Predikningar

Många av judarna hade kommit till tro när de gått ut till Maria i Betania och sett Jesus upp­väcka Lasaros. Det kunde hota den politiska balan­sen. Men Kajafas är realpolitiker. En man, Je­sus, får off­ras för folket. Ända­må­let får hel­ga medlen, även om priset är en männi­skas liv. Vår tro säger oss att Gud tar Kajafas politiska plan i sin tjänst. Den skru­­pelfrie Ka­ja­fas talar inte ”av sig själv”. Enligt evangelisten Johan­nes talar han profe­tiskt: ”Jesus skulle dö för folket, och inte ba­ra för folket, utan också för att Guds sking­ra­de barn skulle sam­las och bli till ett”.

Profeten Jeremia är i Gamla Testamentet en av de tyd­ligaste förebil­derna till Je­sus. Profetens ord och var­ningar avvisas, men anklagelser och hotelser kan inte tysta honom. De får ho­nom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”. I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet försöker judarnas repre­sen­tan­ter på nytt att stena Jesus. Han hänvisar till de gärningar han ut­fört: ”Tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig”.

För det inre sinnet kan det verka förvirrande att fira Bebådelsen så nä­ra påsk. Bilder och ”tonen” i dagens högtid ”låter” mera jul än påsk. Men påsken förutsätter julen och inkarnationen når sin fullbordan i vår Herres död och uppståndelse. Tre gånger om dagen, när vi ber Angelus, påminns vi om dagens hög­tid. ”Vi som genom ängelns budskap fått veta att din son har blivit män­niska.” Bönen fortsätter: så att vi ”genom hans lidan­de och kors når fram till uppståndelsens härlighet”.

Den sagolika berättelsen om de tre männen i den brinnande ugnen be­kräftar sin sanning i den långa raden av heliga i både Gamla och Nya Förbundet. Berättelsen avslöjar deras hemlighet. Nå­gon är med dem, någon som ”ser ut, som om han var en gudason”. Det befriar dem inte från skyldigheten att modigt följa sanningen. De tre män­nen vittnar om detta när de åläggs att tillbe den av­gud som Nebu­kadnessar hade låtit ställa upp, och som ställs upp i andra förklädnader i varje ny tid: ”Om Gud vill så kan han rädda oss och om han inte vill så dyrkar vi ändå inte dina avgudar”.

Folket knotar under vandringen. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att klaga. Men knotandet gör dem ännu mer blinda. De glömmer vad Gud har gjort med dem. Guds omsorg om dem förvandlas till rättig­he­ter. De tror sig kunna ställa krav på Gud. Knotandet är ingen harmlös detalj. Det får följder. Bi­beln beskriver följ­derna som giftiga ormbett, som gör dem sju­ka, dödligt sjuka.

Instängda av pandemin bryter vi oss ändå ut och firar Bene­dic­tus´ himmelska födelsedag, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten. Det är Benedictus´ påsk. När Benedictus förstod att dö­den nalkades, lät han sig föras till kyr­kan där han tog emot kommunio­nen. Med lyfta händer och stödd av si­na brö­der, som Mose, över­lämnade han sin ande.

Vetekornet. Det är naturligt för människan att hon vill uppnå något i livet. Något som är av bety­delse och som bär frukt. För att nå detta mål satsar hon sina krafter. Människan anar att hon har en uppgift, som ger mening åt hennes liv. Det kan kännas bittert när något hindrar eller saboterar dessa planer. Sjukdom, olyckor, eller, vilket är svårare, när pla­nerna saboteras av andra människor.

”Aldrig har någon människa talat som han.” Tjänarna som sänts ut för att gripa Jesus kommer tillbaka tomhänta. De blir själva gripna, av hans ord. Översteprästerna och farisé­erna som sände ut dem hade sin me­ning om Je­sus klar. Tjä­narna som sändes ut hade fortfarande kvar sin förmåga att lyss­na, utan fördomar.