Predikan, Kristi Himmelsfärdsdag 2015
Apg 1:1-11 Ef 4:1-13 Mark 16:15-20
Glädjens och hoppets dag
Kristi himmelsfärd är en glädjens högtid som får de troendes hjärtan att vidga sig. Kristus har fullgjort sitt dagsverke på jorden och återvänder till Fadern.
Men han gör det inte utan oss. Han återvänder till Fadern med den mänskliga kropp som han har fått genom Maria. Med denna sin gudamänskliga kropp intar han platsen på Faderns högra sida. Därför är dagen en strålande högtid för människan. Också änglarna ser med förundran på detta. Människan passerar änglarna och får platsen närmast Fadern. Hon är upphöjd till den högsta härligheten. Den mänskliga jordevandringen får ett mål, och det fyller henne med glädje.
Jesus sade till sina lärjungar: ”Följ mig!” Det gällde inte bara hur de skulle leva på jorden. Det betyder inte bara att de skall döda synden och leva ett nytt liv. Det betyder också: Följ mig, ända in i himlen! Han går före för att berda rum för oss. Till himlen kan ingen människa ta sig av egen kraft. Men när Jesus säger ’Följ mig’, förändras bilden. Han har genom sin död besegrat synden och döden. Genom sin uppståndelse har han gett oss ett nytt liv. Allt detta blir vårt genom dopet. Men vi har också fått en plats i himlen. Människan är gudomliggjord. Hon är kallad att följa honom ända in i himlen, in i Gud. Det är vad Jesus säger till Maria vid graven: ”Jag stiger upp till min fader”, men så fortsätter han, ”och er fader, till min Gud och er Gud”. Hans Fader blir vår Fader, hans mål blir människans mål. Kan något större sägas om människan?
Människans vandring får ett mål. Det glädjande budskapet denna dag är att vi inte bara fått detta mål, utan att vi genom hoppet redan är framme.
Ty han som har gått före har inte glömt oss eller skilt sig från oss. Han har förenat sig med oss genom att anta vår kropp. Den som har gått före har gjort oss till lemmar i sin egen kropp. Kristus är huvudet för kroppen och när vi är förenade med honom är vi där han är, hos Fadern. Vi hörde det i kollektbönen: ”hela kroppen är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”. Vid offertoriet ber vi att eukaristin skall ”stärka vårt fördolda liv med honom i Gud”.
I varje mässa uppmanas de troende att lyfta sina hjärtan mot detta mål, ”upplyft era hjärtan”. Men deras svar är ännu mera glädjande: ”Vi har upplyft dem till Herren”. Vi har dem hos Herren. Vi är redan där. Tron har redan lyft den mänskliga naturen in i den gudomliga saligheten. Det är därför martyrerna var glada. Det är därför lidande och motgångar inte får makt över Paulus. ”Jag menar”, säger han ”att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. ”I hoppet är vi räddade”. Vi ser det inte med våra kroppsliga ögon, men vi tror och har genom Kristus, som nått målet, fått ett fast hopp. Hoppet har förankrat oss i den himmelska verkligheten. Det är av samma skäl som Cassianus uppmanar oss att meditera över den himmelska saligheten. Då får jordelivets mödor och elände andra dimensioner. De förlorar sin kraft. Hoppet är starkare.
Det är detta hopp som förvandlar livet och gör det till en ständig rörelse. Aposteln glömmer det som ligger bakom och sträcka sig mot det som ligger framför. Han kastar det gamla på sophögen för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat honom till.
Det är därför Benedictus i slutet av sin regel uppmanar sina bröder, inte att söka en lugn pensionärstillvaro, utan att skynda mot det himmelska fäderneslandet. ”De som sår under tårar skall skörda i jubel”. Varje botgöring har prägel av sorg och smärta, men det är inte målet. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Redan sorgen blir salig, genom hoppet.
Det var Kristi väg. Han ödmjukade sig och blev lydig ända till döden. Därför har Gud upphöjt honom. Denna tillvarons innersta rörelse dras människan in i varje gång hon går ödmjukhetens väg. Det blir som en omkväde och en refräng. Den ödmjuke är hela tiden i en rörelse som slutar i himmelsfärd. Den ödmjuke firar himmelsfärd varje dag.
Tydligast ser vi det i eukaristin, som ger en försmak av det vi hoppas på, så att vi ”som är lemmar i hans kropp, skall få leva i hoppet och få följa honom dit han gått före oss”.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
