, i alla dess naturliga ordningar, är en nödvändig följd av tron på att Gud som skapare och därmed herre över materien. Men idag kan vi t o m höra kristna tvivla på ögonvittnesskildringarna om Jesus mirakel för att de inte kan förklaras med empirisk vetenskap. Då glömmer man att själva poängen med ett mirakel är att det inte kan förklaras med våra metoder för att mäta orsaker och samband.

”Tänk på att Gud ska göra upp med de dåliga herdarna, och följ den Gode herden - men inte alla präster". Kära systrar och bröder i Kristus, I Gamla Testamentet liknas Israels folk, Guds första förbundsfolk, vid en fårhjord för vilken Gud kallade herdar, religiösa och politiska ledare, att på Guds uppdrag skydda folket och sörja för dess behov, inte minst andligt. Vår första läsning ur profeten Jeremias bok, riktade hård kritik mot dessa herdar för att ha misskött uppdraget så att folket i sin tur inte kunde uppfylla förbundets syfte: att ge ett levande vittnesbörd till resten av världen om Israels Gud.

”Handling i fattigdom och tillit förvaltar arvet rätt”. Kära systrar och bröder i Kristus, Dagens läsningar påminner oss om att vi som kristna både har fått del av en enorm rikedom, och är sända att deladen med alla som vill ta emot den. Vår andra läsning hämtades från Aposteln Paulus brev till Efesierna. Detta brev är utformat som en undervisning för nydöpta, där den Helige Ande, förmedlad i dopet, beskrivs som ”ett sigill” – en själslig märkning av tillhörigheten till Jesus Kristus – och som ”borgen för” ett ofattbart stort arv: delaktigheten i hans död och uppståndelse. Ett arv som det, i likhet med ett materiellt arv, är upp till oss att förvalta.

”Var annorlunda än andra och lämna bekvämlighetszonen!” Kära systrar och bröder i Kristus, Andra Vatikankonciliet beskriver kallelsen till Kristus efterföljd som en profetisk uppgift[1] som förutsätter det Jesus i Matteusevangeliet kallar för att tyda ”tidens tecken”[2]. Det är inte detsamma som att leta efter spektakulära händelser utan handlar om att förstå hur det som händer, både det som är vanligt och ovanligt, pekar på vad som uppfyller Guds löften om frälsning i Jesus Kristus, och bekräftar den eviga sanningen om Gud, och därmed om människan, uppenbarad i Jesus liv, död och uppståndelse. Liksom om att förstå vad som är motsatsen.