Predikan, Kristi Himmelsfärdsdag 2012

Apg 1:1-11 Ef 4:1-13 Mark 16:15-20

Vägen mot målet

Kristi himmelsfärd är en glädjens och triumfens högtid. Kyrkan firar fullbordan av Kristi väg och verk. ”Han som har stigit ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”.

Därmed är högtiden också en triumfens fest för människan. ”Hela kyrkans kropp”, bad vi i kollektbönen,”är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”.

Det gör den kristnes liv till en rörelse mot ett mål. Människan är inte skapad för att sluta i förgängelse och död. Hon är skapad för att bli delaktig av evigt liv.

Kristi Himmelsfärd beskrivs med bilder från en nu passerad världsbild. Vi vet att det inte handlar om att stiga upp i luften. När Kristus ”stiger upp till himlen”, så är det en bild för att han återvänder till den Fader som sänt honom. Ändå är det en rörelse, en väg, mot ett mål. Utan det målet sjunker människans liv under sin värdighet och storhet.

Jesus kallade sina lärjungar och sade: Följ mig! Den kallelsen gäller inte bara steget från otro till tro, från last till dygd, den gäller hela vägen fram till målet på Guds högra sida. Följ mig – ända till himlen!

Ibland beskrivs ju människolivet som en livstrappa, med kulmen i arbete och familj, hälsa och kroppskrafter, medan det sedan sluttar allt brantare utför mot ålderdom och vikande krafter. Den bilden utmanas av Kristi Himmelsfärd. Människan är kallad till ett allt högre mål. Den som kommit upp i åren har fortfarande det bästa framför sig. Paulus erkänner att hans yttre människa bryts ner. Ändå ger han inte upp. Hans inre människa förnyas dag för dag. Han ser fram mot något som är både högre och härligare än det bästa här på jorden. Hans lidanden på jorden ingenting betyder, om de jämförs med den härlighet som skall uppenbaras och bli hans. Psaltaren sjunger: ”Din nåd är mer värd än livet”.

Det är hoppet om detta mål som förvandlar livet och gör det till en ständig rörelse. Aposteln glömmer det som ligger bakom och sträcka sig mot det som ligger framför. Han kastar det gamla på sophögen för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat honom till.

Det är därför Benedictus i slutet av sin regel uppmanar sina bröder, inte att söka en lugn pensionärstillvaro, utan att skynda mot det himmelska fäderneslandet. Det är samma rörelse också i de mindre tingen och livsmomenten. En rörelse, som visserigen hela tiden är korspräglad, men ändå inte slutar där. ”De som sår under tårar skall skörda i jubel”. Varje botgöring har prägel av sorg och smärta, men det är inte målet. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Redan sorgen blir salig, genom hoppet. I ödmjukheten blir det övertydligt. Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd. Ödmjukhet fullbordas av himmelsfärd i miniatyr. Det var Kristi väg. Han ödmjukade sig och blev lydig ända till döden. Därför har Gud upphöjt honom och gett honom det namn som är över alla namn, för att alla skall bekänna att han är Herre. Denna tillvarons innersta rörelse går människan in i varje gång hon går ödmjukhetens väg. Det blir som en livets omkväde och refräng. Den ödmjuke är hela tiden i en rörelse som slutar i himmelsfärd.

Också många kristna är djupt sekulariserade. Hoppet har krympt till rent inomvärldsliga förhoppningar om t.ex. hälsa och materiell trygghet. Och när dessa förhoppningar hotas eller går om intet, då återstår besvikelse och förvirring. Andra flyr in i förströelser eller droger, för att lindra sin ångest och förtvivlan.

En människa som förlorat hoppet har börjat dö i förtid. Hon har förlorat något av det som gör henne till människa. Till skillnad från våra fyrbenta vänner djuren, har Gud rest oss upp, så att vi kan se och gå framåt, mot ett mål.

Dagens högtid förkunnar Kristi himmelsfärd rakt in i en värld som kastas mellan högmod och missmod, som pendlar mellan högmodiga tornbyggen och uppgiven förtvivlan.

Kristi liv ”kastar ljus över människans mysterium”, sade fäderna på konciliet. Han var inte bara utklädd till människa, som bara gjorde en snabbvisit på jorden. Han antog våra mänskliga villkor. Han förenade sin gudomliga natur med vår mänskliga kropp. Han lämnar inte kvar sin mänskliga kropp på jorden när han återvänder till Fadern. Han lyfter den upp över all jordisk förgänglighet och begränsning, upp till Faderns högra sida. I en hymn sjunger kyrkan: ”Ditt största under nu du gör, du bar vår kropp och i din kropp till himmelen vi lyftes opp”. Dagens liturgi talar samma språk. I prefationen skall vi sjunga: ”Medan änglarna häpnade uppsteg han idag över alla himlar, inte för att skilja sig från vår svaga mänskliga natur, utan för att vi, som är lemmar i hans kropp, skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före oss”.

Denna tro är grunden för vårt hopp. På oss ankommer det att leva i hoppet. Hoppet liknar fågeln som flyger. Vingarnas spännvidd och hela kroppens rörelse gör att fågeln kan stiga mot höjden. Den som lever i hoppet riktar sina tankar och sitt hjärta mot Gud. ”Upplyft era hjärtan”, lyder maningen i varje mässa. ”Sträva efter det som finns där uppe där Kristus sitter på Guds högra sida”, säger aposteln. ”Sätta sitt hopp till Gud”, är ett verktyg som Benedictus sätter i sina bröders händer. Inte för att fly världen, men för att få rätt perspektiv på den och lyftas ur den egna begränsningen. Abraham är inte bara trons fader. Han är också hoppets förebild: ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk”.

Hoppet gör oss både fattiga och rika. Fattiga, ty vi inser vår brist, vad vi ännu saknar. Samtidigt gör det oss rika och osårbara för nöd och lidanden. På något sätt ger oss hoppet del av det vi hoppas på.

Hoppets språk är bönen. En förtvivlad människa ber inte, ty hon hoppas inte. Den förmätne och högmodige inte heller. Den som ber, hoppas på något utöver den egna kraften. Så länge vi lever på jorden måste vi därför öva oss i hoppet. Spänna ut vingarna. Gå framtiden till mötes med blicken mot målet. ”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen”, manar aposteln.

Hoppet ger oss del av det vi hoppas på. Paulus betonar att räddningen ligger i framtiden, ”i hoppet är vi räddade”, och talar om uthållig väntan. Men Augustinus använder just detta ord och säger: ”i hoppet är vi räddade”.

Något händer med den som hoppas på Gud. Jesus har inte bara gått före. Han uppmanar inte sina lärjungar att kämpa sig fram mot ett avlägset mål. Som vore det en bergstopp, dit bara de starkaste kunde nå fram. Han lämnar inte bara en vägbeskrivning efter sig. I stället säger han: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut”. Hebreerbrevet liknar hoppet vid ett ankare, som är förankrat i Kristus. Därför är hoppet ”tryggt och säkert och når innanför förhänget till det allraheligaste, dit Jesus öppnade vägen för oss”.

Redan nu har han gjort oss till lemmar i den kropp, där han utgör huvudet. När vi förenas med honom har vi därför redan nu fått en plats med honom i himlen. Redan nu får vi en försmak av det vi hoppas på. Det är ju sin uppståndna och himlafarna kropp som han ger oss del av i den eukaristi som vi nu firar.

Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson