Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Predikan på Kyndelsmässodagen, Herrens frambärande i templet 2022

Mal 3:1–4; Ps 24:7–10 (R. jfr 10bc); Heb 2:14–18; Luk 2:22–40 (Luk 2:22–32)

Kära bröder och systrar!

Låt oss ta emot Jesus

I februari blir dagarna redan betydligt längre. Solen lyser längre och längre under dagarna och detta gör oss glada, eller hur? 

Solljuset är ett synligt tecken på något annat ljus. Idag firar vi att Jesus, världens ljus, var buren av Maria och Joseph in i Jerusalems tempel. Jesu närvaro fyllde den gamle Symeon av fröjd. Han uttryckte sin glädje: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.” Den till åren komne Symeon som bad i Templet symboliserar det föråldrade Gudsfolket

Symeon och Hanna representerar hela Israel som kommer sin Frälsare till mötes. I dag firar vi, med ljus i händerna, att Gud uppfyllde Gamla testamentets sekellånga längtan, och äntligen kom till sitt hus, templet i Jerusalem. Symeon talar profetiskt om Jesu korsoffer och Marias smärta. Mer än någon annan delade Maria Jesu smärta på korset. Symeons lovsång, Nunc dimittis, sjunges i tidegärdens completorium. I Rosenkransen: Jesus bärs fram i templet, är det fjärde av Glädjens mysterier.

I honom kan vi se oss själva om vi bara längtar efter Guds närvaro. Denna längtan hade redan uttryckts av profeten Malakis i dagens första läsning: ”Och med hast skall Han komma till sitt tempel, den Herre som ni längtar efter…” Herren kommer med lyckan genom friheten. Jesus skall ”genom sin död” ”göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv.” 

Symeon ”var rättfärdig och from” och ”väntade på Israels tröst.” ”Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med Honom som det är sed enligt lagen, tog Han honom i famnen och prisade Gud…”

Tänk, Symeon tog Jesus ”i famnen”! Tar vi inte Jesus ”i famnen” när vi tar Herren emot i heliga Kommunionen? 

Kommunionen är till och med något mera än att ta Jesus ”i famnen”. Herrens Frambärande i Templet ger oss underbart tillfälle att fördjupa oss i glädjen att ta emot Jesus och bli glada och prisa Gud som Symeon. Dagens Psaltarpsalm fördjupar oss i dagens budskap: ”Höj, ni portar, era huvuden, höj er, ni eviga dörrar, för att ärans konung må träda in.” Om du öppnar dig för Konungen träder Han in i din själ! 

Jesus kommer! Han kommer in under ditt tak fast ingen av oss egentligen är värdig! Hur skall vi göra? Hur skall mottagandet av Kommunionen gå till?

I sin stora omsorg om sin Kyrka har Kristus genom Stockholms katolska stift givit oss viktiga principer att följa, då vi skall mottaga den heliga Kommunionen. Detta för att allt skall ske ordnat, med värdighet och på ett betryggande sätt. 

”Det normala sättet i vårt stift att ta emot kommunionen är att göra det stående. När kommunionen tas emot stående bör kommunikanterna lämpligen göra en gest av vördnad (bugning) innan de tar emot. Ingen får dock hindras att ta emot kommunionen knäböjande.” 

Alla som skall ta emot den heliga Kommunionen kommer fram på ett led, vi är alla på väg att möta Kristus!  uttrycker vi Guds folks gemensamma pilgrimsvandring till Gud i himmelen. Vi är ett vandringsfolk! Låt oss förena oss i och med Herren Jesus Kristus, som ger sitt liv för oss när vi tar emot Hans Allraheligaste Kropp. 

När vi går fram för att ta emot Gud i kommunionen skall vi vara väl förberedda och renade från dödssynd. Här skall vi påminna oss om vikten av att bruka botens sakrament.

I katolskt språkbruk kallas den invigda oblaten för Hostia. Det finns två jämlika sätt att ta emot den heliga Kommunionen. 

Kyrkans historiskt äldsta sätt är Handkommunionen, då tar man emot Hostian stående. Då bör lämplig vördnad visas med en gest av tacksam ödmjukhet – man bugar sig eller knäböjer med det högra knäet, och reser sig sedan upp direkt. I höjd med sitt hjärta, som en tron för Kristus, lägger man då sin vänstra hand med handflatan uppåt i den högra handen och tar emot Hostian i handflatan, varefter man med den högra handen för Hostian till munnen. 

Det andra sättet är Munkommunionen (då man tar emot knäböjande) direkt på tungan. Det här sättet uppkom först under senmedeltiden. Vid Munkommunionen skall du hålla fram tungan något litet, så att prästen kan lägga Hostian på tungan utan att riskera att tappa Hostian på golvet. Du skall inte ta emot Hostian med tänderna, inte med läpparna, utan på tungan, alltså. 

Tappar någon Hostian på golvet, tar kommunionutdelaren upp den och äter den själv, eller placerar den på altaret.

Inget av dessa båda sätt: Handkommunion eller Munkommunion, är mer eller mindre rätt eller värdigt. Du är alltså fri att välja sättet att ta emot Kristus.

Nej, viktigare är vårt inre; vårt hjärtas inställning, vår tro, vår vilja, vår kärlek till Kristus, och vår längtan efter att möta Honom. 

På orden ”Kristi kropp” (resp. ”Kristi blod”) svarar man tydligt ”Amen” innan man mottar Sakramentet. Amen betyder: ja, detta är min personliga tro!

Man skall alltid ta emot Hostian direkt framför kommunionutdelaren. Du får alltså aldrig ta med dig Hostian därifrån. Man får heller aldrig räcka Hostian till varandra. Detta gäller också föräldrar och deras barn. När du tagit emot den heliga Kommunionen går du tillbaka till din plats. 

I och med konsekrationen är brödet och vinet var för sig på riktigt förvandlade till Kristi sanna kropp och blod, och förblir förvandlade så länge de eukaristiska gestalterna finns kvar. Att Kristus fullt ut fortsätter att vara närvarande i dessa gestalter innebär att tillbedjan av det konsekrerade brödet är tillbedjan av vår uppståndne och levande Herre, vilket är vad som sker vid s.k. eukaristisk tillbedjan. Det är alltså inte så, att Han är närvarande bara när man tar emot kommunionen, eller bara under tiden Mässan firas, utan Han är närvarande så länge som brödets och vinets gestalter finns kvar. 

Med Symeons ord kan vi uttrycka vår glädje: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid!” Efter Mässan skall vi gå hem. I frid och med frid. Vi har tagit Honom ”i famnen” och vi bär honom i hjärtat. Han är vårt ljus. Han gör oss till världens ljus.

Om det vanliga solljuset efter vinterns mörker kan göra oss glada, blir Jesus ännu gladare för alla dem som möter Honom, genom att låta Honom lysa i oss genom allt gott vi skall göra. 

Herrens Frambärande i Templet kallas också för Kyndelsmässodagen. Denna dag blir vi som levande ljus! Även du kan vara en missionär för det sanna ljuset som ger alla människor ljus (Joh. 1:9) för honom som sa: ”Den som följer mig, skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. (Joh. 8:12)

Vi har tagit honom emot i famnen och i hjärtat. Låt oss bära ut Honom till de andra. 

Amen. 

pater Rafał Zarzycki OFMConv