Predikningar

​​​​​​​”Vill du, så kan du göra mig ren.” Den spetälske tror på Jesu förmåga att bota. Han tror på Jesu gudomliga makt. Kanske minns han profetens ord: ”Gud kan göra allt vad han vill”. Nu vädjar han till Jesu barmhärtiga vilja och kärlek. Jesus grips av helig vrede och riktar den mot den destruktiva makten. Han rör vid mannen och säger: ”Jag vill. Bli ren!” Kraften förmedlas genom hans ord. Tillvarons hela kamp och viktigaste frågor koncentreras i dessa ord och i det som händer. Att bota någon från spetälska var som att uppväcka en död. Det sker på nytt när absolutionen ges och eukaristin firas.

​​​​​​​Samuel fick hjälp att urskilja Herrens röst. Han trodde först att det var prästen Eli som ropade på honom. Han fick rådet att svara när rös­ten ljöd på nytt: ”Tala, Herre, din tjänare hör”. När Gud talar måste de röster tystas som gör män­niskan döv för den enda viktiga rösten. Hur sker det? Jesus går själv undan till ”en enslig plats, och där bad han”. Det gör han inte för att han själv behövde det. Han levde ständigt in­för Faderns ansikte och i dialog med honom. Redan profeten vet det och låter Her­ren säga: ”Öppna öron har du givit mig - att gö­ra din vilja, min Gud, är min lust.”

​​​​​​​In sin nöd utgjuter Hanna sin själ för Herren och ber om en son. Men hon gör också något me­ra. Hon lovar att ge sonen tillbaka till Herren för hela hans liv. Prästen Eli går i god för att Herren skall bönhöra henne. ”Gå i frid. Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.” Hanna går sin väg, ”fick sig mat och såg inte längre så sorgsen ut”. Gud hör hennes bön och hon ger pojken namnet Samuel, en anspelning på verbet ’be om’.

Samuelsböckerna, som vi under vardagsmässorna skall följa styvt tre veckor, berättar hur de tolv stammarna förenas till ett rike under Da­vid som kung. Samuel själv spelar en viktig roll. Hans födelse sker genom ett gudom­ligt in­gripande. Hans mor Hanna plågades svårt av sin barnlös­het. Hennes man Elkana försöker trösta henne: "Är jag inte mer för dig än tio sö­­ner?" Men här behövs något mera - att Gud själv griper in och besvarar hen­nes böner om ett barn.

Den viktigaste dagen. ”Glad jag städse (=alltid) vill bekänna, jag är döpt i Jesu namn.” Så sjöng man i en psalm. Kan vi instämma i den? Är jag glad för att jag är döpt? Är dopdagen viktig? Den korta dop­cere­monin kan tyckas bara som en yttre ritual. Kanske var den vacker, men gjorde den nå­gon skillnad? På samma sätt kan Jesu dop tyckas vara en vacker händelse, men var den så viktig, jämfört med vad som sedan följde?

​​​​​​​”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son?” Hela veckan efter Epifania har vi hört om tydliga teck­en på denna tro: bröd­un­der, förkunnelse i synagogan, botande av sjuka, seger över vind och vågor, idag över spet­­älska. Herrens härlighet breder ut sig över jor­den. Kristi enhet med Fadern up­­pen­baras. Redan 12-åringen i templet vill vara där Fadern är. Också när han drar sig undan till öde trak­ter för att be.

​​​​​​​De som hörde Jesus tala i Nasarets synagoga häpnade över de ”ljuvliga” ord som utgick ur hans mun. De inte bara lyssnade med sitt förstånd. De kände sötman i Jesu ord. I det ögon­blic­ket var de mys­tiker. Gregorios av Nyssa (d. 405 och broder till Basileios den store) var en av den tidiga kyrkans stora mystiker. Han ville hela tiden ta ett steg vidare. Ef­ter varje steg ville han ta ett nytt. Kroppslig hunger kommer till en gräns. Den andliga hung­ern vill hela tiden ha mer.

​​​​​​​”Han steg i båten till dem, och vinden lade sig,” En ögonblicksbild både för människans utsatta villkor och för tron. Människans liv är utsatt för verkliga stormar. Tron vittnar om att Jesus är starkare. Tron gör som lärjungarna i båten. De hör hans ord: ”Lugn, det är jag, Var inte rädda.”

​​​​​​​”Pröva andarna, om de kommer från Gud.” Till denna uppmaning fogar Johannes två kriterier efter vilka pröv­­ning­en skall ske. 1. Tron på inkarnationen, att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt. Den, däremot, som ”förnekar Jesus är inte från Gud”. 2. Att de lever i kärleken, älskar bröderna och håller Guds bud. På and­ra ställen i sitt brev talar Johannes om dem som ”handlar orättfärdigt” och därför ”inte tillhör Gud”.