Predikan 25 söndagen ”under året” 2018
Vish 2:12,17-20 Jak 3:16-4:3 Mark 9:30-37
Den avgörande kampen
Det pågår en kamp i hela världen, också i kyrkan och i människan själv. En kamp mellan gott och ont, mellan Kristus och den sataniska makt som ockuperat världen sedan syndafallet. Det är en kamp om människan, vem hon skall följa och tillhöra. Ytterst en kamp om var människan vill tillbringa evigheten. Den kampen utkämpade Jesus genom att lida, dö och uppstå.
Vi hörde det i första läsningen, orättens och de gudlösas kamp mot rättfärdigheten och den rättfärdige. De gudlösa gillar inte den rättfärdige, varken att höra eller att se honom. De gudlösa säger: ”Den rättfärdige stor i vägen för våra planer, den skymfar oss som lagbrytare och smädar oss för brott mot skick och sed”.
I en gammal landskapslag stod det: ”Kristus är främst i vår lag”. Vi har fortfarande ett kors i vår flagga. Men i det offentliga rummet vill man inte längre höra sådant. Desto viktigare att några vet vad striden egentligen handlar om. Kampen gäller människan och hennes okränkbara värdighet från konceptionen till den naturliga döden; kampen gäller familjen. Bakom de flesta frågor finns sanningsfrågan, om det finns en sanning och därmed en skillnad mellan rätt och orätt, eller om allt bara är subjektiva åsikter. Den som inte räknar med någon sanning uppfattar det som en kränkning när någon påminner om den. Mönstret gäller redan i vardagen. Om alla överskrider den angivna hastighetsbegränsningen, kan den som gör det väcka irritation. Om alla i en grupp skvallrar, är det utmanande när någon inte vill delta eller ens lyssna på det. Om alla vant sig vid att kalla något ont för gott, upplevs det som provocerande när någon säger som det är, kallar abort för ett avskyvärt brott, den rikes överflöd för stöld från de fattiga, eller att det bara finns två kön och att det krävs en man och en kvinna för att det skall bli ett äktenskap. Om alla vant sig vid dårskapen, upplevs den friske som dåraktig. Det är därför som orden är viktiga. I diktaturen måste sanningssägarna tystas ner eller låsas in.
Den vise beskriver vad som händer. De gudlösa planerar att pröva den rättfärdige med misshandel och plågor, för att se hur fridsam han är och hur det är med hans tålamod. Det når sin kulmen när de gudlösa säger: ”Är den rättfärdige Guds son skall han ju ta sig an honom och rädda honom från hans fiender” - en av de tydligaste förutsägelserna om Jesu lidande, styvt 100 år i förväg. Fienden blev så rasande denne man att han försökte röja honom ur vägen i tron att han därmed skulle bli kvitt honom, men han bedrog sig. Vad som egentligen hände på korset förstod han sig inte på.
Jesus slog inte tillbaka med våld, utan segrade på ett annat sätt. Han uthärdade med tålamod. Han gick till botten med det onda, ända ner i helvetet. Därmed skedde en förändring i tillvarons maktbalans. Ondskan och döden besegrades. Kristus uppstod från de döda. Det som återstår är ondskans dödsryckningar. Kristus lever och är med sin kyrka i hennes kamp för att fullborda hans verk.
Aposteln Jakob talade om den kamp som pågår i människans inre. Han sade att
”begären för krig i era lemmar”. Det är en kamp mellan å ena sidan avund, självhävdelse och oordning, å andra sidan renhet, fridsamhet och barmhärtighet. Men en fridsamhet som också är omutlig och uppriktig. Paulus kallar det för köttets kamp mot anden. Inte ens apostlarna hade ännu tagit upp den kampen när de tvistar inbördes om vem som störst.
Nu sätter sig Jesus ner. Det är tecknet på att han vill lära och undervisa. Han säger: ”Den som vill vara den främst måste bli som den ringaste och allas tjänare”. Det betyder inte att bli en vindflöjel för vad eller vem som helst. Den fridsamme och barmhärtige är också omutlig och uppriktig. Jesus själv är det oöverträffade exemplet på att kärleken aldrig kan skiljas från sanningen.
Det bekräftas när vi ser på helgonen. De var både ödmjuka och frimodiga, fogliga och samtidigt hårda som diamant i sin tro. En gåva skymtar fram, som bara den uppståndne Kristus kan ge genom sin Ande. Gåvan liknar honom själv, han var ju både mild och stark, både lamm och lejon. Idag är det 50 år sedan den helige padre Pio Pietrelcina avled. Han levde som en enkel broder bland sina medbröder, tjänade de fattiga och svagaste, men tvekade inte att avslöja hycklare och högmodiga. Hemligheten fanns i hans enhet med Jesus, vars sår han fick bära som sår, stigmata, på sin egen kropp.
Även om padre Pios liv och förkunnelse använde ett annat språk än den helige Benedictus, är det samma väg som båda anvisar, ödmjukhetens väg i Kristi efterföljd. Kyrkan behöver trogna, brinnande och ödmjuka vittnen i det andliga krig som pågår i världen, i kyrkan och i varje människas hjärta. Många föredrar lugnare vatten, de glider med strömmen och riskerar att fångas av ljumheten. De ljummas motpol är fanatikern, som ställer till det och inte håller ut i längden. Endast en väg återstår, efterföljelsens väg i Jesu närhet. I tro på att Jesus har segrat och är med sin kyrka i hennes fortsatta liv och kamp. Han visar inte bara vägen, han ger också kraften att hålla ut till slutet.
Därför firar vi den heliga eukaristin. Vi tar emot Kristus, som betjänar oss när han ger oss sin kropp och sitt blod. Vi tar emot för att förvandlas till det vi tar emot. Vi tar emot barnet, de mest beroende, och tjänar de mest utsatta och litar på att vi tar emot Kristus. Tillvarons innersta mönster skymtar fram. Jesus, den korsfäste och uppståndne är mitt ibland oss och i oss, på väg att fullborda sitt verk och upprätta sitt rike. Han gör oss till sina medarbetare i den avgörande kampen.
Amen.
pater Ingmar Svanteson
