Kortpredikan 22 maj 2019
Apg 15:1-6; Ps 122:1-5; Joh 15:1-8
De hednakristnas antal växte. Skulle inte också de omskäras och hålla Mose lag? I Antiochia ledde det till ständiga diskussioner som hade kunnat splittra församlingen.
Man vänder sig då till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd.
Det märkliga är med vilken självklarhet detta sker. Man visste intuitivt, genom Anden, att kyrkan var större än den lokala församlingen och att apostlarna måste ha det avgörande ordet för att bevara kyrkans enhet.
Kyrkans ”insida” behövde hennes ”utsida”, den apostoliska ledningen. Anden, som hade fört budskapet ut över de judiska gränserna, stod inte i strid med Kristus, som hade gett apostlarna fullmakten att leda.
Ett annat men liknande samband mellan ”insida” och ”utsida” hör vi i liknelsen om vinstocken och grenarna. Grenen kan bära frukt bara om den förblir i vinstocken och låter sig ansas.
”Utan mig kan ni ingenting göra.” Jesu ord är otvetydigt sakramentalt. Vi firar det i varje eukaristi: ”Tag och drick härav alla.” Kyrkan växer till och bär frukt genom den heliga eukaristin.
Ändå handlar det inte om någon sakramental ”mekanik”, inte bara om något ”yttre”.
Det totala beroendet av Kristus efterfrågar lärjungens och kyrkans mest personliga och djupaste samverkan. ”Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det”.
O du helige Ande kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.
pater Ingmar Svanteson
