Predikan - Kristi himmelsfärdsdag 2013

Apg 1:1-11 Ef 4:1-13 Luk 24:46-53

Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd

En triumfens och glädjens dag. Kristi verk är fullbordat. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fa­dern”. Kris­tus återvänder till den him­melska härligheten och tas emot med jubel. Redan psalmisten besjunger hur de him­mels­ka portarna öppnar sig: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” Någon frågar vem denne ärans konung är och får svaret: ”Det är Her­ren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid.” Han har med livet som insats besegrat syndens, dödens och djävulens välde. Han har full­gjort Faderns vilja.

Aposteln Paulus sammanfattar det i sin hymn i Filipperbrevet: ”Han avstod från sin jäm­likhet med Gud och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. Han ödmju­kade sig och var lydig ända till döden. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, för att alla tungor skall bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära.”

Evangelisten Lukas talar tydligast om himmelsfärden. I Apostlagärningarna berättar han hur apost­larna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet symboliserar i bibeln Guds härlig­het, den strålglans som omger Gud i hans rike. Jesus går in i denna härlighet. Redan i Gamla Testamentet är det detta moln som le­der Israels folk genom öknen och som överskuggar tabernaklet när de slår läger. Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havan­de, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förklarings­berget för de förskräckta lär­jungarna. Jesus åter­vänder till den härlighet, från vilken han har kommit.

Men, och det är det nya, han återvänder inte på samma sätt som han lämnade den himmelska världen. Han återvänder med den mänskliga kropp som han fått genom jung­fru Maria, vår mäns­k­liga kropp. Han lämnade inte den mänskliga kroppen. Det är den han förde ända in i här­ligheten. Aposteln har redan sagt att vi inte bara har uppstått med ho­nom, utan att han ”gett oss en plats i himlen”.

Liturgin drar konsekvenserna av detta myste­rium. Kollektbönen säger att ”Kristi him­melsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”. I den första eukaristiska bönen säger Kyrkan att han ”upphöjde vår bräckliga mänskliga natur, till här­ligheten på din högra sida”. Prefatio­nen är något försiktigare och säger att vi som lemmar i hans kropp skulle ”få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före oss”. Därför kan Paulus säga att vi lever ”ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud”. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till him­len. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”. I varje mäs­sa uppma­nas vi: ”Upplyft era hjärtan.” Församlingen nästan korrigerar prästen, när den svarar: ”Vi har upplyft dem till Herren” (latinet: Habemus ad Domi­num – Vi har dem hos Her­ren.) Vi är redan himlabarn, men måste påminnas om det.

Kristus uppmanade oss inte bara att tro på honom. Han kallade oss att följa honom, ända till Fadern. Genom att ikläda sig vår mänskliga natur, har han gjort detta möjligt. Han har gudomliggjort människan. I sakramenten och i Kyr­kans litur­gi får vi del av ”gu­domlig natur”.

Kan vi märka det? Varje gudstjänst tar slut. Visioner och upple­velser är inte att lita på. Kan det erfaras redan på jorden? – Det finns en väg, en smal väg. Men den är förknippad med ett oerhört löfte. Jesus säger det flera gånger: ”Den som ödmjukar sig skall bli upp­höjd”. Himmels­färden koncentreras i en enda mening. Benedictus viss­te det och gör hela sitt kapitel om ödmjukheten till en ut­läggning av detta löfte. Det var genom högmod som allt gick fel. Men i stället för att döma oss sände Gud sin älskade Son, som gick den mot­satta vägen och ödmjukade sig. Han kallar oss att följa honom samma väg. Därför är öd­mjuk­he­ten den väg som fienden älskar att karrikera och vanställa. Djävulen vet ju att han inte rår på den ödmjuke. Lika lite som han rådde på Jesus.

Vi hör det redan i saligprisningarna. Redan där skymtar den märkliga vägen fram. Sa­liga är de fattiga i anden, saliga de som hungrar och törstar, saliga de som sörjer, saliga de ödmjuka… Men det behövs bara ett par minuter för att vi skall glömma det. Och luras att mera fika efter be­röm, än att glädjas över motgångar. Lockas att försvara oss, i stället för att, som apostlar­na, glädjas över att få lida för namnets skull. En enda förrädisk tanke och vi börjar klaga, i stället för att ta upp den hjärtats bön som vi glömt, trots alla föresat­ser. Den som ber ständigt är ju ständigt skyd­dad.

Ibland behöver vi föras riktigt vilse i både tankar och gärningar, innan vi vaknar upp. Och ändå kan omvändelsen bli halvhjärtad, stanna i ord. ”Visst, jag har syndat”, men i hjärtat finns lusten kvar. Cassianus påminner att boten inte är fullgjord förrän lusten att synda är borta. Och det sker inte med vilja och beslutsamhet, utan genom hjärtats ånger och många tårar. Saliga de som sörjer… de som inser och i sitt hjärta bejakar att de är fattiga i anden, utfattiga. Ur stånd att förbli i glädjen en enda minut utan nådens hjälp.

Men det är i detta bottenläge som något händer. Det är där vi förstår att det än en saligförklaring vi hört. Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Vi vet inte hur det går till. Det är ett mysterium. Men det är verkligt. Att gå till bikt med det sinnelaget är att fira him­mels­färd. I hjärtat får vi göra det dagligen. Varje dags him­mels­färd. Då är man nästan framme.

Att fira eukaristi är att stärkas i detta hopp. Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Men det är bara de ödmjuka som mär­ker det.

Amen.

                                                                                 pater Ingmar Svanteson