Predikningar Ingmar Svanteson

På denna första söndag i fastetiden hör vi hur Jesus frestas av djävu­len. Det beskrivs med dras­tis­ka bilder, som från en främmande värld, men alla har erfarenhet av frestelse. Mån­ga bryr sig inte så länge det inte drabbar dem själva, men de som förstått att synden skiljer människan från Gud, de vet också hur svårt det är att inte falla för frestelsen. Frå­gan är om fres­tel­sen går att övervinna. I prefationen skall vi höra: ”när han besegrade Fresta­ren lärde han oss att över­vinna synden”. Hur stämmer det med de troendes ofta bittra erfaren­he­ter?

”Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång vars vatten aldrig tryter.” Kan man tänka sig ett större och vackrare löfte än det profeten formulerar? – Människans liv som ”en vattenrik trädgård… ett käll­språng som aldrig tryter”. Det är Herrens vilja med människan, formulerad redan av hans profet. Det är löftet till den som vänder om till Herren och hans bud, som vi hörde igår i de föregående verserna ur samma ka­pitel.

Att "hänga med huvudet som ett sävstrå" är ingen bra fasta. Själv­ömkan, säger fäderna, är roten till allt ont. Klagan och knotan­de gungar på samma strå. Den som vill "lossa andras orättfärdiga bojor och lösa okets band" måste befrias från sina egna bojor. Bryt bröd åt din egen hungrande själ. Läs Guds liv­givande ord! Skaffa rum för din husvilla och irrande själ. Gå in i ditt hjärtas kammare och bed till din Fader i det fördolda. Be­nedictus "bodde hos sig själv" inför Faderns ansikte.

Människan söker klarhet, men när klarheten erbjuds, ryg­­gar hon ofta tillbaka. Det finns en förförisk lust att förbli i dunkel och am­bivalens. Det lockande är att hon får fort­sätta att kretsa kring sig själv, trots att hon blir plågad och ”inkrökt i sig själv”. Mose ställde folket inför ett tydligt val: "Liv och död, väl­sig­nelse och förbannelse". Gud tvingar inte. Det är människan som väljer. "Om ditt hjärta vänder sig bort och du inte vill höra".

Den vise Syrak uppmanar till frikostiga offergåvor enligt Mose lag. ”Ge åt den Högste så som han gett åt dig.” Offren påminde om att allt som människan disponerade ytterst var en gåva från Gud. Också att handla rätt och att undvika det onda kallar Syrak för offer. Profeterna kritiserade skarpt när offren i templet inte mot­sva­rades av moralisk red­bar­­het. Syrak kallar sådana offer för ”mutor”.

Den vise Syrak uppmanar till omvändelse. Ett av hans skäl är enkelt och pragmatiskt. Det förstärker glädjen och lovsången. Medan den som går sin egen väg blir alltmer bedrö­vad och redan har ena benet i det dödsrike där lov­sång­en tystnar helt. Herren vill lyfta oss ur bedrövelse och förtvivlan. Han är barmhärtig. Samma gudomliga barmhärtighet ser vi när Jesus kallar den rike ynglingen. ”Jesus såg på honom med kärlek.”

Den vise Syrak ger oss en storslagen beskrivning av människan. Hon har sin kropp av jord, men är lik sin Skapare, skapad till hans avbild, med makt över och ansvar för alla varelser på jor­den. ”Förstånd” gav han henne, förmåga att smaka, se och höra och ”ett hjärta, så att hon kunde tänka”. (I Bibeln är tankeförmågan ofta förlagd till hjär­tat.) Hon är utrustad med ett samvete, så att hon kan skilja mellan gott och ont.

Den vise Syrak beskriver vänskapens villkor. ”Stå på god fot med många, men var förtrolig med en bland tusen… Somliga är vänner bara när det passar dem.” Därför måste de prövas innan de ges förtroende. Men en trogen vän har ett ”omätligt värde, en tillgång som inte kan vägas på våg… en livgivande dryck”. Så antyds det som gör vänskapen hållbar. Vännerna liknar var­andra däri att de strävar efter samma mål. Båda söker det som har högsta värde. ”Den gudfruktige väljer sina vänner rätt, ty de som stor honom nära liknar honom själv.”

Säg inte: ”Guds barmhärtighet är stor, han kommer att förlåta alla mina synder”. Det kunde vara ett ord från Gud, men här är det en varning. Den vise Syrak beskriver hur människan låter sig luras att ”synda på nåden”. Det är pinsamt att höra, men svårt att förne­ka. Det vi däremot inte uppfattar utan vidare är att varningen utfärdas av kärlek. Herrens avsikt är inte att plåga eller ge dåligt samvete. Han vill människans bästa.

Jesus har ofta haft supporters också utanför kyrkan. Hans rykte är som regel bättre än kyrkans. Evangelisten berättar om någon som drev ut demoner i Jesu namn utan att själv höra till kretsen av lärjungar. Ofta är sådant problematiskt och kan styras av tveksamma motiv. Man utnyttjar Jesu namn för egna syften. Men här reagerar Jesus med förvånande storsinthet. ”Hindra honom inte… Den som inte är mot oss, han är för oss.”