Predikningar

David visar djup respekt för Saul. Han är Herrens smor­de. Det kan också tillämpas på kyrkliga överordnade, biskop, påve… David vet att det finns en gudomlig plan som inte får förminskas till en personlig uppgörelse. Han säger till Saul: ”Herren skall dö­ma mellan mig och dig”. Paulus skall säga: ”Ta inte rätten i eg­na händer…”

Antonius träffades av kallelsen till fullkomlighet, möjligheten att bli helad, fri från splittring och halvhet. Han fick kämpa mot demo­ner­­­na i form av onda tankar. Antonius säger: ”De är svaga och kan inte annat än hota. Vi skall inte alls vara rädda för dem.” Antonius slår ett korstec­ken och de­monerna flyr. De känns igen på sin frukt, ”mod­lös­­het i själen, upp­rörd­het och oreda i tankar­na”.

”Hur länge tänker du sörja över Saul?” Samuel insåg att Saul hade ställt sig utan­för Guds planer, men han kun­de inte låta bli att sörja över hans tragiska öde. Han såg sig till­ba­ka. Känslan för­lamade honom. Många sätter sin hand till plogen, men ser sig tillbaka, styrda av van­kel­modiga känslor. De fastnar i sor­gen över att livet inte blev som de tänkt och hoppats. Paulus, däremot, ”glöm­mer det som ligger bakom och sträc­­ker sig mot det som ligger framför”.

Benedictus´ lärjunge Maurus är mest känd för att han gick på vatt­net när han räddade sin yngre medbroder, Placidus, när denne hade fallit i sjön och höll på att drunkna. Benedictus märker det i sin ande. Han ropar på Maurus och befaller honom att skynda till undsättning. Maurus lyder, utan att tveka, och märker inte att han går på vattnet. Hans in­grip­ande räddar Placidus.

Vägledning, yttre och inre. Mer än någonsin behöver människan vägledning. Det är in­te svårt att få in­for­mation, men svårt att urskilja och bedöma. Hur ser jag vägen klart? Det är inte predikantens uppgift att analysera världsläget. Hans uppgift är att förkunna evangeliet. Det svarar inte på alla frå­gor, men det tänder ett ljus. Vad säger det evange­lium vi nyss har hört? Johannes Döparen står där med två av sina lärjungar. Han vittnar om honom som skall komma efter honom, ett ljus som skall lysa i männi­skornas mörker. Då kommer Jesus gående.

”Meningen med vår fri­het är att ta emot sanningens gå­va.” – Så säger den helige Hilarius, biskop av Poitiers i Gallien på 300-ta­let. Hilarius hade ett ouppgivligt krav i sitt sökande. Livet måste ha me­ning. Det kan inte sluta i förintelse. Men varken filosofi el­ler oli­ka religioner gjorde honom tillfreds.

”Vill du, så kan du göra mig ren.” Den spetälske faller på knä. Han tror på Jesu makt att bota. Nu vädjar han till Jesu vilja. Jesus grips av helig vrede, riktad mot den destruktiva makten. Han rör vid ho­nom och säger: ”Jag vill. Bli ren!”

Samuel låg och sov i templet när Herren kallade på honom. Han trodde först att det var prästen Eli som ropade. Han be­hövde hjälp för att ur­skilja Herrens röst. Ingen kan leda sig själv. Av prästen fick han rådet att svara när rös­­ten ljöd på nytt: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. Jesus går själv undan till ”en enslig plats, och där bad han”. Det gör han för att ge oss ett exempel.

”Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.” Det är prästen Elis svar till Hanna när han förstått hennes nöd. Hon bad länge inför Herren. Hon talade i sitt hjärta och när Eli tror att hon är druc­ken säger hon: ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvin­na”.