Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Mal 3:4-1; Ps 24:7-10; Heb 2:14-18; Luk 2:22-40 (32)

Vi firar idag Herrens frambärande i templet, Kyndelsmässosöndagen. Det är alldeles i början av den heliga familjens liv. Vi får i tro tänka tillbaka på det Gud uppenbarat för oss i den stora berättelsen om Guds människoblivande.

Hur har jungfru Maria upplevt ängeln Gabriels bebådelse som utvald människa utan att i något avseende blivit vidrörd av synden? ”Var hälsad, du högt benådade! Herren är med dig” (Luk 1:28). Har hon upplevt det som en bekräftelse av tron på Messias’ ankomst till det utvalda folket, den tro hon fått genom profeterna som lästes i synagogorna?                

 Kan vi genom Skriftens berättelse få en aning om hur Maria upplevt sin kallelse som både jungfru och moder? ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus” (Luk 1:30-31).

Vår egen tro, som vi fått genom dopet, tillåter oss att ana Marias själsliga förberedelse på Messias ankomst enligt Guds löften. Hennes utvaldhet från den första stunden av hennes existens förklaras genom undantaget från arvsynden som Fadern gett henne i förutseendet av Kristi försoningsoffer och seger över arvsynden och dess följd den andliga döden.

Hur har hon burit det havandeskap som alla andra kvinnor tidvis måste känna som en tung och krävande börda och hur han hon fött Jesus som sitt enda barn i ett jungfruligt moderskap? När vi tror och säger att det var ett unikt moderskap måste det vara annorlunda än alla andra moderskap och alla andra födslar!

Till Eva som lät sig luras av Ormen att äta av den förbjudna frukten har Gud sagt, ”Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå och han skall råda över dig” (1 Mos 3:16). Kvinnorna skall föda med smärta!

Kan vi tro det om Maria också, som kvinna? Hon har – som Kyrkan alltid högtidligt kommer att undervisa – aldrig syndat och varit undantagen från arvsynden för sin ”Utvaldhets skull och för sin fullkomliga renhets skull” (Högtiden 8 december). Om ingen annan kvinna, om inget annat havandeskap, kan samma sak sägas. ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig havt någon man” (Luk 1:34).

Vi måste ha rätt att förstå det unika med Marias havandeskap och inse att hon inte kunde ligga  under Guds dom över Evas synd, utan att hon fött sitt enda barn, Jesus, utan smärta. Den oskuldsfulla jungfrun kan inte – som varje annan moder - varit plågad och haft stora besvär under det alla kallar ”graviditeten” men som Bibeln kallar havandeskapet.

Vi måste ha rätt att också föreställa oss att den helige Josef, Herrens beskyddare, snart lagt märke till det unika undantaget som utspelades i hans hustru Marias hela personlighet. Han måste ha förundrats över henne redan vid deras första möte. Något okänt, stort och hemlighetsfullt beseglat, måste ha synts i hennes ögon som såg på honom med den renaste kärlek. Från Bebådelsen i Nasaret till födandet i Betlehem har den helige mannen förundrats över henne. Har vi inte i tron rätt att vänta oss det? Vi frågar som han: Vem var Maria? Vem är Maria?  Idag möter vi henne i templet i Jerusalem med sin enfödde och sin äkta man, Josef.

Vi måste kunna ställa oss frågorna utan att kräva fullständiga och detaljerade krav på svaren. Vi tänker på henne i vår tro som säger oss att hon var utvald av Fadern och Anden och bevarad från arvsynden. Det Fadern säger till Eva om hur hon ska föda sina barn, och därmed hur alla kvinnor ska föda sina barn- i smärta och ibland till och med i ångest för sina liv, kan inte gälla jungfru Maria som kommer att få många namn, Guds Moder, Livets Moder, den nya Eva, alla troendes Moder.

Vi har alltså rätt att föreställa oss hennes havandeskap som lugnt och utan stora besvär och hennes nedkomst med barnet Jesus som helt smärtfri. Vad annat kunde vi föreställa oss med den tro vi fått och som Kyrkan alltid lär ut.

Vi har stöd i läran om Marias obefläckade avlelse, eller som vi gärna säger Jungfru Marias utkorelse och fullkomliga renhet, som följt Kyrkan under hela hennes historiska vandring. Denna uttalade sanning finns bara i sin helhet i den heliga, apostoliska och katolska kyrkan. Den är integrerad i den apostoliska bekännelsen och i enheten med aposteln Petrus och hans efterträdare som Kristi ställföreträdare på jorden i historien.

Ett firande av en tradition i Kyrkan är Marias tempelgång understryker hennes utvaldhet från allra första början av sitt liv. Traditionen firas också i de ortodoxa kyrkorna. Traditionen framhåller Marias utvaldhet redan i unga år före äktenskapet med S:t Josef. Det är en särskild invigning till Gud genom närheten till templet som är den fysiska symbolen för det mänskliga hjärtat som är platsen för den sanna tillbedjan av Guds härlighet. Maria konsekrerades till tjänsten inför den levande Guden, Israels Gud, alla människors sanne Gud. Maria och Josef följde den mosaiska lagen som föreskrev en reningstid efter barnafödandet och ett återinträde i templet som vi känner som högtiden Herrens frambärande i templet som hade det gamla namnet Kyndelsmässodagen.

Budskapet till Maria är uppenbarelse. Gud upprättar den fallna skapelsen och gör allting nytt. Därför finns hon med i Bibelns första sidor och visar sig i Johannes Uppenbarelse som kvinnan ”klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud” (Upp 12:1).

Det är samma kvinna som bebådelsens jungfru Maria. Kvinnan som en gång skapades av Adams kött och blod (1 Mos 2:21-22) är Frälsarens moder, utvald och bestämd att vara Guds Moder i Hans mänskliga gestalt och natur.

Vi har alla förberett oss för att komma hit i dag – för vi är kallade av Gud. Vi är hans barn, Guds barn och Gud talar till oss med vårt eget namn. Kanske vi inte varje söndag är riktigt medvetna om att det är Gud som kallar oss. Men det är Han som kallar – Han kallar oss personligen men eftersom vi inte är ensamma i livet känner vi att det angår oss alla gemensamt. Vi är alltid med någon. Vi håller ihop, vi lever med varandra i kärleken. Vi ber att få höra till Herrens utvalda.

Kära bröder och systrar. Vi får möta den heliga familjen i dag i firandet av Kyndelsmässodagen. Det är ett möte Gud har bestämt för oss. Därför är det med tacksamhet och glädje vi bär fram oss själva som gåva till Gud. Gemenskapen i Herrens Kyrka är en gudomlig gåva att ge vidare till andra som ännu inte tror. Gud söker alla sina barn, även de som lever långt borta och är på väg hem till Fadern som älskar oss. Vi är kallade att gå ut i världen som Guds vittnen om människans stora betydelse. Amen.

                                                                                             diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.