Predikan 28 söndagen ”under året” 2018
Vishetens bok 7:7 - 11; Ps 90:12 - 17; Hebreerbrevet 4:12 - 13; Markus 10:17 – 27 (30)
Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn,
Att vara ung är en ganska svår period i livet. De yngre barnen ser upp till de äldre syskonen och längtar efter att ha deras frihet. De äldre ser tillbaka på sin ungdomstid med förskräckelse eftersom de tycker livet går för fort och att de håller på att förlora sitt liv.
Men de unga själva har det jobbigt. De platsar inte in någonstans, alla beundrar dem och tycker om dem, men de har varken tid eller plats för dem. Den längtan efter personlig frihet som lockade så starkt blev efter skolans trygga rutiner en skrämmande upplevelse.
Vad är egentligen frihet? Jag är fri men vad ska jag göra med min frihet? Många unga vill göra något för andra människor, inte bara för sig själva. Unga lider mycket av att se andra bli illa behandlade och de vill protestera mot orättvisor. I allt detta leder den Helige Ande de unga på vägen till en kallelse, ett val i livet som gör dem lyckliga och livet till en vacker gåva. ”Håna inte en människa som lider” hörde vi i Vishetens bok. ”Tröttna inte på att be”, uppmanar samma Vishetens bok. Och i dag ber Kyrkan i en intention för alla: ”Om du hjälper oss, Herre, då vill vi göra det som är gott. Kom först Herre, gå med oss, då klarar vi av det och är beredda!”
De unga bär på många viktiga frågor men vem talar med dem? Ungdomstiden är de uppskjutna samtalens tid. Sedan kommer självanklagelsernas och livsångestens tid. Många unga är ensamma att bära sina obesvarade frågor. De äldre förstår inte hur de unga kan ha ångest och bli deprimerade. Ungdomstiden är ju en underbar tid, eller hur? De yngre förstår det ännu mindre. Men att vara ung – mellan barndom och vuxenliv – är ofta en kamp. Paulus har upplevt det. Han skriver: ”Guds ord är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande; det avslöjar vad vi känner och tänker” (jfr 4:12). Gud kom honom nära, men var han beredd att låta Gud dela hans liv? Vi har säkert haft samma erfarenhet. Alltså, hjälper mig Guds ord att bli bättre som människa? Eller gör Guds ord det svårare?
Hur är Gud, frågar de unga? Paulus säger också i sitt brev idag: ”Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga” (4:17). Ja, hur är Gud? Hur är jag själv? På ett sätt är det bra att man inte omedelbart får enkla svar. De räcker i alla fall inte. Frågorna kvarstår. Även om det kan verka som en jobbig, ensam och svår tid, en kamp, att vara ung, är det ändå den kanske viktigaste tiden i en människas liv.
Under den här tiden mognar hon fram till en egen självständig person. Den helige påven Johannes Paulus II, som fick så stor kunskap om hur det var att vara ung som kristen i en tid av förtryck och ofrihet, brukade säga att ungdomstiden leder fram till en ”moralisk personlighet” i den unga människan. Ur den kampen mellan ont och gott, fel och rätt, växer en ny frihet fram som är ren, som är osjälvisk och som söker goda, heliga förebilder. Dessa bilder och idéer sammanförs på ett underbart sätt i personen Jesus Kristus, Han som söker alla, Han som vill vara vän och broder med alla och ge sitt liv för alla. Någon större osjälviskhet kan väl inte finnas? En heligare förebild kan väl inte heller finnas?
I dessa dagar har många av Kyrkans biskopar samlats i den heliga staden Rom för att samtala om Kyrkans framtid, det vill säga tala om vad ungdomarna tänker och säger. Påven Franciskus uppdrar åt biskoparna: Lyssna till era ungdomar. Hör på vad de säger om Kyrkan som kristna, unga människor. Om vi som är äldre undrar vart Kyrkan ska gå i en tid av så mycket förvirring och så mycket av svår synd, kan vi som biskopar vända oss till de unga och få svar på våra egna frågor. Hur ska vi kunna tjäna människorna i vår tid med budskapet om Jesus Kristus?
I början av den här predikan menade jag att de äldre har svårt att ta sig tid för samtal med de unga, i familjen, i Kyrkan, i skolan, i arbetet. Då märker man lyckligtvis att Kyrkan själv är väldigt angelägen om att stå i dialog med de unga och respektera dem i vad de tänker och säger. Jag tror att ett sådant samtal bär frukt och är räddningen för vår tid. Vi kan uppleva det tillsammans, det som Vishetens bok har sagt i dag och det som Paulus påminner om:
”Håna inte en människa som lider”, ”Tröttna inte på att be”, ”Guds ord är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande; det avslöjar vad vi känner och tänker”. Allt detta kan vi uppleva tillsammans, kära bröder och systrar, kära ungdomar och barn i familjerna.
Gud väntar sig något stort av oss alla, byggt på vår frihet som människor. Jesus stannade för att lyssna på den unge mannen och sedan svara på hans fråga: ”Mästare, vad ska jag göra för att vinna evigt liv”? (Markus 10: 17). Och Jesus svarade: ”Du kan buden. Följ dem. Gå sedan och sälj allt du äger och ge åt de fattiga. Då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig” (jfr 10: 17-21).
Kära bröder och systrar! Allt är möjligt för Gud. Det goda är alltid möjligt för människan med Guds hjälp och nåd. Om vi gör våra liv till en gåva för andra i kärlek, då gör vi det goda Gud vår Skapare väntar av oss. Han kräver aldrig det omöjliga av oss, men han kräver något - i kraft av sitt faderskap till oss människor. Vi ska bli Honom allt mer lika, ja lika Gud själv. Det är svaret på den unge mannens fråga: ”Mästare, vad ska jag göra för att få evigt liv”? Amen.
Diakon Göran Fäldt
