Predikan, Kristi Himmelsfärdsdag 2008

Apg 1:1-11 Ef 1:17-23 Matt 28:16-20

Hoppets grund och övning

Människan är en varelse på väg. Hon är på väg mot ett mål. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Re­dan Abraham fick kallelsen att bryta upp: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.” (1 Mos 12:1) Den helige Bene­dictus manar munken att ”skynda mot det himmels­ka fä­derneslandet” (RB 73:8). När en av kyrkans tidiga martyrer, Ignatius av An­tiokia, är på resa mot sitt martyrium och vädjar till sina medkristna att inte hindra honom, då skriver han: ”Det finns ett levande och talande vatten inom mig som inifrån sä­ger mig: ’Gå till Fadern’.” (Ignatius´brev till Romarna 7)

Människan dras, som av en kosmisk magnet, till den Fader hon gått bort ifrån. Mag­ne­ten är Faderns kärlek. Vi ser det i liknelsen om den förlorade sonen, där Fadern står och spanar efter sin förlorade son, för att sluta honom i sin famn. Faderns kärlek kun­de inte förbli passiv, den är aktivt dragande. Han sände sin Son och sin Ande för att dra alla till sig. Jesus säger före sin död: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra al­la till mig.” (Joh 12:31) Kristi upphöjelse började på korset och fullbordas i upp­stån­del­se och himmelsfärd.

Himmelsfärden tydliggör människans slutliga mål. Jesus säger: ”Jag stiger upp till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.” (Joh 20: 17) Han går före för att bereda plats för oss. När han kallade lär­jungar sade han: ”Följ mig!” Han går före och vi är kalla­de att följa i hans fotspår, ända till målet, ända till himmelen, ända till platsen vid Fa­derns högra sida. Utan Kristus hittar vi inte vägen. Inte heller orkar vi. ”Ingen kom­mer till Fa­dern utan genom mig.” Hoppet blir vagt och dunstar bort. Länge har man försökt ersätta det himmelska hoppet med förhoppning om inomvärldsliga förbättringar och utopier. Att svåra sjukdomar skall kunna botas och en god ålderdom förlängas i det oändliga. Men sådana förhoppningar försöker ju förtränga den bistra sanning­en att vi snart skall dö. Kyrkan ber: ”Låt vår jordiska strävan vara rik­tad mot himlen.” Det be­tyder inte att drömma sig bort. Fötterna på jorden och hjärtat i himlen!

”Kyrkan vet, säger Augustinus, att två liv är henne förkunnade: ett under pilgrims­vand­ringen, ett annat i evighetens boningar; ett under mödan, ett annat i vilan; ett på vägen, ett annat i fäderneslandet; ett då hon måste skilja mellan gott och ont, ett annat då det inte finns något annat än gott att skåda, Det ena livet är alltså gott men fort­fa­ran­de eländigt, det andra bätt­re och saligt. Här, i de döendes land, måste vi uthärda denna världens onda; där, i de levandes land, skall vi få se Herrens goda.” Det är en­dast med detta mål i sikte som människans jordiska ekvation går ihop. Den som lever i hoppet vet att hälsan är bräcklig. Hon vet att hon inte ska förlita sig på männi­skor, all­ra­­minst på deras beröm. ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kom­mer mitt hopp.” (Ps 62:6). Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och döden. Än se´n då? ”Vårt hemland är himlen.” Den som lever i detta hopp får ett märkligt skydd mot fient­liga an­slag. Aposteln Paulus utsattes för oupphörliga motgångar och angrepp, men kan fri­mo­digt säga: ”Mina kortvariga lidanden väger ingenting mot den överväldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det syn­liga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt”. (2 Kor 4:17f)

Johannes Cassianus säger: ”Vi måste uthålligt och i orubbad glädje rikta blicken mot det kommande och eviga, det hinsides. Då kan vi aldrig tryckas ner av tillfälliga hän­del­ser eller förföras till falsk trygghet av stundens lycka, ty båda är relativa och går, om vi tänker efter, snart förbi”. (Inst. IX, 13; Det rena hjärtat s.61)

Därför firar Kyrkan Kristi himmelsfärd. Den ger oss en fast grund för vårt hopp. Je­sus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och träd­­de in i värl­den. Jag lämnar världen igen och går till Fadern” (Joh 16:28). Med kropp och själ går han in i härligheten. Han lämnar inte kvar denna jor­diska kropp, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter” (Ef 1:21). I en hymn i tidegärden sjunger vi: ”Med bävan Herrens änglar ser, hur skapelsens förvandling sker. Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar.” I Kristi him­mels­färd ser vi därför vårt eget mål, hur han upphöjer vår bräckliga mänsk­liga natur till härligheten på Guds högra sida (första eukaristiska bönen). Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hop­pet att få följa honom dit han gått före” (prefationen). Eller som vi bad i kollektbö­nen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före.” Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kris­tus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp till­sammans med honom”. I varje mässa upp­manas vi: ”Upplyft era hjärtan”. Församling­en svarar: ”Vi har upplyft dem till Her­ren” (egentl. ”Vi dem hos Herren”.)

Vad är det som gör att också den troende så lätt förlorar hoppet? Många är o­vana med att öva sig i hoppet, att stärka det, att sträcka ut vingarna, att be om hopp. Hoppet växer genom bönen. När böner tynar bort, försvinner hoppet. ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen.” (Rom 12:12) Genom bönen tar vi hoppet i besittning. Bed­jaren blir som örnen som kan se på de jordiska tingen i ett rätt per­spek­tiv.

Det andra skälet till att hoppet försvinner är att hoppas på förgängliga ting. Männi­skan säljer sin förstfödslorätt och dras ner i jordiska bekymmer. Allt snurrar kring henne själv. Hon fångas i självömkan, egna projekt och småak­tigheter. Det gudomliga hoppet för oss ut i solske­net, friheten och livet.

För den ödmjuke finns det alltid hopp. Herren har ju lovat: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” För den som sörjer över sin brist och vänder om i bot och bön blir det en himmelsfärd i miniatyr, redan på jorden. Att gå till bikt är att fira himmels­färd, att föl­ja Kris­tus ända fram till Faderns barmhärti­ga famn. Då blir varje bön en himmelsfärd. Då kan ingenting, varken död eller liv, varken krafter i höj­den eller krafter i djupet skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Att fira eukaristi är att stärkas i detta hopp. Som vi skall be över offergåvorna: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud.” Lovad vare Jesus Kristus, som ger oss detta hopp.

Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson