årgång B

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öpp­­nas.” En intensiv uppmaning till bön. Uppmaningen följs av ett enormt löfte om bönhörelse. ”Den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bul­tar skall dörren öppnas. ”Ester hade utvalts till drottning för den persiske konungen. Hon var den enda bland judarna som kunde vädja för sitt folk när det hotades av för­intelse, men att själv ta till orda inför kungen var förenat med livsfara.

Både de ledande och folket i Nineve omvände sig av Jonas för­kunnelse. Det var högst oväntat. Det assyriska riket hade rykte som ett diktatoriskt välde av värsta slag. När Jesus talar om ”Jona-tecknet” syftar det både på Guds för­må­ga att omvända de mest förhärdade och på hans obe­gripliga förbarmande. De sekulärt välvilliga i vår tid vill inte tro att det kan vara så illa ställt med män­ni­skorna. De gör sig förhoppningar, men blir stän­digt besvikna och långsamt desillusionerade.

Guds ord liknas vid regnet och snön, som gör jorden fruktbäran­de. Her­ren säger: ”Det skall inte vända tillbaka till mig fåfängt, utan att ha ver­kat vad jag vill”. När det gäller människan sker det inte automatiskt. Människan måste ta ordet i sin mun och göra det till sitt ord. Det sker när hon ber Guds ord. Sju gånger om dagen, säger Bene­dic­tus. Jesus ger oss sju böner och säger: ”Så skall ni be”.

Vi firar den dag då Petrus enligt traditionen intog sin stol som bis­kop i Rom. Härskare, diktatorer och deras välden har sin tid. Men de faller och går in i historiens dunkel. Pet­­ri stol består, trots att många ovärdiga har suttit på den. Petri ämbetes hemlighet skymtar fram. Någon måste hål­la sin hand över det. Diktatorer uppträder som ”herrar” över sina underlydande, ofta ”av vin­nings­­lystnad”.

Fastetiden, en väg till glädje och en hjälp att övervinna synden. Fastetiden kan verka kärv och allvarlig, men det är en väg till glädje. Detta år hör vi evan­gelisten Markus kort och koncentrerat berätta om Jesu frestelse i öknen och hur han se­dan förkunnar evangeliet i Galileen. Dessförinnan har han berättat om Jesu dop i Jor­dan, där Anden kommer över Jesus som en duva. Det är Anden som driver Jesus ut i ök­nen där han under 40 dagar prövas av Satan. Markus skriver kortfattat, men varje ord är fyllt med innehåll.

”Ljus i mörkret… bröd i ödemarken… styrka åt benen i din kropp… Du själv skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.” Kan man tänka sig vackrare löften än de som profeten formule­rar? Det är Herrens vilja med människan och med sitt folk, formule­rat av hans profet. Vi får höra dem nu i fastetidens inled­ning.

Att ”hänga med huvudet som ett sävstrå” är ingen bra fasta. Själv­­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knot­an­de gungar på samma strå. Den som vill ”lossa orättfärdiga bojor och lösa okets band” måste befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Läs Guds liv­givande ord!

Människan söker klarhet, men när klarheten erbjuds, ryg­­gar hon ofta tillbaka. Det finns en förförisk lust att förbli i dunkel och am­bivalens. Det är lockande att få följa den egna viljan och vara sin egen her­re. Trots att det med tiden plågar och gör människan ”in­­krökt i sig själv”. Mose tar himmel och jord till vittne när han ställer folket inför det avgörande valet: ”Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse”.

Berättelsen om Noa kan man avvisa som enbart en myt. Samtidigt finns den i vår kulturs kollektiva minne och kan få oväntad relevans, inte minst när oron för klimatet antar apokalyptiska dimensioner. Efter berättelsen om syndafallet och det första brodermordet beskrivs hur människor­na sjunker allt djupare i synd och ond­ska. Deras hjärtan beskrivs som onda. Hjärtat är i bibeln platsen för både känsla, förnuft och vilja. I hjärtat avgörs människans öde.

När förhållandet till Gud har skadats är steget inte långt till det första brodermordet. Beskrivningen blir som en andra syndafalls­berättelse. Det är inte historia i vanlig mening. Berättelsen beskriver vad som på­går hela tiden, så att människan kan kän­na igen sig. Kains onda planer syns i hans mörka blick, medan den som har gott i sinnen ser frimodigt upp.