Predikningar

Jesus talar om ”den minste i himmelriket”. Denne ”mins­te” är stör­­re än till och med Johannes Dö­paren, som i sin tur är större än någon annan av kvinna född. Talar Jesus om sig själv? Hans väg började i krubban och slutade på korset. Han kallade lärjungarna att följa samma väg. Dessa ”minsta” får höra att strömmar och källor skall rin­na fram. Träd skall växa upp: cedrar och akacieträd, myr­ten och olivträd, cypress, alm och buxbom. Sju trädslag.

”Min rätt är fördold för Herren, och min rätt är försvunnen för min Gud.” Det var begripligt att israeliterna tänkte så när de satt i den babylo­nis­ka fång­enskapen och var berövade både sin stad och sitt tempel.  Det är lätt att tän­ka så när de globala hoten växer och krafterna avtar.

Bered väg. Adventstidens liturgi skimrar och strålar av Herrens ankomst. I antifoner och psalmer, res­pon­sorier och böner, hela advents­ti­den är genomlyst. Lägger vi örat till marken hör vi hur också berg och höjder, träd och planeter brister ut i jubel när Her­ren kom­mer för att sam­man­fatta allt och upprätta sitt rike. Adventstiden är genomsyrad av den and­ra bönen i Fa­der vår: Tillkomme ditt rike. Liturgin har vaskat fram det ur trons skatt­kammare. Det är som om profeten visste hur vi har det just nu: ”Stärk makt­lösa händer, var fri­modiga, säg till de modfällda: Se, vår Gud kommer och räddar oss”.

Det Nya Förbundet är fördolt närvarande i det Gamla. Jesaja är enligt Hieronymus mera en evangelist än en profet. Han beskri­ver vad Herren skall göra, som om det redan sker. ”Herren förbinder sitt folks skador och helar såren…” Skadorna och såren i naturen har sin upprinnelse i människan. Det är hon som har gått vilse. Utan insikt famlar hon i mörker. Hon ser inte vad Gud gör hela tiden.

Maria sjunger profetiskt att alla släkten skall prisa hen­ne salig. Steg för steg har kyrkan förstått hennes roll i frälsningen. Därför kan Anselm, benediktinen i Canterbury, säga: ”Gud, som har frambringat allt, ville själv fram­­­­gå ur Maria”. Hon blir det kraftigaste värnet för inkarnationens verklighet. ”Gud födde ho­nom (Logos, Guds eviga Ord), genom vilken allt har bli­vit till. Ma­ria födde honom, genom vilken allt har blivit frälst.”

”Vår stad ger oss styrka, murar och värn bereder oss frälsning.” På söndag skall vi i tidegärden sjunga om dessa murar som en bild för Frä­l­saren själv. ”Du är vår styrka, Sion, dina murar och värn är Fräl­saren.” Det är denna grund som ger tron dess stadga. Sinnets fasthet har inte sin grund i trons subjektiva sida, hur ”mycket” eller ”in­tensivt” jag tror, utan i vad och vem jag tror på. ”På dig förtröstar han.”