Predikningar

Räddningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Det är Paulus som säger det i den andra läsningen. Han ser framåt, frimodigt och hopp­fullt. Han fort­sät­ter: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära”. Många skulle säga det motsatta, att da­gen går mot sitt slut och natten närmar sig. Men aposteln vittnar om ett hopp som väger tyngre än alla dystra prognoser. Adventstiden har samma hoppfulla prägel, särskilt i Kyrkans bön och liturgi. Vi hörde det i kollektbönen. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”. Adventstiden lyfter och vidgar blicken och synfältet. För att motverka förlamande nostalgi och världsliga bekymmer, för att förvandla den tid som bara tycks rinna ifrån oss, eller bli outhärdlig när problemen ho­par sig.

​​​​​​​Profeten Daniel ser hela världshistorien och dess välden och riken. De framställs som drastiska bilder av olika djur­liknande gestalter. Alla väl­den och mak­ter har sin tid, men alla skall gå under. Därefter ser han en tron sättas fram. ”En som var gammal” intar tronen. ”Böcker blev öppnade”. Historien följer inte godtyckliga lagar. Någon leder histo­rien och en slutlig dom skall fällas.

 Daniel i lejongropen - en förblivande verklighet. De svartsjuka och intrigerande hovmännen vill få Daniel på fall. De ”grä­­ver en grop för and­ra, men faller i egen fälla.” (Ps 7:16). Ondskan drar straffet över sig själv. Att också de ondas familjer straffas blir en bild för att inga ondskans ättling­ar kan hämnas i framtiden.

​​​​​​​Daniel formulerar domen över den övermodige babyloniske konungen. Denne prisar sina maktlösa avgudar och skålar i bägare tagna från tem­p­let i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande handen på väggen fylls han av oroliga tankar, hans höfter skälver och hans knän slår emot var­andra. Skriften på väggen har blivit ett varningsord till alla som missbrukar sin makt, ett mene te­kel. De övermodigas dagar är räknade. Ibland drabbas de mäktiga redan under historiens gång. Men till slut på den ytter­sta dagen.

​​​​​​​Profeten Daniel tolkar kung Nebukadnessars dröm om den enorma bildstoden, byggd av guld, silver, koppar och järn. Han förstår att de olika metallerna är symboler för de då kända folken och deras imperier, babylonier, meder, perser och greker. Det grekiska väldet (från slutet av 300-talet f. Kr.) söndrades efter Alexander den stores död, symboliserat av leran som försvagade järnet. Det ena väldet avlöses av det andra.

​​​​​​​Under kyrkoårets sista vecka lyssnar vi till profeten Daniels bok. Den ställer fram Daniel och hans vänner som föredömen, när de tvingades leva i en rent hednisk miljö. De lärde sig kaldeisk/baby­lonisk kul­tur och ställde sina krafter i den kaldeiske kungens tjänst, men var ändå trogna förbundet. De beskyddades genom sin trohet. Niels Steensen (d. 1686) frambär samma vittnesbörd, både ge­nom sin forskning och sitt liv.

En förbrytares bön, fröet till Konungens rike. Det är ett märkligt evangelium på denna kyrkoårets sista söndag, Kristus Ko­nung­ens dag. En Konung omgiven av två förbrytare. Alla tre korsfästa. Som kontrast hör vi i kol­lekt­bönen det triumferande uttrycket ”världs­alltets Konung”. I första läsningen hörde vi hur David blev smord till ko­nung och därmed samlade alla de tolv stammarna till ett rike. I and­ra läsning­en hörde vi hur Gud har ”räddat oss ur mörkrets rike och fört oss in i sin älskade sons ri­ke”. Vi hör hur allt är skapat ”genom honom och till honom”, att ”allting hålls samman i ho­nom”, att allt är ”för­sonat genom honom, allt på jorden och allt i himlen”. Vid altaret skall kyrkan sjunga om Guds ”e­viga och allomfattande rike”.

År 165 f.Kr. renade och åter­ställde Mackabeerna temp­let i Jerusalem, efter att med vapenmakt ha besegrat fien­der­­na. Med stor glädje fira­de man templets återinvigning och festen firas än idag (Chan­nukká). Jesus "körde ut" dem som drev handel i templet. Han sa­de: ”Det står i skriften: ’Mitt hus skall vara ett bönehus’, men ni har gjort det till ett rövarnäste”. Jesus kunde använda också yttre makt, ty han hade ett rent hjär­­ta. Han såg klart och handlade av ren li­delse för sin Fa­ders hus.