Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Att göra det Jesus gör hela tiden är enda vägen till lycka

Mal 3: 4-1; Ps 24: 7-10; Heb 2: 14-18; Luk 2: 22-40 (32)

Kära systrar och bröder i Kristus,

För antikens judiskt troende var templet i Jerusalem världens viktigaste plats. Ett slags mikrokosmos med Herren boende i dess mitt, där människan upprättades och styrktes i tjänsten för hans vilja. Templets liturgi uttryckte visionen och hoppet om att Israels folk, genom att ha utvalts av Gud, skulle bära Guds ljus till alla världens folk, så att Gud slutligen kunde samla mänskligheten, skingrad av synd och splittring, i ett evigt rike av fred och rättvisa, med början i den här skapelsen och en dag fullkomnad i en ny.

Människornas, och deras ledares, verkliga förhållningssätt avvek emellertid från denna vision. Israels profeter framträdde med gudomligt inspirerade varnande ord om hur folket hade lämnat den rätta tillbedjan av Gud. Offerkulten i templet hade korrumperats, förlorat sin andliga betydelse, och reducerats till tomma ritualer som allt mindre återspeglades i människors liv. En av profeterna, Hesekiel, drog slutsatsen att Guds ära helt hade lämnat templet.

Men som vi hörde i dagens första läsning från profeten Malaki, i samma profettradition, lovade Gud också att han en dag skulle ”komma till sitt tempel” igen, och ”rena” och ”luttra”, dvs förädla, sitt folk, så att det skulle kunna ”bära fram offergåvor åt Herren i rättfärdighet” för att Guds ordning därigenom skulle kunna få ett varaktigt fotfäste i människors liv.

Jesus Kristus är föreningen mellan gudomligt och mänskligt. Han återför människan till gemenskap med Gud. När Jesusbarnet kommer in i templet fullbordas Malakis ord. Och det är ju precis detta som Symeon ser. Här är det inte bara Gud som med mänsklig kropp och själ kommer in i sitt eget tempel av sten, utan det nya, sanna, levande och eviga templet, som Jesus senare ska beteckna sig själv och sin kropp, som blir synligt. Här är den fullbordade formen av tillbedjan och av Guds löften; den sanna och enda vägen till Fadern för alla länder och folk. Symeons förkunnelse sammanfattar därmed alla profeter.

Genom att komma till sitt tempel som människa, ”i allt … lik” oss, som vår andra läsning ur Hebréerbrevet uttryckte det, agerar Gud både som den som vill frambära ett offer, dvs som en präst, och som själva offret i vilket andra kan delta genom tro. Ett sant offer, olikt alla andra, som bara varit symboler, och som nu åstadkommer sitt syfte: befrielse ur djävulens, syndens och dödens grepp och makt, och försoning och delaktighet i Guds eviga liv, med start här och nu, för den som vill tro. Gud är självutgivande och offer i sig själv. I Treenigheten sker detta ständigt, i evighet. Därför är Gud alltid lycklig. Människan, däremot, vill ta för sig och behålla. Därför är hon alltid olycklig, även när hon har allt.

Därmed ser vi det inre sambandet med den Heliga Eukaristin där det sanna och slutlgiltiga offer som Jesus Kristus gjort på korset blir närvarande, inte symboliskt utan verkligt under slöjan av bröd och vin, för att kunna nära oss med Sonens gemenskap, kommunion, med Fadern i Helig Ande, så att vi bättre kan erbjuda det vi har och är i tjänst för hans rike.

”Eukaristi” är grekiska för ”tacksägelse”. Och det är precis vad Hanna uttrycker i dagens evangelium när hon prisar Gud för att ha fått se barnet. Men Hanna gör något mer som är kopplat till ”Eukaristi”, tacksägelse. Hon ”tala[r] om barnet för alla”. Och så förstår vi att det finns en fortsättning på mottagandet av Herren så som han ständigt ger sig själv till oss i Eukaristin, i vårt kött, i vår materia, genom vår tids tempel, Kyrkan: Den fortsättningen heter mission, evangelisation, att berätta om honom för alla, genom våra ord och handlingar. Det är vad han vill att vi gör!

För det här förbereds vi av Symeons profetia att Jesusbarnet ”skall bli till fall eller upprättelse för många … ett tecken som väcker strid”. För antikens judiska och hedniska föreställningar var det något otänkbart att Gud skulle bli människa för att dö. Men också i vår samtida sekularistiska kultur, som den svenska, kan det ibland vara provocerande att bekänna sin tro på Jesus Kristus, inte som någon som säger fina ord om fred och kärlek för vårt feelgood och mys på vår privata kammare, utan som den som han utger sig för att vara; den som våra historiska källor om honom, dvs Nya Testamentet, vittnar om och som Kyrkan förkunnar och tillber: Gud som visar sig för oss.

Genom att han är det sanna ljuset ger han först och främst hopp om att det vi förmår och, därmed, alla våra begränsningar inte har sista ordet, hur kompakt mörkret i våra liv än upplevs. Men han får också varje dammråtta och skavank i våra livsbyggen att synas tydligt för oss. Som källan och målet för all existens kallar han, och hjälper han oss, om vi bara ber honom, att bättre reflektera honom.

Det han ger är sanningen om Gud och oss alla, också när vår vilja, präglad av våra mest kortsiktiga intressen och föreställningar, skulle önska att sanningen vore annorlunda. Motståndet mot Jesus Kristus som den han verkligen är, är alltså ett motstånd mot den förändring och omvandling som han vill åstadkomma: av var och en av oss, och därigenom av världen (aldrig från andra hållet). En förändring och omvandling till mer av helighet, ett liv mer grundläggande med och för Gud genom att ge av sig själv, dvs sin nåd, främst i Kyrkans sju sakrament.

Dagens festdag ställer så slutligen frågan till var och en av oss: Hur samverkar jag med Ljuset; det ljus som talar till alla, i alla tider, samma språk och budskap, genom den Katolska kyrkans tro och lära, eftersom hon fått Herrens direkta uppdrag för det? Var behöver jag tillåta Ljuset att få bryta igenom mer? I mig själv? Och genom mig? Var och hur kan jag stegvis bättre reflektera det, särskilt när det kräver ansträngningar t ex för att se det hopplösa mörkret i andras liv? När det kräver uppoffringar, att jag dör från mina egna föreställningar och behov? När det gör mig impopulär? Dvs när det kallar mig att följa honom, Kristus, universums Herre, som trädde in i sin skapelse och i sitt tempel som ett barn, och som senare som ”ärans konung”, för att tala med vår responsoriepsalm idag, blev krönt på ett kors? Amen.

                                                                                                     pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här