Predikan 4 söndagen under året 2022

Jer 1:4–5, 17–19; Ps 71:1–4a, 5–6ab, 15ab, 17; 1 Kor 12:31 – 13:13; Luk 4:21–30

Kära bröder och systrar!

Kärlekens lov till Gud, till oss och till varandra. 

När man såras av någon som man älskar gör det mer ont, än när man drabbas av någon främmande person. Någon man inte känner och har en relation till. Eller hur?

Idag har vi ett tillfälle att begrunda Guds underbara och outtröttliga tålamod och kärlek till oss alla. Vi har lyssnat till ”Kärlekens lov”. En lovsång till den sanna Kärleken!

Herren Jesus kom tillbaka från Jerusalem till sin hemstad Nasareth. Efter att ha gjort några mirakler i Kafarnaum började Han bli berömd. 

På så sätt blev Jesus mottagen i den lilla orten Nasareth med stor nyfikenhet. Folket i synagogan där blev fyllda av beundran över Jesu ord. 

Men de ville inte acceptera att Jesus ”snickarens son” ansåg sig själv vara Messias som Han nu läste ur profeten Jesajas bok. De såg Jesus enbart som människa, som deras vanlige granne. Grannens pojk, som vem som helst. Just detta hindrade dem att se Jesus som Guds Son. Det alldeles oväntade och överraskande. Gud och Människa. Det var för magstarkt för dem. 

Visa oss! Gör dina mirakler här hos oss också! Visst är det mänskligt och fullt möjligt, att Jesus någon gång var nervös inför alla sina offentliga framträdanden? Och åhörarna kanske känner sig svikna för att Jesus inte botade någon i sin egen stad?

De trodde inte, trots flera tecken, vilka bekräftade Jesu gudomliga härlighet.  

När Jesus märkte, att Nasaretsborna saknade tron på Honom hänvisade Han till två personer: till ”en änka i Sarefat nära Sidon” och till ” syriern Naaman”. De båda omnämnda hedningarna hade visat sig vara mera mottagliga för Guds nåd, än det utlovade judiska folket på sin tid. Det var denna jämförelse som förargade folket så väldigt i Nasarets synagoga. Folket tog vid Jesu tal så illa vid sig, att de till och med försökte döda Jesus. Att man besvarade Guds kärlek med korsfästelsens nej är den mest tragiska och obegripligaste gåtan som finns. ”Alla i synagogan blev ursinniga när de hörde detta, de sprang upp och drev honom ut ur staden och förde honom fram till branten av det berg som staden låg på för att störta ner honom.” 

Låt oss bli kvar lite där i synagogan med Jesus och med allt folket. Jesus ärende var ju befrielse från synden genom sin offerdöd. Folket i Nasaret hade andra, främst politiska, förväntningar på Messias ankomst. 

Folket kom till synagogan för att prisa Gud. De brukade gå i synagogan liksom vi brukar gå i kyrkan. Mer eller mindre plikttroget, även på den tiden. De var ju förmodligen vanliga och fromma människor, liksom vi i vår kyrka här. Helt vanligt folk, med många goda förtjänster, goda kärleksfulla gärningar och flera brister och tillkortakommanden likaså. Som vi är. 

Här finns det i dag och alla dagar, ett viktigt budskap. En varning till oss alla. 

Våra känslor kan vara beundran, avund och hat. Missunsamhet och  avundsjuka. En liten gnista som har vuxit. Den har förstorats och förvandlats till en eld, till en brand. Ja, så blir det lätt när man bygger sitt liv och sitt mående på känslor istället för på tro. Då kan även den fromma ivern vara farlig. Skall vi då bli känslolösa? Känslokalla?

Nej! Med hjälp av våra känslor stödjer vi tron. Vi behöver det för att vi är människor, vi har fått känslor som en gåva från Gud. Men vi skall inte bygga vårt liv på känslorna eftersom de inte är stabila. De kan bli hjälpmedel för vår tro. Och känslor missbrukas så lätt. Därför används de lätt av den Onde, vår Fiende för att drabba oss, för att såra Gud som älskar oss. Den onde utnyttjar gärna vår iver när vi inte bygger vår tro och vår lydnad på ett stabilt fundament. En fast och stadig grund.

  Så kan vi lätt splittras och bli osams även om det rör sig om det andliga. Det som är heligt är ofta samtidigt mycket känslomässigt. Det ligger ju djupt om hjärtat: Vi kan ju bara nämna Handkommunion och Munkommunion; Kommunionen genom att knäböja och Kommunionen när man tar emot Hostian stående; Nyare psalmer, eller äldre? På latin eller på just ditt språk? Känslor som gäller vaccinering eller coronarestriktioner osv. Vi är väldigt olika. Vi är väldigt lika, och samtidigt väldigt olika. 

Själva ivern uppfyller inte Guds vilja. Guds vilja uppfylls inte av hur vi känner, utan av konkreta goda gärningar i tro, hopp och kärlek. Återigen; Kärlekens lov! 

Tro, hopp och kärlek kallas av kyrkan för teologala dygder, eftersom de kommer från Gud och leder oss tillbaka till Gud. Dessa dygder ges i samband med dopet och växer hos den troende livet ut. Därför betonas idag kärlekens dygd i den andra läsningen. 

De första kristna kallade Eukaristin bland annat för Kärleken. Eukaristi är ett heligt sakrament – enhetens heliga tecken och, vilket är ännu viktigare, enhetens helgande tecken. I Jesus ser vi vilka vi är ämnade att bli: den gudomliga kärleken i ett mänskligt hjärta.

I dagens första läsning jämförs i dag Jesus med profeten Jeremia. Jeremia kallas ibland för ”Tårarnas profet”. Han själv sa om sitt liv: ”Jag står inte i skuld till någon och ingen står i skuld till mig. Ändå förbannar de mig alla. (Jer 15:10)” 

Jeremias har fått ett uppdrag ”att vara profet för folken”. Profeten har försäkrats av Gud: ”De skall angripa dig, men de skall inte besegra dig, ty jag är med dig, säger Herren, och jag skall rädda dig.” Jesu lidande liknar profetens lidande. Trots allt välsignar Jesus, istället för att förbanna. 

Vi vill tacka Gud för denna gudomliga kärlekens och tålamodets gåva. Dagens Psaltarpsalm uppmanar oss till att lovprisa Gud: ”Jag vill ständigt vittna om den hjälp du ger.” 

I vår franciskanska Orden hade vi en gång en präst. Han hette pater Celzy Rdzanek. Efter hans död fick jag till och med bo på hans rum. Bland hans personliga saker hittade jag en lapp med hans egna ord: ”Kom ihåg! Som präst representerar du Jesus på varje plats och i varje situation, alltid!” 

Jag fick höra intressanta historier ur hans liv. Jag har till och med läst om honom i en tidning där han själv har skrivit ett vittnesbörd om Guds hjälp genom Guds Moder Maria. 

Pater Celzy var kaplan för unga soldater under Andra världskriget. I april 1945 nära Dresden blev de gripna av tyskarna under en hård strid. Trots att de var krigsfångar mötte de ingen respekt - och blev skjutna. Innan avrättningen avlade prästen i hjärtat ett löfte om, att han skall prisa Guds Moder om Hon gör ett under och räddar honom. Han gav de unga polska soldaterna, som skulle snart skjutas, absolutionen. Alla krigsfångarna blev skjutna, och han, Pater Celzy kände ett skott i huvudet. Men sedan vaknade han, och märkte att han låg levande bland de andra döda. Han blev inte skjuten till döds som de andra. 

Han överlevde och klarade sig flera dagar och nätter i kylan, och utan varken dryck eller mat. Jag själv minns att han spred Guds ära genom Marias heder. Hans liv vittnade sedan om Guds försyn, och Guds Moders hjälpande förbön och blev en bön för fred mellan folk och länder. Han skrev om detta i en känd tidning vittnesbörd med titeln ”Mitt liv förtjänar jag tack vare Maria…” 

”Jag vill ständigt vittna om den hjälp du ger.” – var hans liv. 

Idag när vi hörde hur Jesus lyckades med att undvika döden i Nasareth tänker vi på Guds försyn. Jesus slutade inte älska sina fiender, trots deras brist på tro, trots deras otacksamhet, ilska och hat och onda uppsåt att döda Honom. 

Gud såras av oss varje dag, av oss som bör älska Honom mer än de som inte tror på Honom. Låt oss tacka för Guds outtröttliga tålamod och kärlek. 

För Hans nåd och för Hans oförtjänta godhet. Amen.

pater Rafał Zarzyck OFMConv