Predikan 2 Påsksöndagen 2026, den Gudomliga Barmhärtighetens Söndag
"Drick ur barmhärtighetens rika källa genom att använda avlaten!"
Apg 2: 42-47; Ps 118; 1 Pet 1: 3-9; Joh 20: 19-31
Kära systrar och bröder i Kristus,
”Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Källan till kunskap om Guds verklighet är tillit. Från kvinnorna vid den tomma graven fram till den som förmedlade tron till just dig och mig, går en 2000-årig kedja av bekännelse av Jesus Kristus, i obruten tillit: ”Min Herre och min Gud.” För det är aposteln Tomas bekännelse av Jesus identitet, inte hans tvivel, som är poängen med berättelsen.
Det tvivel som Tomas först gav uttryck för berodde på att den uppståndne ännu inte hade visat sig för just honom. Jesus kärleksfulla tillrättavisning riktas därför också till oss idag: vad som är sant om Guds väsen och vilja, och därmed om människan, skapad av Gud till Guds avbild, avgörs aldrig av våra individuella sinnesintryck, förmågor eller åsikter.
Under tiden mellan sin uppståndelse och himmelsfärd befäster Jesus sin Kyrka, med sju sakrament och ett läroämbete, som den synliga bäraren av hans närvaro i världen i alla tider. En närvaro som, vilket vi också hörde i evangeliet, handlar om att förklara vad som är synd – att ”binda” – för att kunna förlåta. Om vi litar på Kristus, litar vi, som han vill, på Kyrkans förkunnelse av hans vilja, genom hennes eviga lära så som den sammanfattas och faktiskt enkelt kan läsas i Katekesen för den som vill informera sig.
Att medlemmar i Kyrkan inte lever efter hennes lära, eller att personer i skydd av kyrkliga positioner, begår synder och brott, är aldrig något bevis mot sanningen i läran eller mot Kyrkans helighet. För den kommer av att Kristus, som han lovat, alltid är närvarande i hennes tro och sakrament. Allt syndigt i Kyrkans och i våra enskilda liv påminner istället om vårt oändliga behov av omvändelse och förlåtelse, och att vårt hopp därför står till uppståndelsens nya ordning som Gud låter bryta in i världen genom Påsken.
Vi hörde i första läsningen ur Apostlagärningarna hur denna ordning i Urkyrkan var en egendomsgemenskap och ett ömsesidigt försörjningsansvar. En praxis som idag lever vidare i andra praktiska former, genom ordens- och klosterlivet och alla bidrag till kristet karitativt arbete över hela världen. Just detta skiljer frågor om praxis från frågor om läran: praxisen kan ändras och få nya uttrycksformer som sätt att uttrycka tron. Läran beskriver vad som är tron, och visar vägen till Gud.
Andra läsningen ur Första Petrusbrevet beskrev ett grundfundament i själva tron, det som är förutsättningen för livet i Guds nya ordning, i alla dess olika och ibland föränderliga praktiska former: barmhärtighet. Den uppstår när Guds kärlek, som är viljan av vars och ens bästa, dvs frälsningen, möter synden, som är att vi gör oss till måttstockar för det goda och sanna. Barmhärtigheten upphäver inte rättvisan, det som ger var och en vad han eller hon förtjänar. Men barmhärtigheten överskrider rättvisan, tar den vidare, till nästa nivå.
För att kunna förstå Guds barmhärtighet, måste vi först förstå Guds rättvisa. Denna innebär bl a, som Gud fastslår i varje förbund med människan, att synden, överträdelsen av Guds vilja, har ett straff, dvs får konsekvenser. Det finns två typer av straff för synden, eller följder för syndaren av den, rörande de synder som Kyrkan lär är dödssynder, allvarliga synder som dödar förmågan att leva Guds kärleksfulla plan. Och dessa två typer av straff är det evigarespektive det timliga straffet.
Det eviga, eller andliga, straffet är att vi genom valet att synda i tiden får ett liv utan Gud i evigheten: tillståndet som kallas helvetet och som Jesus konsekvent varnar oss för. Det timliga, eller materiella, straffet är t ex att våra synder straffar sig själva, ofta förr eller senare drabbar syndaren. Men detta timliga, materiella straff omfattar framförallt den rening – att ”prövas i eld” som Aposteln Petrus uttryckte i andra läsningen – som sker i tillståndet skärselden efter döden. Där kommer den som är befriad från evigt straff att förstå hur de förlåtna synderna har försvårat för Guds plan och andras liv. Och det är en smärtsam process av insikter.
På korset tar Jesus i vårt ställe på sig straffet för våra synder – i all den orättvisa och ondska som inom mindre än ett dygn bara sköljer över honom – för att låta våra synder utplånas i hans död, så att det uppståndna livet kan bli möjligt för alla som tror, trots våra synder. I dagens evangelium hörde vi Jesus instifta botens sakrament. När vi ber om och får förlåtelse för våra allvarliga synder, konkret i detta sakrament, eller om vi av något skäl inte kan ta emot det så genom vår längtan efter nåden i detta sakrament, så befrias vi alltså, genom Kristus offer, från en evig separation från Gud som logisk konsekvens av vår synd. Det är den gudomliga barmhärtigheten i arbete!
Men det som vi har skadat genom våra synder, som förlåts genom Jesus offerdöd – i oss själva i relation till Guds plan, i Kyrkan, Kristus kropp, och för andra – förblir skadat. Det återstår alltså en skuld, något att reparera. Ungefär som om jag sparkar boll in på grannens tomt och krossar källarfönstret. Även om grannen förlåter mig så att det inte förstör vår relation, behöver jag ersätta honom för fönstret. Skulden för den eller det som skadas av våra förlåtna synder, ger det timliga straffet i form av vår rening i skärselden.
Men också här griper barmhärtigheten in med den praxis som Kyrkan erbjuder i det som kallas avlat. Som vår andliga familj förfogar Kyrkan över en nådaskatt i form av Kristus offer och dess återverkningar i martyrernas och helgonens liv. Avlaten betyder att Kyrkan med hjälp av den skatten betalar vår skuld åt oss. Dvs minskar eller helt tar bort vårt behov av rening i skärselden som väg till himlen.
För att vi ska förstå den andliga verkligheten i avlaten, vill Kyrkan att vi, för att få avlat helt eller delvis, konkret uttrycker viljan att ta ansvar för våra handlingar. Påven fastställer hur i olika former av avlat. Men fullständig avlat ges t ex efter bikt, Helig kommunion och bön för påvens intentioner kombinerat med någon form av andlig övning. Prata med din biktfader, och läs mer i både Katekesen och i stiftets öppna information om avlat.
Avlaten ersätter absolut inte omvändelse och ånger, utan förutsätter det. Men avlaten påminner oss om att vi inte lever ensamma inför Gud utan i de heligas gemenskap. En gemenskap som strör barmhärtighetens konsekvenser över oss, om vi tror och samverkar. En gemenskap som även omfattar avlidna i tro och förlåtelse men i rening, och för vilka vi här i tiden också kan utverka avlat.
Tyvärr är avlaten idag antingen missförstådd eller okänd. Vi glömmer gärna att barmhärtighet förutsätter att det finns ett syndastraff. Men tar vi Kyrkans hela tro på allvar, ser vi att avlaten är möjligheten att dricka ur den gudomliga barmhärtighetens källa. Gör det!
Kära vänner, Guds barmhärtighet avväpnar syndens alla verkningar. Att leva i den kräver bara en sak av oss: att vi tror att Guds omvandlande kraft vände Jesus död på korset till uppståndelsens fysiska verklighet och att den gudomliga barmhärtighetens sanna ansikte därför är Jesus Kristus. Dess bärare är hans Kyrka, martyrernas och helgonens Kyrka, som genom sin förkunnelse, sina sakrament och avlatens särskilda gåva, får oss att utbrista i hoppet från vår responsoriepsalm idag: ”Jag skall inte dö utan leva.” Amen.
pater Thomas Idergard
