Predikningar Ingmar Svanteson

Sol och värme får glädje och livsmod att återvända. Kropp och själ väcks till liv. Vi har än­nu större skäl att glädjas i vår ande denna dag, då Guds Ande utgjuts över apostlarna och förvand­lar dem och hela kyrkan. Utan Anden hade Kristi gärning stannat i det förflutna och ingen av oss hade suttit här. Kyrkan hade på sin höjd varit en före­ning som vårdat minnet av Je­sus från Nasaret, men knappast mera.

Kristi himmelsfärd är en glädjens högtid som får de troendes hjärtan att vid­ga sig. Kristus har fullgjort sitt dagsverke på jorden och återvänder till Fadern. Men han gör det inte utan oss. Han återvänder till Fadern med den mänskliga kropp som han har fått genom Maria. Med denna sin gudamänskliga kropp intar han platsen på Fa­derns högra sida. Därför är dagen en strålande högtid för människan. Också änglarna ser med förundran på detta.

En enkel och lättbegriplig uppmaning, ”låt oss älska varandra”, men motiveringen är mera förvånande. Johannes motiverar det inte med att det är ett bud, det gör han på andra stäl­len. Här säger han: ”ty kärleken kommer från Gud”. Den som älskar vrider på rätt kran och öppnar ett tillflöde. När männi­skan är vänlig, när hon visar tålamod och godhet, när hon behärskar sina sura, upprörda och bedrövade reaktioner.

Varifrån kommer våra tankar? Vad får människan att tänka som hon gör? – De flesta tankar får vi genom sinnesintrycken, genom något vi sett, läst eller hört. Vi bearbetar och tänker på det som kommit i vår väg eller på det som vi själva har valt att utsätta oss för. Vi lä­ser Guds ord och firar mässa för att få material för goda tankar. Tankarna är uttryck för män­niskans förunder­liga ska­pel­se, hennes förmåga att bearbeta och förstå.

För många är frågan meningslös. De har möjligen hört om Kristi kärlek, aldrig förstått den. Paulus ställer frågan mitt i sitt stora Romarbrev. Då har han redan berättat om vad Kristus har gjort. Men den som inte har hört behöver först få höra, med hjärtats öra. Det är vad profeten sade: ”Hör, så får er själ leva”. Människan måste få höra om det bröd som mättar, om vad ”gott är”.

Människan är inte till freds med denna jorden. Det går djupt, ty hon är skapad för något större. Även om de flesta inte längre känner målet kan de inte helt förneka sin innersta längtan. Jordelivet är för litet för att vara människans slutmål. Konkret: Hon måste ha hu­vudet i himlen för att kunna gå stadigt på jorden. Utan himlen dras hon ner i dödsriket. I ett europeiskt land (Belgien) sker idag fem s.k. barmhärtighetsmord per dag.

Det är inte svårt att föreställa sig den händelse vi hört i evangeliet. Jesus är på vandring mot Jerusalem och kommer in i en by. Där möts han av tio spetälska. Spetälska var, innan man fick bukt med den, en fasansfull sjukdom och de som drabbats av den levde utanför samhället och den mänskliga gemenskapen. De fick inte närma sig någon människa utan att ropa ”oren, oren”.

Människan är en gåtfull varelse. Hon kan söka sanningen. Och borde rimligen också göra det. Det gåtfulla är att hon i stället ofta väljer det behagliga, på bekostnad av sanningen. Hon tycks rentav vilja låta sig luras, för att sanningen är så obehaglig. Stefanos hade i en predikan gått igenom folkets historia ända från Abraham, men han dolde inte de mörka inslagen i folkets historia, alla de gånger de avvisat sanningen och gjort motstånd mot den.

En triumfens och glädjens dag. Kristi verk är fullbordat. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fa­dern”. Kris­tus återvänder till den him­melska härligheten och tas emot med jubel. Redan psalmisten besjunger hur de him­mels­ka portarna öppnar sig: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” Någon frågar vem denne ärans konung är och får svaret: ”Det är Her­ren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid.” Han har med livet som insats besegrat syndens, dödens och djävulens välde. Han har full­gjort Faderns vilja.

Kan vi människor förstå när Gud griper in? Kan vi följa processen? Kan den mätas och registreras? – Den moderna människan är fostrad att lita på vetenskap och experter. Hon mår förvisso väl av att inte utsätta sig för vad som helst. Vidskepelse är under hennes värdighet och svärmisk andlighet är inte att rekommendera. Ändå får det kritiska sinnet inte bli något som förminskar och stänger in henne. Människan är större.