Predikan Påskdagen - Kristi Uppståndelse 2026

"Miraklernas mirakel förblir den historiskt mest rimliga förklaringen till den tomma graven"

Apg 10: 34, 37-43; Ps 118; Kol 3: 1-4; Joh 20: 1-9

Kära systrar och bröder i Kristus,

Den grav där en stendöd man hade lagts på fredagen, var tom på söndagen. Svaret på frågan om vad som hände är avgörande för allt i den kristna tron.

Genom ägaren, en medlem av templets Stora råd, var platsen för Jesus grav känd i Jerusalem. Flera olika historiska källor berättar om att den oväntat var tom, inklusive källor nära dem som velat Jesus avrättning och sedan blir den unga Kyrkans första motståndare: tempelprästerskapet i Jerusalem. Det kan alltså inte handla om ett kristet påhitt.

I kunskapsteorin räknas personliga vittnesmål som en möjlig källa till objektiv kunskap. Det blir konkret i både rättsskipning och historieskrivning, där vittnesmålens samstämmighet och deras interna konsistens och svaga alternativa förklaringar ger goda skäl att anta att ögonvittnens utsagor om en händelse är sanna.

Så också med Jesus uppståndelse. Säkerheten om att den är sann, vilken får oss att bygga våra liv på den, ges bara genom tron, i meningen tilliten till det som uppenbaras för Maria från Magdala och via henne till apostlarna, Kyrkans första biskopar. Tillsammans med många andra, blir dessa personer väldokumenterade, och därmed kunskapsteoretiskt legitima, ögonvittnen under hela 40 dagar.

Som ett av ögonvittnena, den Helige Petrus, framhåller i vår första läsning ur Apostlagärningarna, är Jesus uppståndelse den slutliga bekräftelsen på Jesus anspråk på att vara Guds Son, i delad gudomlig natur med Fadern, och därigenom den enda vägen till Fadern. Tron på Jesus uppståndelse avvisar alltså det som var vanligt i Romarriket och idag kallas ”religionspluralism”, idén att alla religioner leder till frälsning, till förmån för att det är den kristna tron som bär den sanna uppenbarelsen av Gud. Guds människoblivande i Jesus Kristus, och hans död och uppståndelse, är något som ”Herren har gjort”, som vår responsoriepsalm uttryckte det.

Men bara för att ett liv i och av uppståndelsen kräver tro, tillitsfullt omfamnande av övernaturlig nåd, Guds gåva, är förnuftet inte bortkopplat. Tvärtom går det finna argument för varför tron på Jesus uppståndelse är rimlig, liksom för att försöken att förklara den tomma graven utan uppståndelsen blir oförnuftiga.

I dagens evangelium hörde vi hur Johannes kommer fram till graven först, men lämnar plats åt Petrus. Kyrkofadern John Scotus ser i händelsen en bild av hur Petrus representerar tron, tilliten till Gud som vårt svar på uppenbarelsen när vi omfamnar den som sann, och hur Johannes representerar förnuftet, som kommer i trons sällskap och hjälper att bättre förstå vad tron först fått oss att se.

Bortförklaringarna av uppståndelsen faller alla på fakta- eller rimlighetsmässiga grunder. En simpel gravplundring? Orimligt, då plundrare skulle tagit de dyrbara linnetygerna och lämnat kvar liket, inte tvärtom. Var Jesus bara skendöd? Omöjligt, givet villkoren vid romerska avrättningar, där soldaterna själva avrättades om de lät en dödsdömd undkomma. Och den idag vanligaste förklaringen, att alla ögonvittnen skulle vara offer för en ”masshallucination”, är oförenlig med psykologisk vetenskap som säger att hallucinationer är individuella och kortvariga. Den amerikanska, icke-troende psykiatrikern Roberta Waters har t o m konstaterat att sannolikheten för att många personer under en tid av 40 dagar skulle haft samma hallucination faktiskt är lägre än sannolikheten att någon uppstår från de döda!

Vi kommer alltså inte ifrån den fysiska, kroppsliga uppståndelsen, miraklernas mirakel, som förklaring till den tomma graven. Insedd med trons ögon. Med goda förnuftiga skäl för sig. En sann, verklig händelse, om än helt unik. På den som grund bygger vi vårt hopp om att också vi en dag uppstår som Jesus Kristus uppstod. Inte som någon fritt svävande ande, en symbol eller ett minne, utan som en hel person med en fullkomnad kropp, i en materia som aldrig mer kan attackeras av sjukdom och brytas ned av död, i en ny existens, helt uppfylld av Guds närvaro.

Att försöka undvika att, i världens ögon, verka omöjlig och säga att ”Jesus är i alla fall uppstånden i mitt hjärta”, blir faktiskt förolämpande mot Maria från Magdala, apostlarna och alla övriga ögonvittnen, inte minst dem som gick i döden för det som verkligen hade hänt. När jag håller uppståndelsen för sann och förstår vad den betyder, blir det min persons absoluta kärna och då lever Jesus i just mitt hjärta. Men han lever, oavsett. Och bara tron att det är ett objektivt faktum kan frälsa, annars finns det ju inget riktigt, evigt liv att bli frälst till.

Uppståndelsen betyder att det finns en realitet bortom den vi ser och vet kommer att upphöra, från galaxer till sommarens trollslända, inklusive oss och allt det vi skapar, liksom tiden och rummet självt. Den realiteten är Guds realitet, Guds rike; den evighet som det kristna livet här och nu betyder att börja växa in i och bli till ”ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”, som vår andra läsning ur Kolosserbrevet beskrev det. Framförallt genom att låta oss näras av sakramentens nåd och Kyrkans lära, låta dem bli vårt rättesnöre, före allt annat.

Precis som i fråga om Jesus gudomliga natur finns det ingen ”tredje ståndpunkt”, ingen klassisk, svensk ”mellanväg”, i förhållande till hans uppståndelse. Om den inte är objektivt sann, är allt som kristen tro och Kyrkan sysslar med ett stort skämt. Då är den inget att bygga gemenskap kring, inget som ger oss absoluta värden eller kan röra oss till verklig livsförändrande handling, inget som kan ge någon personlig gudserfarenhet, ingen verklig mystik. För då kommer den att när som helst kunna ersättas av något annat som känns mer angeläget eller spännande.

Men om vi litar på ögonvittnena och Kyrkans bekännelse om Jesus som mirakulöst uppstånden, förstår vi att det är av detta, och inget annat, som var och en av oss får livsuppgiften: Att sträva ”efter det som finns där uppe” när det eviga livets värderingar, Guds vilja, alltmer får prägla det vi säger och gör, och när vi så delar den sant Glada Påsken med så många vi bara kan. Amen.

pater Thomas Idergard