Predikan - Kristi himmelsfärdsdag 2010
Apg 1:1-11 Hebr 9:24-28;10:19-23 Luk 24:46-53
Kristi himmelsfärd – och vår
Vår biskop Anders talade igår för prästerna i det södra dekanatet (Skåne-Blekinge) över ämnet helighet. Osökt kom vi i samtalet in på de övergrepp som väckt sådan medial uppmärksamhet. Biskopen hade iakttagit att vad offren för dessa övergrepp främst frågade efter var upprättelse. Inte ekonomisk kompensation, utan upprättelse. Evangeliet berättar om hur människor som varit nedtyngda av sjukdom, skuld, falsk lära eller orättvisor blir upprättade av Jesus. Israels folks historia handlar om befrielse och upprättelse ur slaveri och förtryck. Det gäller inte bara yttre förnedring. Inte bara om vad människor utsätts för av andra människor. Det finns något i varje människa som längtar efter upprättelse och fullbordan. Människans hjärta är oroligt och längtar efter något mera. Människan är i grunden otillfredsställd med de jordiska villkoren.
Dagens högtid handlar om detta ”mera”. Kristi Himmelsfärd väcker, trots all sekularisering, en slags förväntan till liv. I kollektbönen hörde vi: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse.” Varje människa är kallad till den upphöjda härlighet som Kristi himmelsfärd vittnar om. Kristi verk hade förblivit ofullbordat om han bara visat sig som den uppståndne. Inte ens pingsten Ande hade räckt, om vi inte hade fått en skymt av det som Kristi himmelsfärd vittnar om. ”Vårt hemland är himlen”, säger aposteln.
Biskopen talade om människans längtan efter helighet. Det profana och den materiella konsumtionen kan inte stilla människans behov. Människan blir inte lyckligare av att äga mera, det har man också vetenskapligt kunna visa. Snarare göder konsumtionen ett konstant missnöje. Något i denna mänskliga längtan efter helighet skadades av det som rapporterats i media om katolska prästers övergrepp. Trots att vårt land har en protestantiskt präglad historia och kultur tycks besvikelsen bli särskilt stor när det är den katolska kyrkan som sviker. Det tycks väcka särskild aggressivitet och, under det, besvikelse. Det är som om de övergrepp som ägt rum skadat människors hopp och, kanske omedvetna, längtan efter helighet.
Påven Benedikt sade nyligen att kyrkans svåraste fiender inte är de yttre, utan synderna inom kyrkan själv. Vi vet det i våra personliga liv. Den som har ett rent samvete och hjärta, drabbas inte lika hårt av angrepp av yttre fiender. Men har människan lagt ifrån sig sina andliga vapen och släppt in fienden i hjärtat, då har hon mindre motståndskraft för yttre angrepp. Påven sade att vi måste lära oss botgöring på nytt och bejaka det egna behovet av rening. Och så tillade han: förlåtelse ersätter inte rättvisa.
Vår biskop påminde om samma behov, behovet av att rena vår ”intention”, att påminna oss grundinriktningen i livet. Vad är den yttersta drivkraften i våra liv? Vill vi att Guds namn skall helgas i våra liv? Vad är målet för våra liv? – Kristi himmelsfärd visar målet. Men också vägen dit. Följ mig, sade han. Följ mig, ända till Fadern. Biskopen påminde om att Gud vill dela sin helighet med oss. Hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före, bad vi i kollektbönen.
Han har gått före ända in i himlen, ända in i det allraheligaste. Men inte för att lämna oss övergivna, utan för att ”träda fram inför Gud med vår sak”. Han har blivit vår advokat och förespråkare inför Fadern. Hans död fick förlåten i templet att brista mitt itu. Vägen öppnades in det allra heligaste. Han gav sitt liv för att vi skulle få del av hans helighet. För Hebreerbrevet är templet en bild som pekar fram mot dess fullbordan i Kristus. Förhänget liknas vid Kristi kropp, som ”brast” på korset, men som uppstod på tredje dagen. Att ta emot Jesu kropp är att få del av himlens helighet. Heligheten ges oss genom hans barmhärtighets offer. Genom dopet blir vi lemmar i denna kropp. Detta nya liv får sin näring i eukaristin. Det lyfter människan in i heligheten. I hoppet är vi redan vid målet.
I Jesu himmelsfärd ser vi vårt eget livsmål i förväg. Sonen återvänder till Fadern, men inte på samma sätt som han kom till jorden. Med kropp och själ går han in i härligheten. I jungfrun Marias sköte har han antagit vår mänskliga kropp. Med den kroppen har han dött och uppstått och med den intar han platsen på Faderns högra sida. Han lämnar inte kvar denna jordiska kropp på jorden, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter”. Som vi sjunger i en hymn: ”Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar”. I Kristi himmelsfärd ser vi därför vårt eget mål, hur han som ”blivit ett med vår bräckliga mänskliga natur, upphöjde den till härligheten på Guds högra sida”, som vi skall be i den eukaristiska bönen. För att vi ”som lemmar i hans kropp, skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före”. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”.
Liturgin måste fortsätta i vardagen. Biskopen påminde oss om att det människor påverkas av hos oss präster inte så mycket är vad vi säger i predikstolen, utan hur vi lever i vardagen, när vi inte tänker på att vara ”fromma”. Det gäller också lekmännen. Ty alla är kallade till helighet. Det är prästens uppgift att helga Guds folk, så att de troende kan helga världen. Sprida evangeliets väldoft bland de människor som de arbetar och lever med. Där, i vardagen, inte minst bland de ”besvärliga” medmänniskorna, utspelar sig vår frälsningshistoria. När vi inte tänker på det avlägger vi vårt vittnesbörd. 24 timmar om dygnet. Här börjar vi inse behovet av en förespråkare i himlen, en som är barmhärtig och som hela tiden träder fram med vår sak.
Därför firar vi himmelsfärd varje dag. Det är varje dag vi lär oss att be. Det är där vi gör de val som avgör vår yttersta framtid. Om vi skall bestå i domen eller inte.
Den som älskar Kristus vill också vara där han är. Den som har ett kallt hjärta, för honom är Kristi himmelsfärd en stum högtid. Och än värre är det för den ljumme, den som tror att han lever, men som redan är död. Herren skall utspy honom ur sin mun, säger Uppenbarelseboken.
För den som inser och sörjer över sin brist på helighet finns det hopp. Han sörjer och gör bot. Han ber om kärlekens värme, om den kärlek som gör hjärtat varmt och seende. Varje omvändelse blir en himmelsfärd i miniatyr. I enlighet med Herrens löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Att gå till bikt är att fira himmelsfärd, att följa Kristus ända fram till Faderns barmhärtiga famn. Att fira eukaristi är att stärkas i detta fördolda liv med Kristus i Gud. I varje mässa hör vi uppmaningen att upplyfta våra hjärtan.
Eller med slutordet från dagens andra läsning: ”Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet. Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
