Människan är en gåtfull varelse. Hon kan söka sanningen. Och borde rimligen också göra det. Det gåtfulla är att hon i stället ofta väljer det behagliga, på bekostnad av sanningen. Hon tycks rentav vilja låta sig luras, för att sanningen är så obehaglig. Stefanos hade i en predikan gått igenom folkets historia ända från Abraham, men han dolde inte de mörka inslagen i folkets historia, alla de gånger de avvisat sanningen och gjort motstånd mot den.

En triumfens och glädjens dag. Kristi verk är fullbordat. ”Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fa­dern”. Kris­tus återvänder till den him­melska härligheten och tas emot med jubel. Redan psalmisten besjunger hur de him­mels­ka portarna öppnar sig: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” Någon frågar vem denne ärans konung är och får svaret: ”Det är Her­ren, den väldige hjälten, Herren, väldig i strid.” Han har med livet som insats besegrat syndens, dödens och djävulens välde. Han har full­gjort Faderns vilja.

Kan vi människor förstå när Gud griper in? Kan vi följa processen? Kan den mätas och registreras? – Den moderna människan är fostrad att lita på vetenskap och experter. Hon mår förvisso väl av att inte utsätta sig för vad som helst. Vidskepelse är under hennes värdighet och svärmisk andlighet är inte att rekommendera. Ändå får det kritiska sinnet inte bli något som förminskar och stänger in henne. Människan är större.

Vi har firat de stora kristna högtiderna från advent till pingst. Därmed har vi firat hela Jesu liv och gärning. När han lämnade sina lärjungar lämnade han inte en skriven rad efter sig. Däremot lämnade en måltid i arv, den måltid som instiftades dagen före hans lidande. Den måltiden blev den kristna församlingens kännetecken, den heliga eukaristin. Den unga kyrkan förstod att eukaristin var fortsättningen, en slags förlängning, av hans närvaro på jorden.