Predikningar

Redan som ung flicka kom den heliga Gertrud till cisterciensklost­ret i Helfta, där hon genomgick grundliga studier särskilt i littera­tur och fi­losofi. Hon påverkades av abbedissan Gertrud av Hac­ke­born och hennes syster Mechthild, som båda räknas som me­deltidens stora kvinnliga mystiker. Den heliga Gertrud blev själv nunna, genomgick en omvän­del­se och skrev ner si­na erfarenheter. Hon älskade liturgin, särskilt den heliga eukaris­tin och hade en särskild kärlek till Jesu heliga hjär­ta. Hon räknas som Tysklands största mystiker.

Utan en yttersta och rättvis dom blir tillvaron menings­lös. Världs­historiens stora och små skurkar måste få sin dom. Det vore absurt om bödlar och deras offer bara skulle möta var­andra i evigheten utan en föregående dom. ”Domen blir hård över höga herrar. Sträng granskning väntar denna världens sto­ra.”

Benedictus hänvisar till tjänaren i evangeliet när han beskriver bro­dern på öd­mjukhetens väg. Denne har blivit fri nog att bejaka ock­så ”allt som är vär­de­löst och uselt” utan att knota. ”Vi har ba­ra gjort vad vi är skyl­diga att göra.” Må vi be om nåden att upptäcka kraften och friheten i denna håll­ning.

Den eviga glädjens olja. Ingen av Jesu liknelser har blivit så ofta avbildad som den om de tio jung­frur­na. Som präst i en medeltidskyrka på Gotland stod jag vid altaret varje söndag med denna lik­nelse inför mina ögon. På ena sidan de fem strålande jungfrurna med brinn­an­de fack­lor. På andra sidan fem för­tvivlade jungfrur med slocknade facklor. Man har må­lat, diktat och sjungit om dessa unga flic­kor, på väg att delta i ett bröllop. Men varför? Liknelsen slutar ju inte lyckligt. När fem av de tio vill få till­träde till bröl­lops­festen får de höra det kusligaste en människa kan få höra av sin Herre: ”San­ner­ligen, jag kän­ner er in­te”. Hur skall man då förklara att lik­nelsen blivit så ofta avbil­dad, ja äls­kad? Guds folk vet att det behöver på­min­­nas om någonting, om det stora allvaret, men om ett allvar som vill föra till den stora gläd­jen.

Mar­tin av Tours ger en bild av smittande och hoppfull gläd­je. Den lyser fram när han som katekumen delar sin mantel med en frysande och fat­tig tiggare. I drömmen får han se Kristus som den frusne, iklädd Martins mantel. Det är samma hoppfulla glädje i Jesajas profetia om Her­rens tjä­na­re, som ger glädje för de ödmjuka, läkedom för de förkrossade, frihet för de fångna, befrielse för de bundna, tröst för de sörjande och be­drö­­vade.

”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.” Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram under templets trös­kel. När det rinner ut i havet blir dess vat­ten sunt och längs flodens stränder växer alla slags fruktträd upp, vars frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Allt får liv där strömmen rinner fram.

Alla bud sammanfattas i budet att älska sin nästa. ”Den som älskar sin medmänniska har uppfyllt lagen”. Varje förnuftig människa kan inse det. Den troende bejakar det med sitt hjärta. Aposteln säger i ett tidigare kapitel: ”I mitt inre beja­kar jag ju Guds lag”. Därmed erfar människan sitt dilemma. Hon inser sin skyl­dighet att äls­ka. Hon bejakar det med sin vilja. Men hennes krafter räcker inte. Hon hamnar hela tiden på debetsidan. Hon står i skuld.

”Välkomna, allt är redo!” Inbjudan är vidöppen. Det var denna inbjudan som munken den helige Willi­brord förkunnade för Friserna på 700-talet. Det är människan som hittar på ursäkter. Hon låter sig luras att pri­oritera annat. Domen är hård, men rättvis. Inte för att hon inte duger, men för att hon av­visar nåden.

Generös gästfrihet för ”fattiga och krymplingar, lytta och blinda” är en kristen dygd. Men den avslöjar också motiven, varför den utförs. Den rena godheten styrs inte av beräkning. Den gör det go­da för att den älskar. Denna godhet återspeglar Guds innersta.