Predikningar

Kära bröder och systrar, På Långfredagen vid sjätte timmen blev det mörkt över hela jorden ända till nionde timmen; solen förmörkades, förhänget i templet brast mitt itu och Jesus ropade ”Fader i dina händer lämnar jag min ande” (Luk 23:44-46). I de katolska församlingskyrkorna över hela världen kommer ett symboliskt ljus ur detta mörker: Uppståndelsens förklarade ljus. Jesu fem lidandes sår representeras av fem röda vaxklumpar som sticks in i vaxljuset när prästen välsignar det stora påskljuset och uttalar orden ”Alpha et Omega” – begynnelsen och änden, Jesus Kristus som historiens början och slut. Hans är tidevarven, hans är universum, himlen och jorden, han är brudgummen som upphöjer sin brud, Kyrkan, till det himmelska bröllopet, föreningen mellan Gud och människa.

Kära medkristna, När Jesus märker att många samlats kring honom reser han sig upp från stranden och ber att man lånar honom en båt. Det är tydligen lugnt på sjön för han står upp i båten och båten driver inte iväg ut på sjön. Vad ska han nu tala med dem om? Vad väntar de sig? Vad de än väntar sig vet de redan att Jesus kommer att överraska dem med sitt tal och sitt tema. Inte mindre den här gången!

Gud har många heliga barn som är okända för oss. Det tänker vi ju alltid på när vi firar Alla Helgons dag. Helgonförklaringarna är akter av tro, tro på att Gud heliggör människor som vill vandra Jesu väg och söka sanningen. ”Herren har skänkt dem odödlighet och ära, han har gjort dem till arvedel och deras namn skall bestå” (Antifon heliga män, laudes), säger antifonen. De heliga vi firar i dag är så vanliga människor att man kan undra om de blivit helgonförklarade utan det stora helgonet Thérèse av Jesus barnet och det Heliga Anletet, som var ett av detta gifta pars åtta barn, av vilka två dog inom första året och ett i femårsåldern. De flesta ser kanske Thérèse som familjens stora helgon, hon som för bara 20 år sedan förklarades vara kyrkolärare.

Kära medbröder och medsystrar i den katolska tron, Vi måste alltid vara på vår vakt eftersom ”Gud håller sina löften och är kärleksfull i allt han gör” (Resp. ps 145). Vi måste vara på vår vakt så att också vi håller våra löften; men det är inte bara så enkelt att vi säger oss tro på Gud, för det gör andra religioner också. ”Herren är god mot alla, barmhärtig mot allt han skapat” (Resp. ps 145), ja, vi har all anledning att tacka Gud för hans barmhärtighet eftersom vi har syndat, trots dopet, trots konfirmationens nådegåvor, men vi måste också vara trogna sanningen, eftersom Jesus säger: ”Jag prisar dig fader himlens och jordens herre för att du dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn” (Matt 11:28).

Tidigt denna historiska dag har påven Franciskus på Petersplatsen firat eukaristin inför en stor mängd tillresta pilgrimer tillsammans med de nya kardinalerna, varav en är vår biskop Anders Arborelius. Så länge han varit vår biskop har vi i varje mässa med våra präster bett för honom och för påven. Det är vår glädje och plikt att få fortsätta denna förbön, och då särskilt lägga märke till att den nye kardinalen fortfarande är vår biskop och att vi ber för honom som vanligt som vår biskop Anders.

Kära medkristna, På vår resa genom livet påminner oss i dag Jeremia, Matteus och Paulus om kartan och kompassen för att nå det himmelska målet. Bibeln – både Gamla och Nya testamentet – och Kristi apostoliska och katolska kyrka är både karta och kompass. Vi är pilgrimerna! Vad vi borde förstå bättre är att vi samtidigt är Guds stora sociala nätverk. Den röda kardinalshatten är en jättemarkör i ett supernätverk – här är vi alla med – på ett eller annat sätt.

Kära bröder och systrar, kära barn, äldre och yngre! Den Helige Ande är svaret på alla apostlarnas frågor. Vad hade Jesus menat? Vad ville han att de skulle göra som hans sanna vänner sedan han lämnat dem? Vem var han? ”Om jag inte lämnar er kan inte den Helige Ande komma för att förklara allt för er och upplysa er om hela sanningen”, hade han sagt. En ny fråga: Vem är den Helige Ande?

Kära medkristna bröder och systrar, I dag har vi kommit halva vägen mellan Påsk och Pingst. I glädje och tro har vi säkert någon gång sjungit ”Du segern oss förkunnar, du oss förlossat har” (Cecilia 321: 1). Det är redan fyra veckor sedan dess. I ny frihet och med ny kraft från himlen har vi gått ut på livets väg igen, i apostlarnas efterföljd, som kristna med ett glädjebud till den omvärld, som längtar efter Gud. När Pingsthögtiden kommer vill vi på nytt sjunga till Herrens ära: ”Kom och fyll vår fattigdom, kom med all din rikedom […] Tvätta rent det fläckade, […] läk vår oros djupa sår” (Cecilia 339: 2, 7). Allt detta får vi verkligen uppleva genom Guds godhet och barmhärtighet. Som hans privilegierade barn får vi ta emot hans gåvor, tro, hopp och kärlek! Och till Andens högtid är det nu bara tre veckor, då han kommer till oss på nytt och ger oss nåden i dess fullhet!

Kära bröder och systrar, Det känns ju fint att vi alla får följa en och samma Herde i vårt liv, Jesus Kristus, Guds Son. Vi går alla hans väg för vi känner igen hans röst som talar till oss i våra hjärtan. Han öppnar den goda dörren, eller grinden, och inbjuder oss till Guds rike. Hans röst säger: ”Känn er inte oroliga för någonting, var inte rädda för någonting, för jag är med er och beskyddar er”. Djävulen ska aldrig få makt över er när ni tror på mig och följer mig. Djävulen vill er illa, han vill lura er bort från det goda och sanna, säger Jesus. Följ mig, så kan ni vara trygga för djävulen och hans onda änglar!