Predikningar

”Hon förmådde mest, ty hon älskade mest.” Så säger Gregorius den store om Scholastica, när hon med sin bön dragit ner ett skyfall från himlen, vilket tvingar hennes bror Be­­nedictus att fortsätta det andliga samtalet hela natten. Det finns en kraft i detta ”mera”, det som är bättre än till och med det goda.

Profeten Achia förkunnar domen över Salomo, som låtit sig för­föras till av­­gudadyrkan, trots att Gud två gånger hade varnat ho­nom. Profeten river sönder sin mantel i tolv styc­ken och ger Jerobeam tio av dem. Det är det blivande Israel. Endast Juda stam skall fö­ra löftet till David vidare. Den tolf­te, Le­vi stam, hade ju inget eget landområde.

Hur var det möjligt? Den vise Salomos liv slutar i förnedring. På gamla da­gar lät han sig för­le­das till avfall. För sina ”utländska kvinnor” byggde han al­tare åt avgudarna Kemos och Mo­lok. Bibeln kallar dem ”styggel­ser”. Han bröt mot det första bu­det. Det enade rike han fått i arv av David splittrades.

Drottningen av Saba förundras över kung Salomos vishet. Han har fått den för att kunna ”skipa lag och rätt”. Hon förundras ock­så över skönheten i det som Salomo byggt upp. Kyrkan kan inte tiga om rätt och fel i världen. Vi ber att hon skall göra det med mod och vishet. Vi är stolta över det hon byggt av kultur och skönhet genom historien. Om Jesus sägs det: ”Här är vad som är mer än Salomo.” Han går ett steg vidare och ser djupare än Salomo.

”Kan då Gud verkligen bo på jorden?” Det är Salomos frå­ga när han står i det nyuppförda templet i närvaro av Israels hela för­sam­­­­ling. Salomo vet att himlarna och him­lar­nas himmel inte kan rymma honom. Den verklige Gu­den är inte som avgudarna, de som människan själv gör och använder för egna syften. Salomos svar på sin egen fråga blir en bön. ”Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan…”. Bönen bygger på Guds eget löfte: ”Mitt namn skall vara där”.

Ljuset som lyser i mörkret. Det ljus vi bar i våra händer vid gudstjänstens inledande procession, ett ljus med en flämtande låga, är starkare än mörkret. Det ljuset symboliserar barnet i Symeons famn. Dess liv var hotat från början och slutade på ett kors, men visade sig vara star­kare än döden. Till det yttre såg man ingen skillnad mellan detta barn och andra barn. Men den gamle Sy­meon och Hanna såg. De hade inte glömt Jesa­jas profetia som vi hör­de under jul­natten för fyrtio dagar sedan: ”Ett barn blir oss fött, en son blir oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila”. De flesta i de­ras sam­tid hade slutat hoppas.

Redan som ung blev Ansgar munk i Corbie i Frankrike. Han skic­ka­des till Corvey i Westfalen, Tyskland, vid den tid på 800-talet när kyrkan började sträcka sig mot Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor fram­­­gång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sek­ler innan de frön som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ans­gar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

Som sammanfattning av Davids historia låter oss kyrkan höra ur Jesu Syraks bok. Den vise Syrak beskriver David som den store hjälten. ”Han lekte med lejon som med killingar.” Han fällde Gol­jat till marken och krossade filistéerna. Men David visste att det var Gud som gav både styrkan och segern. Enligt Jesu Syrak införde David en storslagen liturgi i templet. Han lät sången lju­da från tidig morgon ”med sköna melodier”. För­fattaren, som skriver långt senare när templet var byggt, ser ändå David som upphovet till altartjänsten i templet.

David anbefaller en folkräkning, som snarast blev en mönstring. Joab, hans överbefälhavare, ge­nomför den och kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”. Det kan tyckas som en nor­mal åtgärd för en kung som vill veta vilka resurser som finns, men Gud ser det som en svår synd. Straffet drab­bar dessutom fol­ket. Vari synden består får vi inte veta. Hade Da­vids tro på Guds be­skydd börjat svikta så att han mera började lita till militära re­sur­ser?