Predikan, Kristi Himmelsfärdsdag 2014

Apg 1:1-11 Ef 1:17-23 Matt 28:16-20

Vårt hemland är himlen

Människan är inte till freds med denna jorden. Det går djupt, ty hon är skapad för något större. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Konkret: Hon måste ha hu­vudet i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Utan himlen dras hon ner i dödsriket. I ett europeiskt land (Belgien) sker idag fem s.k. barmhärtighetsmord per dag. Vem är egentligen glad över en sådan kultur? Redan Abra­ham fick kallelsen att bryta upp: ”Läm­na ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig.” Den helige Benedictus manar munken att ”skynda mot det himmelska fäderneslan­det”. En av kyrkans tidiga martyrer, Ignatius av An­tiokia, är på väg mot sitt martyrium och säger: ”Det finns ett levande och talande vatten inom mig som inifrån säger mig: ’Gå till Fadern’.”

Människan dras, som av en kosmisk magnet, tillbaka den Fader hon gått bort ifrån. Magne­ten är Faderns kärlek. Vi ser det i liknelsen om den förlorade sonen, där Fadern står och spanar efter sin förlorade son, för att sluta honom i sin famn. Faderns kärlek kun­de inte förbli passiv, den är aktivt dragande. Han sände sin Son och sin Ande för att dra alla till sig. Jesus säger före sin död: ”När jag blir upphöjd från jorden skall jag dra al­la till mig.” Kristi upphöjelse började på korset och fullbordas i upp­stån­del­se och him­mels­färd. ”Kristus kom till jorden och förde med sig den Helige Ande; han uppsteg till himlen och för­de med sig vår kropp”, säger en kyrkofader. Kan något större sägas om männi­skan?

Evangelisten Lukas talar tydligast om himmelsfärden. I Apostlagärningarna be­rättar han hur apostlarna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar ho­nom ur deras åsyn. Molnet rymmer Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike. Jesus går in i denna Guds härlighet. Det är detta moln som le­der Israels folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när de slår läger. Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förkla­ringsberget för de förskräckta lärjungarna. Jesus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fadern och trädde in i värl­den. Jag lämnar världen igen och går till Fadern”. Men det sker för vår skull. Han går före för att bereda plats för oss. Jesus säger: ”Jag stiger upp till min Fader och er Fader, min Gud och er Gud.” När han kallade lär­jungar sade han: ”Följ mig!” Han går före och vi är kalla­de att följa i hans fotspår, ända till målet, ända in i himlen, till platsen vid Fa­derns högra sida. Utan Kristus hittar vi inte vägen. Inte heller orkar vi. ”Ingen kom­mer till Fa­dern utan genom mig.” Hop­pet blir vagt och dunstar bort. Förgäves försöker man ersätta det himmelska hoppet med inomvärldsliga förbättringar och utopier. Kyrkan ber: ”Låt vår jordiska strävan vara rik­tad mot himlen.”

Kyrkan vet”, säger Augustinus, ”att två liv är henne förkunnade: ett under pilgrims­vand­ringen, ett annat i evighetens boningar; ett under mödan, ett annat i vilan; ett på vägen, ett annat i fäderneslandet; Det ena livet är alltså gott men fort­fa­ran­de eländigt, det andra bätt­re och saligt.” Det är en­dast med detta mål i sikte som människans jordiska ekvation går ihop. Den som lever i hoppet vet att hälsan är bräcklig. Hon vet att hon inte ska förlita sig på männi­skor, allraminst på deras beröm. ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kom­mer mitt hopp.” Därför förlorar hon inte modet i motgångar. Hon vet att det bara är ett steg mellan hen­ne och döden. – Än se´n då? – ”Vårt hemland är himlen.” Den som lever i detta hopp får ett märkligt skydd. Aposteln Paulus utsattes för oupphörliga motgångar och an­grepp, men kan fri­mo­digt säga: ”Mina kortvariga lidanden väger ingenting mot den över­väldigande, eviga härlighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det synliga utan mot det osyn­liga. Det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt”.

En munkfader säger: ”Vi måste uthålligt och i orubbad glädje rikta blicken mot det kom­mande och eviga. Då kan vi aldrig tryckas ner av tillfälliga hän­del­ser eller förföras till falsk trygghet av stundens lycka, ty båda är relativa och går, om vi tänker efter, snart förbi”.

Därför firar Kyrkan Kristi himmelsfärd. Den ger oss en fast grund för vårt hopp. Je­sus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. Men han lämnar inte kvar denna jor­diska kropp, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter”. I en hymn i tidegärden sjunger vi: ”Med bävan Herrens änglar ser, hur skapelsens förvandling sker. Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar.” I Kristi him­mels­färd ser vi därför vårt eget mål, hur han upphöjer vår bräckliga mänsk­liga natur till härligheten på Guds högra sida. Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hop­pet att få följa honom dit han gått före”. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kris­tus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp till­sammans med honom”. I varje mässa upp­manas vi: ”Upplyft era hjärtan”. Församling­en svarar: ”Vi har upplyft dem till Her­ren” (egentl. ”Vi har dem hos Herren”.)

Vad är det som gör att också den troende så lätt förlorar hoppet? Många är o­vana med att öva sig i hoppet, att sträcka ut vingarna, att be om hopp. Hoppet växer genom bönen. När böner tynar bort, försvinner hoppet. ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihär­diga i bönen.” Genom bönen tar vi hoppet i besittning. Bed­jaren blir som örnen som kan se på de jordiska tingen i ett rätt per­spek­tiv.

Den andra orsaken till att hoppet försvinner är att människan för över sitt hopp till för­gängliga ting. Männi­skan säljer sin förstfödslorätt och dras ner i jordiska bekymmer. Allt snurrar kring henne själv. Hon fångas i självömkan, egna projekt och småak­tigheter. Det gudomliga hoppet, däremot, för oss ut i solskenet, friheten och livet.

För den ödmjuke finns det alltid hopp. Herren har ju lovat: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” För den som sörjer över sin brist och vänder om i bot och bön blir det en him­melsfärd i miniatyr, redan på jorden. Att gå till bikt är att fira himmels­färd, att föl­ja Kris­tus ända fram till Faderns barmhärti­ga famn. Då blir varje bön en himmelsfärd. Då kan ingen­ting, varken död eller liv, varken krafter i höj­den eller krafter i djupet skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Att fira eukaristi är att stärkas i hoppet. Som vi skall be över offergåvorna: ”Låt detta mö­te mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud.”

Lovad vare Jesus Kristus, som ger oss detta hopp.

Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson