Predikningar

​​​​​​​Vi tror på de heligas gemenskap, communio sanctorum. Denna tro är en följd av Kristi upp­­­ståndelse. Påskens ljus, som lyser i kyrkans rum denna dag, vittnar om gemenskapen mel­lan alla som tror på den uppståndne Kristus. Konciliefäderna ägnade denna enhet ett särskilt kapitel när de undervisade om Kyrkans väsen. Helgonen som vi fira­de i går, de som redan är i fullheten av det­ta ljus, vi tror att de stöder oss och ber för oss. Vi påminns om det i varje eukaristi.

​​​​​​​”Vilka är de?” Dessa som vi firar. Dessa som väcker glädje i Guds folk och som får också världen att för­undras, även om deras budskap ofta avvisades så länge de levde? ”Det är de som kommer ur det stora lidandet,” hör vi i bibelns sista bok. ”Ingen må bedra sig,” säger mun­ken Aelred av Rie­vaulx, ”finns någon bland alla dessa heliga, som inte gick över till himlen ge­nom smärtor och bedrövelser i detta livet?”

​​​​​​​Slutet av åttonde kapitlet i Romarbrevet är hisnande och vackert, ock­­­­­så rent litterärt. Paulus drar konsekvensen av vad Gud har gjort för dem som har del i Kristi död och uppståndelse. "Om Gud är för oss, vem kan då va­ra mot oss?" Ingen makt i värl­den, varken död eller liv, var­ken krafter i djupet eller i höjden, "skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus".

Till de tröga, lata och obeslutsamma säger Jesus: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten”. Till de högmodigt självsäkra talar han till och med om en ”låst port”, även om de har ”ätit och druckit med honom”. Till dem som låter sig varnas, till dem som vänder om på nytt säger han: ”Anden stöder oss i vår svaghet”.

​​​​​​​”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Det är inte svårt att se. Skapelsen lever i ”slaveri under förgängelsen”. Något har gått fel och alla lider av det. Men så för aposteln beskrivningen ett steg vidare. Han kallar tom­­­­heten ”födslovåndor”. Det trollar inte bort smärtan, men ger den ett hopp. Bärare och förvaltare av detta hopp kallar han ”Guds barn”. De tycks väcka förväntan. ”Ska­pelsen väntar otåligt” på att dessa hoppets förvaltare skall ”uppenbaras”.

​​​​​​​”Genom apostlarna har vi lärt känna dig”, bad vi i kollektbönen. Apostlarna har förmedlat tillförlitlig kunskap om Herren. Utan den kunskapen hade vi navigerat i blindo. Jesus säger om sina apost­lar: ”Den som hör er, han hör mig”. Men successionen från apostlarna är inte bara en lära. Paulus talar om en byggnad där stenar fogas sam­man. Den byggnaden, den heliga kyrkan, har både en synlig utsida och en osynlig insi­da.

Jesus uppmanar till omvändelse. Paulus förklarar omvändelsens innebörd och fullbor­dan. Jesus avvisar först ett enkelt orsakssamband mellan synd och yttre olyckor. Man kan inte från en olycka dra slutsatsen att den drabbade var ”större syn­dare” än andra. För alla gäller: ”Om ni inte omvänder er, skall ni alla mista li­vet.” Omvändelse är något mera än att följa lagen. Jesus berättar liknelsen om fi­kon­trädet som inte bar frukt. Han beskriver hur trädgårdsmästaren ber för sitt kära träd. Han gräver och gödslar för att det skall bära frukt. Det behövs mera än egen möda för att omvändelsen skall fullbordas och bära frukt.

​​​​​​​"Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?" Det är vad Paulus gör ner han rannsakar sitt inre. ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Hans plåg­samma erfarenheter betyder inte fullständig maktlös­het. Paulus kan se och bedöma. Synden, hans köttsliga natur, är något främmande. Han är inte ett med synden. Med sitt förnuft kan han i sitt inre avgöra "vad som är rätt", som Jesus sä­ger. Han är inte ett blint och hjälplöst offer, utlämnad åt känslo­kaos och förtvivlan.

Liv eller död. Den slutliga skillnaden i tillvaron. Vi hör det både ur Pauli och ur Jesu mun. Den slutliga skillnaden börjar redan här i tiden. Psaltarens förs­ta psalm beskri­ver det som två vägar. Människan går på en av de två vägarna. Någon tredje väg finns inte.