Predikan 3 Påsksöndagen 2026
”Kristna borde läsa Uppenbarelseboken för att förstå det som händer i världen - och varför"
Apg 2: 14, 22-30; Ps 16; 1 Pet 1: 17-21; Luk 24: 13-35
Kära systrar och bröder i Kristus,
Exakt var byn Emmaus låg är för oss idag oklart. En tradition pekar på att det rörde sig om en bebyggelse upprättad runt en romersk militärförläggning. Om det är så, ser vi att de båda lärjungarna i dagens evangelium vandrar från den fysiska plats, Jerusalem, där Jesus korsoffer och uppståndelse visade Guds makt som den självutgivande kärlekens, till en plats, Emmaus, som uttryckte den världsliga makten byggd på våld och rädsla. Det skulle då visa hur lärjungarna vandrade i fel riktning i livet när de tappat bort Jesus Kristus som vägvisare. Det gäller också oss och det går att se varje dag; i världen, i stort, och i våra egna liv, i smått. Och sambandet är att när Jesus Kristus glöms i det lilla så glöms han också i det stora. Sambandet är aldrig omvänt.
Men i evangelieberättelsen hör vi hur Jesus slår följe med lärjungarna. Han förklarar Skriften, dvs Bibeln, med sig själv som den tolkningsnyckel som gör den begriplig. Lärjungarna bjuder hem honom till sig och känner igen honom när han bryter brödet. Och efter att så ha insett att de har haft den sant uppståndne Herren med sig bryter de själva genast upp och vänder tillbaka till Jerusalem. Dvs nu i rätt riktning - från den realitet där världens makter och opinioner härskar, till den realitet där Guds makt och härlighet uttrycks.
Utöver att återge en historisk händelse med ögonvittnen som plötsligt förstår det osannolika men dock helt verkliga miraklet, beskriver berättelsen vad som händer i den Heliga Mässan, Kyrkans viktigaste gudstjänst, och vad det i sin tur vill göra med och av oss.
För vad händer i Mässan? Jo, vi kommer hit från våra dagliga vandringar som ofta har fel riktning eller fokus. Efter vår uttryckliga bekännelse av den insikten får vi i ordets liturgi höra läsningar ur Bibeln där Jesus förklarar sanningen om Gud och människan. Fördolt i Gamla Testamentet och öppet i Nya Testamentet - så som Aposteln Petrus binder samman det i vår första läsning idag ur Apostlagärningarna - och direkt citerad i evangelierna. I predikan förklaras och fördjupas något av det som Kyrkan på Kristus uppdrag lär utifrån det lästa. I Mässans höjdpunkt, Eukaristins liturgi, deltar vi i frambärandet av Mässans offer och får så känna igen Jesus offer i det brutna brödet, dvs hans gåva av sig själv för att vi ska blir delaktiga i hans gudomliga liv. Då kan vi i vår ”tro också … hoppas på Gud”, som Aposteln Petrus beskriver vår uppståndelse i dagens andra läsning ur Första Petrusbrevet.
Med hjärtan som brinner av Jesus sällskap blir vi sedan med Mässans avslutning sända ut i världen för att berätta, i ord och handling, om vårt hopp. Nu med en återställd riktning av vår livskompass mot Guds rike, där Guds vilja får råda.
Vi känner alltid igen Jesus Kristus i den Heliga Mässan, i synnerhet på söndagar, uppståndelsens dag, där Kyrkan, av moderlig kärlek till oss gör ett bud av sin påminnelse om att vi ska delta. Där dras vi alltid åter in i hans sällskap och får det vi behöver ta emot för att vara hans följeslagare.
Herren har lovat att alltid vara närvarande i den Kyrka som han själv grundade på apostlarna och gav sju sakrament, och hos den som tror. Enligt Herrens löfte ska Kyrkans kämpande del, där vi nu ingår, bestå till hans återkomst. Trots omvärldens missaktning, i olika grad, eller ointresse, och trots alla synder i Kyrkan. För hennes helighet beror inte på vår förträfflighet, även om vi kallas att med Hans direkta hjälp i läran och framförallt biktens sakrament ständigt omvända oss till Guds väg. Kyrkans helighet beror enbart på närvaron av Kristus och Faderns Ande, även när den skulle döljas av våra synder och begränsningar. Och en dag ska Jesus Kristus själv fullkomna henne i den himmelska, segrande Kyrkan, där helgonen redan väntar.
Med Jesus uppståndelse har det nya livets ordning blivit synlig för världen att ta ställning till, och genom Kyrkan har denna ordning etablerat ett brofäste till världen så att den som vill kan leva efter den ordningen redan här i tiden. Och då, för den som så vill, är den gamla ordningen, den gamla världen, faktiskt redan död. Dess bedräglighet och fåfänglighet är genomskådade och befunna vara precis vad de är: helt utan beständighet. Därför ska vi varken lita på världen eller vara rädda för den. Vad som än händer med och i världen vet vi att inget kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus, som också Romarbrevet försäkrar oss om.
Vad vi än möter i världen, dvs i den gamla ordningen byggd på avvisandet av Gud, och därmed på osanning och våld, är det bara dödsryckningarna av något som redan har förlorat. Dessa den gamla världens dödsryckningar kan vara både förödande och skrämmande, det vet vi alltför väl. Men det är ändå dödsryckningar. Som den framlidne karmelitpatern och andlige författaren Wilfrid Stinissen har påmint om har ”all världens lidande … genomlidits av Jesus och framburits av honom till Fadern”, varför vi ”inte längre [kan] tala om livets tragik” eftersom det ”har förvandlats till ett frälsande kors”.
I denna hoppfulla medvetenhet om det eviga livets seger har martyrerna i alla tider gått sina öden till mötes. Därför inspirerar de oss så att vi lär och stärks av deras exempel. Inte för att vi skulle riskera våra liv - för oss handlar det oftare om sådant som förlust av ära i andras ögon - men för att visa oss rätt hållning till allt i vår mänskliga värld; till vad som har verkligt värde och inte.
Med rätt hållning kan vi notera, och förstås göra vad vi kan för att bemästra och bemöta, effekten av att politiska och ekonomiska ordningar, teknologier, sociala förhållanden och världsliga ledare visar sig vara rätt begränsade eller inte lever upp till högtidligt givna löften. Och det ska inte förvåna oss. En av de centrala lärdomarna i den bibliska uppenbarelsen är faktiskt att den världsliga ordningens beståndsdelar och löften är förgängliga och existentiellt opålitliga, dvs utan varaktig mening. Och Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok, beskriver faktiskt hur mötet mellan den gamla ordningen och det nya livet så som det bärs av Kyrkan kommer att utvecklas och sluta. Det kommer att sluta gott när Gud bestämmer att allt ska fullbordas. Men vägen dit kommer att kantas av den gamla ordningens kraftfulla och våldsamma motstånd. Något annat kan, ja får, vi inte förvänta oss. Det vore att ignorera allt det Jesus, och martyrerna i hans efterföljd, har visat. Faktum är att vi borde läsa Uppenbarelseboken mer, om vi som kristna vill förstå det som händer, och kommer att hända, i världen - och varför.
Så låt oss med tacksamma hjärtan lyssna på Jesus Kristus i hans ord, och känna igen Honom när Han, som dagens responsoriepsalm uttrycker det, visar oss ”vägen till liv”; ger sig och sitt eviga, gudomliga liv genom materia in i din och min materia, sant och verkligt, inte symboliskt, närvarande i den Heliga Kommunionens brutna bröd! Låt oss bli bärare av det hopp som övervinner synd, lidande och död; det hopp som består, när allt annat grusas som det måste; det hopp som bara Han kan ge! Amen.
pater Thomas Idergard
