Predikan 23 söndagen ”under året” 2018

Jes 35:4-7a Ps 146:7-10 Jak 2:1-5 Mark 7:31-37

Fatta mod, var inte rädda!

Profetens budskap är högaktuellt. “Fatta mod, var inte rädda!” Både sekulära och troende plågas av rädsla och modlöshet, vilket förlamar och kan göra tillvaron liknar ett fängelse. Redan 500 år före Kristi födelse förkunnade profeten, och han gjorde det med intensitet och skönhet. ”Fatta mod, var inte rädda! Gud kommer själv för att rädda er. Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron höra. Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryter fram i öknen, bäckar i ödemarken.” Är det ansvarigt att ge sådana löften, inte minst i dagar då vi har hört en rad löften som knappast har täckning.

Profeten talar om den yttersta framtiden, om hur det en gång skall bli. Det verkar luftigt. Det är lätt att drömma. Vem kan bekräfta att profeten talade sanning? Evangeliet gör det, 500 år senare. Jesus botar en dövstum man och folket bekräftar det: ”Allt han har gjort är bra, de döva får han att höra, de stumma att tala”, vilket var vad profeten utlovat. Profeten hade sagt: ”Se, er Gud är här. Han kommer själv för att rädda er.” Kristus upprättar inte sitt rike direkt och till fullo, men genom detta tecken bekräftar han att det är på väg och att det en gång skall fullbordas. Han visar att Gud har en plan för människan och mänskligheten.

Vi som hör detta erbjuds en gåva, trons gåva, som föder ett hopp, vilket ger kraft att driva ut rädsla och modlöshet. Botandet av den dövstumme visar också hur människan tar emot gåvan, också när rädslan anfaller på nytt.

Mannen var tydligen ur stånd att komma själv. Men han hade vänner som förde honom till Jesus. Han lät sig föras till Jesus, redan innan han kände honom. Det är vad föräldrarna gör när de för sina barn till dopet. Det är vad kyrkan och hennes präster gör. Genom förkunnelse och själavård för de människor till Jesus. Det är vad de troende gör de ber för sina vänner, särskilt för de modfällda och bedrövade. Förbönens kraft är underskattad! Det är vad helgonen gör för oss i himlen. Bara att höra om ett helgon, inte minst martyrer, kan driva modlöshet på flykten. Alla kristna är kallade att föra de modfällda till Jesus genom sitt sätt att leva och kanske genom ett ord i rätt tid. Hyckleri och prästerligt dubbelspel däremot, saboterar evangelisationen.

Det viktigaste i evangeliet sker mellan den dövstumme och Jesus. Jesus tar mannen avsides. Det visar att det inte handlade om trolleri eller magi. Det avgörande sker inte på den offentliga scenen. När Jesus botar mannen så finns bara han och Jesus i hela världen. Så unik och dyrbar är varje människa.

Jesus går konkret, mänskligt och kroppsligt till väga. Han rör vid mannen. Han sticker fingrarna i hans öron, och rör vid hans tunga med sin saliv. Betydelsen av kroppslig beröring är urgammal erfarenhet. Evangeliet både bekräftar denna erfarenhet och fullkomnar den. Så viktig är vår kropp. Därför är sexuella övergrepp något mer än att förgripa sig på kroppen. Det drabbar hela människan. Aposteln talar om att våra kroppar skall förhärliga Gud. Ingenting i kroppen är oviktigt. Utan saliv är det svårt att tala. En kyrkofader ger saliven också en andlig tolkning. Han jämför den med smaken i Guds ord. ”Herrens ord är sötare än honung, än självrunnen honung”. I Psaltaren sjunger vi om hur Gud har skapat månen och stjärnorna ”med sina fingrar”. Gud har antagit vår mänskliga kropp för att bota och helga våra kroppar.

Samtidigt förmedlar Jesus det han bär i sitt innersta, enheten med Fadern. Det står att han ”såg upp mot himlen och andades djupt”. Han ”suckade” (1917) av medlidande och uttalar så sitt kraftfulla ord. I miniatyr är det hela påsken. Han lider, dör och uppstår. Han skapar nytt. I skapelsens morgon sägs det om det som skapas att ”det var gott”. Här, när människan nyskapas, bekräftas det av folket: ”Allt han har gjort är bra”.

Läkedomsundret blir ett tecken, en bild för hela frälsningen. Därför används Jesu ord, Effata, vid varje katolskt dop. Men det är också ett mönster för varje omvändelse och för hela det kristna livet. Tron kommer av att människan öppnar sig för Kristi ord och själv kan bekänna sig till det. Det är vad som sker i varje liturgi. Vi lyssnar till Guds ord och kan så bekänna tron. Som vi läser i Salomos Vishet: ”Visheten gav röst åt de stumma och lät barnen tala rent”.

Konkret sker det i den döptes dagliga liv när hon stänger sitt öra för lögnpropagandan och vänder sig till sanningen, när hon avvisar frestelsen och vänder om till det rätta. Hon befrias från syndens fångenskap och förs ut på rymlig plats. För att i fortsättningen få hjälp att använda tungan rätt, till det Benedictus beskriver som: ”få och förnuftiga ord”.

Också den troende kan bli som den dövstumme, hon fångas av rädsla och modlöshet, blir instängd och stum. Kyrkan och de andliga vägledarna är som de där vännerna, som milt och med goda råd leder henne tillbaka till Kristus och hans ord. Varje gång hon fastnar, frestas hon att tro att det inte finns någon räddning, att det är lika mörkt och hopplöst som det känns. Kyrkan låter henne lyssna till profetens ord: ”Fatta mod, var inte rädd! Se, er Gud är här... Han kommer själv för att rädda er”. Bara genom att läsa dessa profetord, kanske högt för sig själv, är att utlämna sig åt och smaka deras kraft.

Ibland är det tyst, outhärdligt tyst, och lärjungen frågar, med psalmisten: ”Varför, Herre, står du långt borta och håller dig dold i tider av nöd?”. Det är ingen tillfällighet att bibeln också berättar om Jobs klagan och bittra frågor, eller om Predikarens er-farenhet av alltings tomhet och fåfänglighet. Också det är profetior. Sammanfattade och fullkomnade i Jesu eget lidande, ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”

Det berättas om mannen att inte bara hans öron öppnades. Också hans tungas band löstes och han talade riktigt. När människan lyssnar, bevarar och besvarar Guds ord, som Maria gjorde, då smakar hon inte bara friden, då växer det fram en ny skapelse.

Om den första skapelsen står det: Se det var mycket gott. Nu låter evangelisten folket ana den nya skapelsen när de förundrade säger om Jesus: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stumma att tala”. Den nya skapelsen övergår den första. Ty det ord vi lyssnar till och gör till vårt ord förvandlar oss. Vi omformas till likhet med det ord vi tar emot.

Låt oss därför nu med klara och tydliga ord bekänna vår tro och så i den heliga eukaristin lyda hans befallning: Effata! Öppna dig! Öppna våra munnar för att lovsjunga hans väldiga gärningar och smaka att Herren är god.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson