Predikan 7 Påsksöndagen 2021

Kristen tro ska förändra världen – inte förändras av världen

Apg 1: 15-17, 20, 21-26; Ps 103; 1 Joh 4: 11-16; Joh 17: 11-19

Kära systrar och bröder i Kristus,

Dagens evangelieläsning är ett utdrag ur det som kallas Jesus översteprästerliga förbön, dvs det tal han håller till apostlarna vid den sista nattvarden. Vi hör ett budskap som verkar på två olika, men helt sammanhängande och sammanfogade, nivåer.

Den ena nivån gäller apostlarna och det ämbete Jesus insätter dem i. När Jesus ber om deras helgelse, att Fadern särskilt avskiljer dem för tjänst åt sig, använder han samma språk som i vigningen av det Gamla förbundets offerpräster i templet. Apostlarna är nu de som, på hans direkta uppdrag, ska förmedla hans eget slutliga offer och dess frukter, så att vi ska kunna ta emot Kristus genom Kyrkan och därmed förbli i Gud och han i oss, som vår andra läsning ur Första Johannesbrevet uttryckte det. Apostlarnas mission och fullmakt fortsätter genom biskoparna, apostlarnas efterträdare i alla tider i samma oförändrade tro. Att apostlarna själva uppfattade det som att de insattes i ett ämbete bekräftas nämligen av första läsningen ur Apostlagärningarna, där vi fick höra om den första biskopsvigningen.

Den andra nivån av Jesus budskap riktas till alla troende i alla tider, med den första nivån som grund och näringskälla. Här ber Jesus först om att vi ska bli ett, liksom han är ett med Fadern. Gud är en gemenskap av tre personer i en natur: Fadern, den gudomliga urprincipen, föder Sonen, sitt Ord, som svarar genom att ge sig helt till Fadern och Faderns vilja, och deras band av ömsesidigt utgivande kärlek är den Helige Ande. I denna kärleksgemenskap vill Gud göra oss delaktiga. Synd är det som splittrar och söndrar: oss från Gud, från varandra men också i våra personer, mellan det vi vet är gott och sant, och det vi sedan gör mot detta vetande, av rädsla för att vårt ego ska stå ensamt och otillfredsställt när livet i tiden tar slut.

Sedan talar Jesus om ”världen” som hatat honom och kommer att hata dem som vill följa honom. Jesus menar förstås inte skapelsen, för allt skapat är som sådant, i sig självt, gott. Han menar det i skapelsen som styrs av värderingar från syndafallet. Dvs människans läggning att sätta sina egna intressen främst, och göra sig själv till Gud; målet för allt, den som avgör vad som är gott och ont. Det är den läggningen vi kallar arvsynden, och när vi ger den utrymme i vad vi gör, förvrids det goda i skapelsen och används så som det inte var tänkt.

Det här är ”världen” som Gud kommer till när han blir människa i Jesus Kristus, för att visa oss en väg ut ur. Från splittring till sanningens enhet, från egots ensamma bygge till kärlekens gemenskap. Självklart kommer de som håller fast vid ”världen” och dess värderingar att ogilla den som ser och gör annorlunda. Det är därför som Jesus talar om att bli hatad och förföljd. Han blev det för att han visade Gud som en som inte välsignar det vi människor vill ha välsignat, utan som genom sin kärlek och förlåtelse kallar oss till omvändelse och förändring bort från det vi själva gör gudomligt, absolut centrum, i våra liv, till det som verkligen är gudomligt.

Om vi öppet visar vår tro på Jesus Kristus, och alla dess konsekvenser i både det vi säger och gör, kommer vi också att bli hatade, eller i alla fall inte lika gillade som om vi hade avstått. Den del av oss som drar mot ”världen” söker ”likes”, gillanden, eftersom det bygger våra egon. Men i Lukasevangeliet, säger Jesus: ”Ve er när alla berömmer er.”Ett senare sekulärt talesätt, använt bl a av Churchill, förtydligar, att den som inte har några fiender, inte heller har stått för något.

Nu för vi inte något krig mot världen. Och det är inget att sträva efter att ha fiender. Men att tro att det går att undvika ogillande när man tar tydligt parti för Kristus och hans Kyrka, är att glömma bort två saker: syndens realitet och vad han som dog på korset, som följd av denna realitet, och uppstod mirakulöst efter tre dagar, faktiskt manar oss till. Världens ogillande, bristen på ”likes”, blir det andliga offer vi får frambära, det kors vi får bära, i Kristus fotspår. Och därmed en stor, stor ära. Påståenden, också inifrån Kyrkan, om att Katolska kyrkans lära måste bli mer ”modern”, anpassad till tiden, dvs mer som världen är just idag, och efter världens värderingar, vill ha ”likes” och popularitet. De tonar ned syndens realitet, och därmed nådens karaktär av övernaturlig gåva och oumbärlig men effektiv hjälp för att kunna följa Kyrkans bud, om än med ansträngning och kamp. Sådana tankar, som vi med stor smärta och bedrövelse nu ser uttryckas i delar av Kyrkan i Tyskland, vill kasta av korset och slippa offret, och även om avsikten säkert är god är de, för att citera Jesus själv, inte Guds tankar, utan människors. Och leder bort från frälsningen.

Jesus förtydligar, som vi hörde, att vi inte ska lämna världen bara för att vi inte lever av dess värderingar. Så visar han sitt offers frukt: Kyrkan, inte som isolerad enklav, utan som Guds verktyg för att omvandla kulturen och världen. Gud vill att fler ska tillhöra hans församling och bli byggstenar i det rike som han börjar bygga här och nu, och själv ska fullkomna vid tidens slut. Det är inget bekvämt eller lätt uppdrag han ger åt oss. Men det är ett uppdrag han litar på att vår tro, och därigenom tilliten till honom och hans kraft, kan bära, för den sanna och eviga glädjen i hans rike.

För varje person som öppet ogillar Katolska kyrkans förkunnelse, finns en som tyst tar emot budskapet, men som just vi kanske inte alltid ser – och det behöver vi ju inte heller när Gud gör det; en person i vilken Guds ord, som är sanningen, som Jesus understryker i slutet av dagens evangelium, börjar gro. Som vår responsoriepsalm påminner oss om: Guds välde ”omfattar allt”. Oavsett om man tror på honom eller inte finns det ett Vara som ger allt existens, som upprätthåller allt i varje ögonblick och som har en plan med allt. En plan som vi är fria att säga ja till och med hans kärleksfulla och aktiva hjälp, främst genom sakramenten, försöka leva alltmer i och göra fler delaktiga i. Men en plan till vilken svaret ”ja” och svaret ”nej” inte ger samma utfall, tvärtemot många, tyvärr också i kristenheten, bedrar sig själva och andra med idag.

Det oerhörda och unika i kristen tro är att detta Vara inte är distanserat, för oss att söka och blidka, utan har blivit en av oss för att visa oss vem han är, och vem han kallar, och ger sig själv för att hjälpa, var och en att bli. Och inte bara en gång för länge sedan, utan som genom sin uppståndelse och himmelsfärd gjort den Helige Ande tillgänglig, för att ständigt finnas hos oss; och som nu snart, i den Heliga Eukaristin, ger sig åt oss för att vi, genom att ge oss själva utan att räkna på priset, ska ge honom vidare till världen, för dess omvändelse och frälsning. Amen.

                                                                                                                              pater Thomas Idergard