Predikan 32 söndagen under året 2024
1 Kung 17: 10-16; Ps 146; Heb 9: 24-28; Mark 12: 38-44
Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn,
Livets nödtorft är en rikedom! Det allra minsta räcker. Det är vad nödtorft betyder. Klarar man sig med det lilla, blir man stolt och tacksam. Har man överflöd och inte vet vad man ska göra med det, blir man missnöjd och på dåligt humör.
När Jesus satte sig mitt framför tempelkistan och iakttog folk som gav sina gåvor kanske han inte tänkte så mycket på pengarna som på just den här skillnaden mellan stolthet och tacksamhet och missnöje och dåligt humör som avspeglades i människors sätt att ge sina gåvor.
Han sa något viktigt om nödtorft och ekonomiskt överflöd. Hur viktigt var Guds tempel för rika och för fattiga? Alla gav, men vilken var den största gåvan? Det var den fattiga änkans gåva av två små kopparslantar, det hon hade att leva på. När Jesus ser henne och vad hon gör ropar han till sig lärjungarna, som fanns bland folket. Han börjar undervisa dem.
Han tar henne som exempel på vad man kan mena med förmåga att ge av sig själv, att i sitt enkla och fattiga liv ändå vara rik på de goda gärningarna! När lärjungarna senare blivit apostlar ute i världen kommer de att minnas denna undervisning vid tempelkistan i Jerusalem. De kommer att predika om denna fattiga änka som gav allt. Deras predikningar bär frukt än idag!
Nu har vi alltid exempel på samma händelse i kyrkans liv. Påven kommer snart att saligförklara en ung kvinna som valde kallelsen att tjäna Gud i personlig fattigdom men i stor kärlek till Gud och till varje människa hon mötte i sin nya kallelse, ”Allt eller intet”, till Gud. Hon skall bli den saliga Clare Crockett. Må hennes våldsamma död i jordbävningen i Ecuador 2016 bära frukt i mångas stärkta tro! ”Var inte oroliga, det är bra med mig,” var hennes sista ord.
Hon hade den totala hängivenheten, den totala tilliten till Gud, kärleken till Jesus Kristus, han som lade märke till den fattiga änkan som kom till templet med sin nödtorft och sina sista ören. Jesus har sett Syster Clare och hennes stora gåva till Guds sanna tempel!
Det minsta man måste ha för att komma vidare blir oss alltid givet. I nödens stund kommer hjälpen! Kan vi lita på det? Jo, det kan vi, men vi måste förstå att hjälpen kommer på ett annat sätt än vad vi tänker oss.
Kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn! Tiden går och man slutar skolan. När man flyttat hemifrån och börjat försörja sig själv utan föräldrarnas dagliga hjälp, är nog frågan ofta om det nödvändiga för dagen, ”om mjölet i krukan räcker och om oljan i kruset måste fyllas på”, det som var så avgörande för änkan i Sarefat som mötte profeten Elia.
Det är inte mycket att leva på, men det finns liv i det som ges oss. Det är alltid något gott att klara sig själv. Tycker ni inte det? Vad som helst kan hända! Med bara lite mjöl, med bara lite olja, kan jag leva, säger den som är ung och profet.
Elia själv var på flykt och Herren Gud sände honom – inte till en rik och mäktig mentor – utan till en fattig änka i Sarefat. Först kom han till Kerits bäckravin som låg öster om Jordanfloden, där Johannes Döparen flera hundra år senare skulle döpa dem som omvände sig och Jesus själv som inte behövde varken omvändelse eller dop. Anden steg ner över Jesus som en duva och Faderns röst hördes. Nu kan vi till och med förstå Treenigheten! Genom det lilla, genom vatten, ljus och ljudet av Andens vingslag!
Änkan själv hade bara nödtorften för sig själv och sin lilla pojke. Så kommer denne Elia och ber henne om hjälp med lite vatten! Hon brister ut i klagan. Hjärtat brister! ”Det jag har kvar tar snart slut och sedan ska vi säkert svälta ihjäl”, säger hon.
När nöden är som störst ingriper Herren. ”Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren sagt genom Elia” (1 Kung 17:16).
Alltså, kära bröder och systrar!
Om jag bara lever rätt, om jag bara har en enda kopparslant som änkan vid templet… och sedan ge bort den … Hur ska det gå för mig? Nu vet vi. Låt oss inte bekymra oss över morgondagen, varje dag har sin egen börda.
En sak – enda sak – är mer värt än än så många kopparslantar. Att göra som Elia, som ung eller gammal, ” han gjorde i allt som Herren hade sagt” (1 Kung 17:5). Ska vi lyckas med den heliga intentionen måste vi försvara oss mot djävulens lockelser över våra tankar och beslut.
Det finns bara ett sätt som kan fungera långsiktigt: varje dag samvetsrannsakan, varje dag ärlig syndabekännelse, särskilt eftergifter mot små frestelser! Psaltaren säger ju att ”Herren befriar de fångna” (147). Ja, vi är fångna, men sitter inte i fängelse men djävulens illusioner och lockande är fällor vi lätt faller i och då blir vi fångna. Han vill gärna odla fåfängan inom oss. Han vill ge oss smak för makt. Han vill att vi ibland ska känna stinget av avundsjuka.
Ur denna andliga fångenskap befriar oss Herren!
Gud är med oss i alla våra situationer men vi måste arbeta med oss själva först, genom samvetsrannsakan, och arbeta för andra sedan. Vara vaksamma varje stund! Ta vara på de gyllene tillfällena att visa kärlek!
Låt oss bara komma ihåg söndagens budskap om den fattiga änkan vid tempelkistan. Också nödtorften är en rikedom om vi låter Gud komma först. Så var det för änkan i Sarefat, så kan det vara i vårt liv. Amen.
diakon Göran Fäldt