Kristi Himmelsfärds Dag

I en samtalsgrupp härom veckan talade vi om Kristi Himmelsfärd. Himmelsfärden är avslutningen och fullbordan av hela Kristi gärning, den som Fadern hade sänt honom att utföra på jorden. Han samlar det själv i en enda mening i sitt avskedstal: ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen och går till Fadern”. Han steg ner till oss, utförde sitt verk och återvände till Fadern. Så ställdes frågan i samtalsgruppen: Vad är skillnaden? Den som återvänder till Fadern, är det samma person som steg ner till världen?

Kristi himmelsfärd är en glädjens högtid som får de troendes hjärtan att vid­ga sig. Kristus har fullgjort sitt dagsverke på jorden och återvänder till Fadern. Men han gör det inte utan oss. Han återvänder till Fadern med den mänskliga kropp som han har fått genom Maria. Med denna sin gudamänskliga kropp intar han platsen på Fa­derns högra sida. Därför är dagen en strålande högtid för människan. Också änglarna ser med förundran på detta.

Människan är inte till freds med denna jorden. Det går djupt, ty hon är skapad för något större. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Konkret: Hon måste ha hu­vudet i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Utan himlen dras hon ner i dödsriket. I ett europeiskt land (Belgien) sker idag fem s.k. barmhärtighetsmord per dag.

En triumfens och glädjens dag. Kristi verk är fullbordat. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fa­dern”. Kris­tus återvänder till den him­melska härligheten och tas emot med jubel. Redan psalmisten besjunger hur de him­mels­ka portarna öppnar sig: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” Någon frågar vem denne ärans konung är och får svaret: ”Det är Her­ren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid.” Han har med livet som insats besegrat syndens, dödens och djävulens välde. Han har full­gjort Faderns vilja.

Kristi himmelsfärd är en glädjens och triumfens högtid. Kyrkan firar fullbordan av Kristi väg och verk. ”Han som har stigit ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”. Därmed är högtiden också en triumfens fest för människan. ”Hela kyrkans kropp”, bad vi i kollektbönen,”är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”.

Kristi Himmelsfärdsdag är en strålande högtid. God Jul och Glad påsk, säger vi. Idag kunde vi säga: Glad Himmelsfärd! Vi firar vårt slutliga mål, himlen, vårt egentliga hemland. Det är desto viktigare att fira, eftersom den samtida kulturen har avskärmat sig från detta hopp. Hoppet begränsas till det människan kan åstadkomma själv, här i tiden. Denna sekularisering har sipprat långt in bland de troende. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Det finns hopp, säger man kanske, men om vad?

Vår biskop Anders talade igår för prästerna i det södra dekanatet (Skåne-Blekinge) över ämnet helighet. Osökt kom vi i samtalet in på de övergrepp som väckt sådan medial uppmärksamhet. Biskopen hade iakttagit att vad offren för dessa övergrepp främst frågade efter var upprättelse. Inte ekonomisk kompensation, utan upprättelse. Evangeliet berättar om hur människor som varit nedtyngda av sjukdom, skuld, falsk lära eller orättvisor blir upprättade av Jesus.

Den hälsningen fick jag i morse: Välsignad himmelsfärd! Avsikten var sannolikt att önska ett välsignat firande av Kristi himmelsfärd. Men det är just innebörden i denna dag. Genom Kristi himmelsfärd tillönskas vi själva en välsignad himmelsfärd, i ordets alla betydelser. Hälsningen har goda skäl. Den sekulära människan har blivit inlåst i ett trångt universum. Trots alla möjligheter som står henne till buds har hon blivit inlåst i en trång värld.

Människan är en varelse på väg. Hon är på väg mot ett mål. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Re­dan Abraham fick kallelsen att bryta upp: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.” (1 Mos 12:1) Den helige Bene­dictus manar munken att ”skynda mot det himmels­ka fä­derneslandet” (RB 73:8).