pater Thomas Idergard

Inga mänskliga framsteg kommer göra allt bättre. Kära systrar och bröder i Kristus, Kyrkoåret går mot sitt slut och liturgin påminner om de yttersta tingen. I Mässans läsningar får vi höra många Jesus-ord som inte är bekväma. Men för att tala med förre påven Benedikt XVI: som kristna är vi inte kallade till bekvämlighet utan till helighet, dvs att vara helt och fullt till för Gud. Och det är ofta, i det korta, tillfälliga perspektivet, också obekvämt.

Att samtidigt vara som en änka och en präst. Kära systrar och bröder i Kristus, Två av dagens läsningar handlar om änkor, och en om att göra tjänst som präst. Och de hänger faktiskt nära ihop och berör oss alla, även de som varken är änkor eller präster i en sakramental, vigd, mening. På biblisk tid var ”faderlösa och änkor”, som vår responsoriepsalm idag nämnde, liktydigt med ”de fattigaste i samhället”. Som kulturen och ekonomin fungerade då, fanns det för dem som förlorade man eller pappa små möjligheter till försörjning. Det här är bakgrunden till både första läsningen ur Första Kungaboken och evangeliet, där det grekiska originaluttrycket faktiskt t o m understryker att änkan var ”urfattig”.

”Om vi tror att något annat än frälsningen i Kristus vore det bästa för någon, bör vi be om mer kärlek till vår nästa". ”Kärlek”, ”att älska” – vad är egentligen det? Det grekiska ord som används i Nya Testamentets originaltexter för den kärlek Jesus nyss talade om i evangeliet, är substantivet ”agape” och verbet ”agapáo”. Det betyder att vilja någons bästa för hans eller hennes egen skull. Med Jesus själv ser vi att när denna vilja blir gudomligt inspirerad betyder den att ge av sig själv helt för den andras bästa, utan att räkna på vare sig kostnader eller vinster.

”I tjänst för den Lidande kyrkan". Kära systrar och bröder i Kristus, På Alla själars dag påminns vi om att vi ska be för våra avlidna nära och kära, men också för mer distanserade bekanta, ja t o m för fiender. Något som hela Kyrkan gör i den Heliga Mässan varje dag. Och något vi erinrar oss och varandra genom att tända ljus på gravarna just runt denna högtid. I detta påminner vi också oss själva om vår egen död. För det enda vi säkert kan veta om våra liv, hur de än ser ut, och där vi verkligen är lika, trots alla olikheter, är att vi alla ska dö.

”Frågan är inte om heligheten kallar till uppoffringar, utan vilka uppoffringar den kallar till". Kära systrar och bröder i Kristus, Om Kyrkan vore ett företag skulle affärsidén beskrivas som att producera helgon. Alla döpta kristna är kallade att genom ett liv i tron, och med Kyrkans aktiva hjälp, bli helgon; heliga, avskilda för Gud i ett liv efter Guds värdeskala, i skaran inför Guds tron som vår första läsning ur Uppenbarelseboken beskrev. Den skara som när Gud fullbordar allt ska få uppstå med och som Kristus, med en ny himmel och jord.

Bara om Jesus mirakel har hänt finns det mening och hopp. Kära systrar och bröder i Kristus, Tron på Jesus mirakel som verkliga, historiska händelser är avgörande för kristendomen. Den kristna bekännelsen är ju att Gud var helt närvarande i personen Jesus från Nasaret. I honom försonas människan och Gud, konkret och fysiskt, vilket ger honom värdigheten som den sanne, evige översteprästen så som vår andra läsning ur Hebréerbrevet beskrev det.

Sann kärlek till nästan ger vilja till kristen mission. Kära systrar och bröder i Kristus, Döden som ett absolut slut, en utplåning av vår person, kan bara besegras av någon som står utanför den värld som döden är en del av. Dvs av Gud. Men bara en människa kan bära Gud till mötet med döden och göra andra människor delaktiga i ett liv bortom döden. Det är därför som Gud blir människa i Jesus Kristus och frivilligt ger sitt liv ”till lösen för många” som han säger i dagens evangelium; gör det som profeten Jesaja förutsäger i dagens första läsning, flera hundra år före Kristus, och som ”den rättfärdige ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld”.