Vatikanen 10 april 2019

Detta är en tidigare opublicerad essä av påven emeritus Benedict XVI:

På inbjudan av Påven Franciskus samlades ledarna för alla världens biskopskonferenser, den 21–24 februari, i Vatikanen för att diskutera trons och Kyrkans pågående kris; en kris som man upplever i hela världen efter de chockerande avslöjandena om klerikala, sexuella övergrepp mot minderåriga.

Allvaret och omfattningen av de rapporterade händelserna har gjort präster och lekfolk djupt bedrövade och fått många att ifrågasätta Kyrkans tro. Det var nödvändigt att sända ett starkt budskap och söka en ny startpunkt för att göra Kyrkan trovärdig igen, som ett ljus bland folken och som en kraft i tjänsten mot ödeläggelsens makter.

Eftersom jag själv har tjänat, i en ställning som innebar ansvar som Kyrkans herde, vid den tiden då krisen först uppdagades och under tiden fram till dess, måste jag fråga mig – även om jag som emeritus inte längre är direkt ansvarig – på vilket sätt jag kan bidra för att påbörja något nytt.

När mötet med biskopskonferensernas ledare tillkännagivits, sammanställde jag några anteckningar, med vilka jag kanske kunde bidra med någon hjälp i denna svåra situation.

Efter att ha kontaktat Statssekreteraren Kardinal (Pietro) Parolin och den Helige Fadern (Påven Franciskus) verkade det lämpligt att publicera denna text i Klerusblatt (en månadstidskrift för prästerskapet i främst i de Bayerska stiften).

Mitt arbete är uppdelat i tre delar.

I den första delen syftar jag till att kortfattat beskriva frågans bredare sociala kontext, utan vilken problemet inte kan förstås. Jag försöker att visa att det under 1960-talet inträffade en oerhörd händelse, i en omfattning som inte tidigare förekommit i historien. Man kan säga att under de tjugo åren från 1960 till 1980, den föregående normativa standarden för sexualiteten kollapsade totalt. En ny normalitet visade sig, som hittills varit föremål för stora ansträngningar att bryta.

I den andra delen är min målsättning att visa på effekterna av denna situation för utbildningen av präster och för prästernas liv.

Till slut, i den tredje delen skulle jag vilja utveckla några perspektiv på hur man, från Kyrkans sida, rätt kan bemöta detta.

I.

(1) Det hela inleddes med en statligt påbjuden och understödd introduktion för barn och ungdom om sexualitetens natur. I Tyskland hade den dåvarande hälsoministern Fru Käte Strobel låtit göra en film, där allt som tidigare inte fått visas publikt, inklusive sexuellt samlag, nu visades i undervisningssyfte. Det som till en början bara var avsett som sexualundervisning för unga blev följaktligen brett accepterat som ett möjligt alternativ.

Liknande effekter uppstod när “Sexväskan” (en kontroversiell resväska med sexualundervisningsmaterial, som användes i österrikiska skolor i slutet av 1980-talet) introducerades av Österrikes regering. Sexuella och pornografiska filmer blev sedan vanligt förekommande. Det gick så långt att de visades på vanliga, offentliga nyhetsskärmar (Bahnhofskinos). Jag minns fortfarande hur jag en dag, när jag gick genom Regensburg, såg en folkmassa stå framför en stor filmduk, något vi inte sett sedan kriget, när man hoppades på särskild tilldelning av något. Jag kommer också ihåg när jag kom till stan på Långfredagen och såg alla anslagstavlor med stora affischer med två helt nakna människor i en tät omfamning.

Bland de friheter som revolten 1968 ville kämpa för hörde denna fullständiga sexuella frihet, en frihet som inte längre erkänner några normer.

Till den mentala kollapsen hörde också en benägenhet för våld. Det är därför som sexfilmer inte längre tillåts på flyget eftersom det kan utbryta våld bland passagerarna. Eftersom klädseln vid den tiden kunde ge upphov till aggression, gjorde skolledare försök att införa skoluniformer för att skapa ett gynnsammare inlärningsklimat.

En del av tankegodset under 68-revolten var att pedofili erkändes som tillåtet och rätt.

För de unga i Kyrkan, men inte bara för dem, var detta en mycket svår tid. Jag har alltid undrat hur unga i den situationen kunde närma sig prästkallelsen och acceptera den med alla dess problem. Den utbredda kollapsen för nästa generations präster under dessa år och det mycket höga antalet präster som laicerades var en följd av denna utveckling.

(2) Samtidigt och oberoende av denna utvecklig drabbades katolsk moralteologi av ett sammanbrott, som gjorde Kyrkan försvarslös mot förändringarna i samhället. Jag skall försöka att kort beskriva hur denna utveckling gick till.

Fram till Andra Vatikankonciliet var katolsk moralteologi i huvudsak grundad på naturlagen medan den Heligs Skrift endast citerades för att ge bakgrund eller belägg. I Konciliets ansträngningar att förstå uppenbarelsen på ett nytt sätt, övergav man i stort sett naturlagen och krävde en moralteologi som helt grundade sig på Bibeln.

Jag minns fortfarande hur jesuiternas fakultet i Frankfurt utbildade en mycket begåvad ung präst (Bruno Schüller) med sikte på att utveckla en morallära helt grundad på Skriften. Fader Schüllers vackra avhandling uppvisar ett första steg mot uppbyggandet av en morallära grundad i Skriften. Fader Schüller skickades sedan till Amerika för fortsatta studier och återvände med insikten att det inte var möjligt att formulera en systematisk morallära enbart med hjälp av Bibeln. Därefter försökte han skapa en mer pragmatisk morallära, utan att kunna ge ett svar på moralkrisen.

Till slut återstod i huvudsak bara hypotesen, att moral enbart kunde bedömas från mänskliga handlingars intentioner. Även om den gamla frasen ”ändamålet helgar medlen” inte uttrycktes i denna råa form hade själva tankegången blivit slutgiltig. Följaktligen kunde det inte längre finnas något som utgjorde ett absolut gott, lika lite som det kunde finnas något fundamentalt ont. Det kunde bara finnas relativa värdeomdömen. Det fanns inte längre det (absolut) goda, utan bara något relativt bättre, beroende på tillfället och omständigheterna.

Krisen som handlade om försvaret och framläggandet av katolsk morallära, nådde dramatiska proportioner i slutet av 80-talet och under 90-talet. Den 5 januari 1989 publicerades ”Kölndeklarationen”, undertecknad av 15 katolska professorer i teologi. Rapporten fokuserade på några olika krisområden som rörde förhållandet mellan biskoparnas läroämbete och teologin. Reaktionerna på denna text höll sig till en början bara inom de vanliga nivåerna, men växte snabbt till en protest mot Kyrkans läroämbete och samlade, hörbart och synbart, en kraftig global protest mot de förväntade läromässiga texterna från Johannes Paulus II (cf. D. Mieth, Kölner Erklärung, LThK, VI3, p. 196) [LTHK is the Lexikon für Theologie und Kirche, a German-language "Lexicon of Theology and the Church", whose editors included Karl Rahner and Cardinal Walter Kasper.]

Påven Johannes Paulus II, som var mycket väl insatt i situationen kring moralteologin och följde den på nära håll, inledde arbetet med en encyklika, som skulle återställa ordningen igen. Den kom ut, under titeln Veritatis Splendor 6 augusti 1993, och utlöste häftiga reaktioner från moralteologerna. Dessförinnan hade Katolska kyrkan katekes redan övertygande, och på ett systematiskt sätt, framlagt moralläran så som den framställs av Kyrkan.

Jag kommer aldrig att glömma hur Tysklands då ledande moralteolog Franz Böckle, som återvänt till sitt hemland Schweiz efter pensioneringen, meddelade, med tanke på de möjliga besluten i Veritatis Splendor, att om encyklikan skulle fastställa att det fanns handlingar, som alltid och under alla omständigheter skulle betraktas som onda, skulle han utmana detta med alla de medel han förfogade över.

Det var Gud, den barmhärtige, som besparade honom från att verkställa sin föresats. Böckle dog 8 juli 1991. Encyklikan kom ut 6 augusti 1993 och innehöll verkligen fastställandet, att det finns handlingar som aldrig kan vara goda.

Påven var fullt medveten om hur viktig detta beslut var vid denna tidpunkt och i denna del av texten. Han hade på nytt vänt sig ledande experter som inte deltog i sammanställningen av encyklikan. Han visste att det inte fick finnas något tvivel om att en moralisk bedömning som hör till sammanvägningen av goda ting måste respektera en slutlig, yttersta gräns. Det finns goda ting som aldrig är förhandlingsbara. 

Det finns värden som aldrig får överges för något större värde och som till och med står över bevarandet av kroppens liv. Det finns martyrskap. Gud är mer än bara kroppens överlevnad. Ett liv som köps genom att förneka Gud, ett liv som grundas på en slutgiltig lögn är ett icke-liv.

Martyrskapet räknas som en grundläggande kategori i den kristna tillvaron. Det faktum att martyrskap inte längre skulle vara moraliskt nödvändigt, enligt den teori som förespråkas av Böckle och många andra, visar att kristenhetens själva essens står på spel.

Under tiden hade emellertid en annan fråga inom moralteologin blivit angelägen. Hypotesen att Kyrkans magisterium skulle ha slutlig kompetens (ofelbarhet) endast i frågor som gällde själva tron, vann acceptans i vida kretsar. Enligt detta synsätt skulle frågor som rör moralläran inte utgöra ett område för Kyrkans Magisteriums ofelbara beslut. Det finns förmodligen något som är rätt med denna hypotes, som motiverar ytterligare diskussion. Men det finns en uppsättning moraliska regler som är oupplösligt förenade med trons grundläggande princip och som måste försvaras, för att tron inte skall reduceras till en teori, utan i stället erkännas för sin relevans i konkret vardagsliv. 

I allt detta blir det tydligt hur fundamentalt Kyrkans auktoritet i moralfrågor ifrågasätts. De som förvägrar Kyrkan hennes kompetens att undervisa slutgiltig på detta område, tvingar henne att förbli tyst, just där gränsen mellan sanning och lögn står på spel.

Oberoende av denna fråga, utvecklades en hypotes, i många moralteologiska grupperingar, att Kyrkan inte hade och inte kunde ha sin egen morallära. Argumentet för detta var att alla hypoteser om moralitet också skulle ha paralleller i andra religioner och att det därför inte kunde existera som en kristen egenskap. Men frågan om den bibliska morallärans unika natur besvaras inte av att det till varje enskild mening någonstans kan finna en parallell i andra religioner. Snarare handlar det om den bibliska moralläran i sin helhet, som är något nytt och annorlunda i jämförelse med sina enskilda delar.

Moralläran i den Heliga Skrift har sin unicitet ytterst rotad i sitt fasthållande vid bilden av Gud. I tro på den ende Guden som visade sig i Jesus Kristus och som levde som en människa. Tio Guds bud är en tillämpning av den bibliska tron på Gud i människans liv. Bilden av Gud och moralläran hör ihop och leder till den specifika förändringen i det kristna förhållningssättet till världen och mänskligt liv. Dessutom har kristendomen från början beskrivits med ordet hodós [grekiska för väg, som ofta används i Nya Testamentet i betydelsen framåtskridandets väg].

Tron är en resa och en livsväg. I den tidiga Kyrkan upprättades katekumenatet som en skyddande miljö i en alltmer demoraliserad kultur där människor utövade en ny, tydlig kristen livsstil som på samma gång blev ett skydd mot världens sätt att leva. Jag tror att det också i vår tid är nödvändigt med någon form av katekumenala gemenskaper, där kristet liv kan hävda sig på sitt eget sätt.

II.

Initiala kyrkliga reaktioner

(1) Den länge förberedda och pågående processen att upplösa den kristna uppfattningen av moralläran utmärktes, som jag försökt att visa, av en radikalism utan motstycke på 60-talet. Denna upplösning av Kyrkans auktoritet på morallärans område fick ofrånkomligen följder också på andra områden inom Kyrkan. I samband med mötet mellan påven Franciskus och ledarna för världens biskopskonferenser är frågan om prästernas liv, liksom livet på seminarierna, av särskilt intresse. Vad beträffar problemen med att, i seminarierna, förbereda för prästerlig tjänst är det ett faktum att vi har ett långtgående sammanbrott för den tidigare gällande prästutbildningen.

I olika seminarier bildades homosexuella grupperingar, som agerade mer eller mindre öppet och påtagligt förändrade klimatet på seminarierna. På ett seminarium i Sydtyskland levde prästkandidater och kandidater till lekmannatjänst, som pastorala specialister [Pastoralreferent] tillsammans. Vid de gemensamma måltiderna åt seminarister och pastorala specialister tillsammans, de gifta lekmännen var ibland åtföljda av hustrur och barn, ibland också flickvänner. Klimatet i detta seminarium kunde inte erbjuda stöd till förberedelse för prästkallelsen. Den Heliga stolen kände till sådana problem, utan att man informerades närmare. Som ett första steg organiserades en apostolisk visitation av seminarier i USA.

Eftersom kriterierna för urval och tillsättande av biskopar hade förändrats efter andra Vatikankonciliet, blev också relationen mellan biskoparna och deras seminarier också mycket förändrad. Framför allt blev konciliaritet ett kriterium vid utnämnandet av nya biskopar, vilket naturligtvis kunde betyda ganska olika saker.

I många delar av Kyrkan kom en konciliär inställning faktiskt att uppfattas som att man var kritisk till eller hade en negativ attityd den hittills gällande traditionen, som nu skulle ersättas av en ny, radikalt öppen relation med världen. En biskop som tidigare hade varit rektor för ett seminarium, ordnade så att seminaristerna fick se pornografiska filmer, och påstod att syftet var att göra dem motståndskraftiga mot uppträdande som stred mot tron.

Det fanns, inte bara i USA, enskilda biskopar som förkastade hela den katolska traditionen och som försökte införa en sorts ny, modern ”katolicitet” i sina stift. Det kanske är värt att nämna att i inte bara ett fåtal seminarier, ansågs studenter som läste mina böcker, inte lämpliga att bli präster. Mina böcker gömdes som dålig litteratur och lästes bara under bordet.

Visitationen som nu ägde rum gav ingen ny information, uppenbarligen därför att olika krafter hade slagit ihop sig för att dölja den verkliga situationen. En andra visitation beordrades och gav då väsentligt mycket med information, men misslyckades ändå att uppnå några resultat. Trots allt har situationen generellt förbättrats sen 1970-talet. Och ändå var det bara enstaka fall där man lyckades förstärka prästkallelserna eftersom den nya situationen hade tagit en annan riktning.

(2) Frågan om pedofili, som jag minns det, blev inte akut förrän under andra halvan av 1980-talet. Under tiden hade det redan blivit ett offentligt problem i USA, så allvarligt att biskoparna i Rom sökte hjälp, eftersom den kanoniska lagen, så som den är skriven i den nya lagen (1983) inte tycktes tillräcklig för att man skulle kunna vidta nödvändiga åtgärder.

Experterna på kanonisk rätt i Rom hade till en början problem med dessa frågor. Enligt deras uppfattning måste den temporära avstängningen från prästerlig tjänst vara tillräcklig för att åstadkomma rening och klarhet. De amerikanska biskoparna kunde inte acceptera detta eftersom prästerna förblev i biskopens tjänst och man kunde därigenom tro att prästen fortfarande var knuten till honom. Mycket långsamt började den nya kanoniska lagen ta form. Den var en förnyelse och fördjupning av den avsiktligt löst konstruerade tidigare lagen.

Utöver detta fanns det ett grundläggande problem i synen på brottslagstiftningen. Det var bara guarantorism [en sorts proceduriell protektionism], som fortfarande ansågs konciliär. Framför allt betydde detta att den tilltalades rättigheter måste garanteras, så lång att det i praktiken uteslöt en fällande dom. Som en motvikt till de ofta otillräckliga möjligheterna till försvar för teologerna, hade deras rätt till försvar genom guarantorism utökats så att fällande domar knappt var möjliga.

Tillåt mig en kort utvikning här. I ljuset av omfattningen av pedofilbrotten, blir vi på nytt påminda om Jesu ord: ”Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen.” (Mark 9:42) 

Frasen “en av dessa små” betyder med Jesu språk de vanliga troende som kan bli förvirrade i sin tro av den intellektuella arrogansen hos dem som tror att de är duktiga. Här skyddar Jesus trons gåva med ett eftertryckligt hot om straff för dem som skadar den.

Meningens moderna betydelse är inte felaktig i sig själv, men den får inte fördunkla den ursprungliga betydelsen. I den betydelsen blir det klart att det inte bara är den anklagades rätt som är viktig och fordrar rättsligt skydd, vilket inte är samma sak som att erbjuda personligt beskydd. Mycket goda ting som tron, är lika viktiga.

En väl avvägd kanonisk lag som motsvarar hela Jesu budskap behöver därför innehålla en försäkran som gäller den anklagade. Respekten för den anklagade är nämligen ett rättsligt gott. Den kanoniska lagen måste också skydda tron som också den är en betydande rättslig tillgång.

En väl utarbetad kanonisk lag måste därför innehålla en dubbel garanti, både som skydd för den anklagade, och för de goda värden som står på spel. Pekar vi på den anklagades skydd talar det klara begreppet för sig självt, men talar man om skyddet för tron som något rättsligt gott, talar man i allmänhet för döva öron. I den allmänna rättsuppfattningen tycks inte tron ha samma ställning som något gott som kräver skydd. Det är en alarmerande situation som måste beaktas och tas på allvar av Kyrkans andliga företrädare.

Jag skulle nu vilja kort tillägga något här som gäller den situation prästutbildningen befann sig i vid tiden för krisen när den bröt ut offentligt.  Det gäller utvecklingen av den kanoniska lagen i den här frågan.

Kleruskongregationen är i princip ansvarig för hur brott begångna av präster ska behandlas. Men eftersom sättet med personliga hänsyn och beskydd i stor utsträckning varit förhärskande under den här tiden, instämde jag med påven Johannes Paulus II att det var lämpligt att låta Troskongregationen överta kompetensen för handläggning av dessa brott under rubriken Delicta maiora contra fidem.

Ett sådant arrangemang gjorde det möjligt att tillämpa det maximala straffet, d.v.s. utestängning från prästämbetet, vilket inte hade varit möjligt under andra rättsliga betingelser. Det var inte ett påhitt för att kunna tillämpa straffet utan en konsekvens av hur viktig tron är för Kyrkan. Det är i själva verket viktigt att inse att sådant otillbörligt beteende från prästers sida slutar med att skada tron.

Det är bara när tron inte längre har avgörandet för människans handlingar som sådana brott är möjliga. Straffets stränghet förutsätter dock tydliga bevis för brottet. Den sidan av det personliga beskyddandet är fortfarande i kraft.
 
För att tillämpa ett högsta straff lagenligt fordras med andra ord en genuin rättsprocess. Men både stiften och den Heliga Stolen överväldigades av ett sådant krav. Vi formulerade därför ett processrättsligt minimum med möjlighet för den Heliga Stolen själv att ta över en rättegång i de fall ett stift eller en annan form av apostolisk administration saknade möjligheter att genomföra den.

Det ålades troskongregationen att i varje enskilt domstolsfall tillse att den anklagades rättigheter respekterades. Avslutningsvis upprättade vi också i Feria IV (d.v.s. sammanträdesformen för Troskongregationens ledamöter) en instans för överklagande för att ge möjligheten att överklaga domstolens beslut.

Eftersom Troskongregationen inte var tillräckligt utrustad för allt detta och därför att förseningar måste förhindras med tanke på sakens natur, har påven Franciskus inlett ytterligare reformer.

III.

(1) Vad behöver göras? Kanske är det en annan Kyrka vi behöver där saker och ting ordnar sig? Det är bara det att experimentet redan satts igång och redan misslyckats. Bara lydnad och kärlek till vår Herre Jesus Kristus kan visa vägen. Låt oss av oss själva och än en gång alltså först försöka förstå vad Herren vill och har velat ska ske med oss.

Jag vill nu gärna föreslå följande: Om vi verkligen i korthet vill sammanfatta trons innehåll, så som det är nedlagt i Bibeln, kan vi göra det om vi säger att Herren påbörjat en kärlekens berättelse om oss, och med oss, och att Han i den vill inordna hela Skapelsen.  Motkraften mot det onda som hotar oss och hela världen kan till slut bara bestå i att vi själva tar till oss hela denna kärlek. Det är ondskans verkliga motkraft. Det ondas makt kommer från oss, när vi säger nej till att älska Gud. Den som förtröstar på att älska Gud blir återlöst. Att inte vara återlöst är en följd av att inte kunna älska Gud. När vi lär oss kärleken till Gud, vandrar vi därför den mänskliga återlösningens väg.

Låt oss gå in lite närmare i det väsentliga trosinnehållet som är uppenbarat av Gud. Vi får då gärna säga att den första grundläggande gåvan tron erbjuder oss är vissheten om att Gud finns.

En värld utan Gud kan bara vara en värld utan mening. Varifrån kommer i så fall allt som finns? Det kan i alla fall inte ha ett andligt syfte. Det finns bara där och har varken mål eller högre syfte. Det kan inte finnas något mått på vad som är gott och ont. Då kan bara det som är starkare än något annat behålla sin plats och hävda sig. Makten är då det enda som håller och bär upp. Sanningen räknas inte, kan inte ens finnas till. Det är bara när tingen har betydelse för anden som människans liv också har en mening. Det finns en mening när tingen kommer till med en avsikt och ett syfte. Det finns en mening bara om det finns en Skapande Gud som är god och som vill och gör det som är gott.

Att Gud finns som Skapare och alltings mått är nödvändighet som alltid funnits och som kommer före allting annat. Men en Gud som inte meddelar sig alls för att göra sig Själv känd förblir bara ett antagande och kan inte bestämma hur vårt liv gestaltas.

För att Gud skall vara Gud i verkligheten, som är denna skapelse som Hans avsikt och syfte, kan vi bara vänta oss att Han gör sig förstådd av oss på något sätt. Det har Han gjort på många sätt men med avgörande betydelse när Han kallade Abraham och gav det folk som sökte Gud den vägledning som överträffar alla förväntningar, nämligen att Gud själv väntar oss som varelse och talar som människa till oss, som är mänskliga varelser.

På det sättet blir satsen “Gud är” ett i sista hand glädjefullt budskap. Förstår vi det närmare är det därför att Han är mer än att vara förstående. Han skapar – och är – kärleken. Att än en gång göra folket medvetet om detta, är den första och grundläggande uppgiften som anförtrotts oss av Herren. 

Ett samhälle utan Gud – ett samhälle som inte känner Honom och behandlar Honom som om Han inte fanns – är ett samhälle som inte längre vet vad som håller ihop det. På vår tid myntades slagordet “Gud är död”. När Gud faktiskt dör i ett samhälle, blir det fritt, försäkrades vi. Vad som egentligen sker i ett samhälle, efter Guds död, är att friheten inte längre finns eftersom det som dör är målet och syftet som visar vägen. Kompassen som pekar ut rätt riktning och lär oss att skilja gott från ont är borta. Det västerländska samhället är ett samhälle där Gud är frånvarande i det offentliga rummet och därför inte längre kan erbjuda det något. Därför har det blivit ett samhälle där storheten i det mänskliga undan för undan dras bort. Punktvis visar det sig plötsligt att det onda som förstör människan blivit en självklarhet.

Pedofilin berör området. För inte så länge sedan betraktades pedofilin åtminstone i teorin som helt legitim men har sedan dess brett ut sig allt längre och mer. Vad som nu händer barnen och ungdomarna har vi blivit så medvetna om, att vi själva hamnar i chocktillstånd. Pedofilin är något som kan leda dem till undergång. Att det kunnat pågå i Kyrkan och bland präster borde göra oss särskilt omskakade.

Hur kommer det sig att pedofilin fått sådan omfattning? Skälet är i sista hand frånvaron av Gud. Vi kristna och präster föredrar också att inte tala om Gud eftersom ett sådant tal inte verkar ha praktisk betydelse. I Tyskland hade vi efter Andra världskrigets omstörtande inverkan på hela samhället lagt grundlagen under ansvaret inför Gud som en vägledande princip. Ett halvt århundrade senare var det inte längre möjligt att skriva in ansvaret inför Gud som ledprincip i den europeiska konstitutionen. Gud betraktas som ett särintresse för en mindre grupp och kan inte längre fungera som ledprincip för gemenskapen i dess helhet. Beslutet avspeglar det allmänna läget i västvärlden där Gud blivit en privatsak för en minoritet.

Det är en uppgift av allra största betydelse att vi själva återigen börjar leva på Guds villkor och nära Honom. Situationen som vi ser framför oss är resultatet av tidens omvälvande inflytande på moralen.  Framför allt måste vi inse att Gud är livets grundsten i stället för att skjuta Honom i bakgrunden som någon slags ineffektiv fras. Jag glömmer aldrig den varning den store teologen Hans Urs von Balthasar skrev till mig på ett av sina brevkort. “Förutsätt inte den treenige Gud, Fader, Son och Helig Ande, utan presentera dem!”

Inom teologin tas ju ofta Gud som en självklarhet men i konkreta termer försöker man sig inte på ett förklarande studium. Temat Gud förefaller så overkligt och så fjärran från de dagliga bekymren. Ändå gör det verkligen intryck om Gud inte bara förutsätts utan faktiskt presenteras. Det betyder mycket om Gud inte får vara i fred i bakgrunden, utan görs levande och aktuell i det vi mest och oftast tänker på. 

(2) Gud blev människa för vår skull. Så nära Hans hjärta är människan som Hans skapelse, att Han förenat sig med människan och stigit in i människans historia på ett mycket påtagligt sätt. Han talar med oss och lever med oss. Han lider med oss och tog på sig döden för vår skull. Vi talar om detta i detalj i teologin med lärda ord och tankar. Men det är precis på det sättet vi riskerar att bli framstående lärare i tron i stället för att bli förnyade av tron och vara undervisade elever i tron.

Den viktiga frågan om firandet av den heliga eukaristin kan ses i ett sådant perspektiv. Hur vi än talar om eukaristifirandet måste det alltid väcka vårt medvetande på något sätt. Andra Vatikankonciliet var fast beslutet att återföra Kristi kropps och blods sakramentala närvaro, Hans lidande, död och uppståndelse, till centrum i det kristna livet och till Kyrkans egen existens.  Delvis har det nu förverkligats och vi skall vara Herren mycket tacksamma för det arbetet.

Det finns emellertid en annan inställning som fått fäste. Det är inte ett nytt sätt att vörda närvaron av Kristi död och uppståndelse utan ett sätt att förhålla sig till Honom som tömmer mysteriet på dess storhet. Att fler och fler väljer bort söndagens eukaristifirande visar på hur lite vi kristna av i dag fortfarande vet för att kunna uppskatta den stora gåva Hans realpresens är. Eukaristin nedvärderas till att bara bli ceremoniella gester när det tas för givet att Han som ett tillmötesgående vid familjehögtider låter sig frambäras för alla som inbjudits till sådana tillfällen som bröllop och begravningar.

När det ofta händer att människor tar emot det heliga sakramentet i kommunionen som något enkelt och självklart, visar det sig att eukaristin blivit något av ett ceremoniellt beteende. Med den bakgrunden tycks det ganska uppenbart att det inte är en annan kyrka vi behöver för att göra de nödvändiga nya insatserna. Vad som snarare behövs är en förnyelse av tron på Jesus som sant närvarande i det heliga sakramentet.

Jag har blivit smärtsamt medveten om hur viktig en sådan förnyelse är genom samtal med offer för sexuellt utnyttjande, pedofili. En ung kvinna som varit ministrant berättade att kaplanen som varit hennes överordnade som ministrant alltid inledde det sexuella utnyttjandet han utsatte henne för med orden: “Detta är min kropp som blir utgiven för dig.”

Det är lätt att förstå att denna kvinna inte längre kan höra konsekrationsorden utan att tvingas uppleva den fasa och sorg som våldförandet på henne inneburit. Det är absolut nödvändigt att omedelbart bönfalla Herren om förlåtelse och sedan avlägga löfte att undervisa oss alla återigen hur vi kan förstå storheten i Hans lidande och offer. Allt måste också göras för att skydda den heliga eukaristiska gåvan mot missbruk.

(3) Också Kyrkan som mysterium hjälper oss att förstå. Den mening Romano Guardini för nästan 100 år sedan använt för att uttrycka det glädjerika hopp den ingjutit i honom, och i många andra, är lika oförglömlig I dag: “En händelse av ovärderlig betydelse har skett, nämligen Kyrkan som själarnas uppvaknande.”

Vad han ville säga var att Kyrkan inte längre upplevdes och uppfattades enbart som ett yttre system som tagit sig in i vårt liv i form av auktoritet, utan snarare började uppfattas som närvarande i människors hjärtan – som något som berörde vårt inre och inte bara något som berörde oss utifrån. När jag ungefär ett halvt århundrade senare på nytt ville bedöma denna process och göra klart för mig vad som hänt, frestades jag att kasta om meningen: “Kyrkan är döende i själarna.”

I dag betraktas Kyrkan också allmänt som en slags politisk apparat. Det talas nästan uteslutande om henne i politiska kategorier, och det gäller biskopar också, som formulerar morgondagens kyrkobegrepp i så gott som uteslutande politiska termer. Krisen som framkommit efter de många fallen av allvarliga beteendeavvikelser bland präster uppmanar oss att betrakta Kyrkan som något nästan oacceptabelt som vi nu måste sätta oss ner för att omstrukturera. Men en hemmagjord Kyrka kan inte vara fundament för hoppet.

Jesus själv liknade Kyrkan vid ett fiskenät som fångade både god och dålig fisk men som till slut delades upp av Gud själv. En annan liknelse talar om Kyrkan som en åker med god säd som Gud själv sått ut, men där också en “fiende” i hemlighet sått ut ogräs. Ogräset är också mer än lovligt synligt i Guds åker Kyrkan och den dåliga fisken i Guds fiskenät visar också upp sin styrka. Ändå är åkern alltid Guds åker och nätet alltid Guds fiskenät. Här är det alltid så att det inte bara finns ogräs och dålig fisk utan också Guds goda skörd och Guds goda fisk. Att förkunna båda med eftertryck är inte en typ av dålig apologetik utan en nödvändig tjänst för Sanningen.

När vi nu talar om detta måste vi hänvisa till en viktig text i S:t Johannes’ Uppenbarelser. Djävulen identifieras som anklagaren som anklagar våra bröder inför Gud dag och natt (Uppenbarelseboken 12:10). S:t Johannes’ Apokalyps tar alltså upp en tanke som återfinns i mitten av ramberättelsen i Jobs bok (Job 1 och 2: 10; 42: 7 - 16). Djävulen har i den boken försökt tala nedsättande om Job inför Gud genom att framställa hans oförvitlighet som ett yttre verk. Och det är precis vad Apokalypsen vill säga: Djävulen vill hävda och bevisa att det inte finns några rättfärdiga människor. Han vill leda i bevis att all den oförvitlighet människor besitter är ett utanverk. Om man kunde komma åt kärnan i en person skulle skenet av rättvisa snabbt falla av.

Det första vi hör berättas i boken Job är en osämja i ord och samtal mellan Gud och djävulen, där Gud hänvisar till Job som en rättfärdig och oförvitlig man. Han kommer nu att användas som exempel för att utröna vem som har rätt. Ta ifrån honom allt han äger och du kommer att förstå att ingenting återstår av hans gudfruktighet, är vad djävulen säger i sitt argumenterande. Gud tillåter experimentet men Job framstår efter detta i ett positivt ljus. Djävulen driver nu på och säger: “Hud för hud. Man kan ge allt man äger för att skydda sig själv. Men sträck ut din hand och rör vid hans egen kropp, då kommer han att förbanna dig rakt i ansiktet” (Job 2:4 – 5).

Gud beviljar djävulen ett andra försök. Han får också röra vid Jobs hud. Det enda som inte tillåts är att döda Job. För kristna är det tydligt att denne Job, som står inför Gud som ett exempel för hela människosläktet, är Jesus Kristus. I S:t Johannes’ Apokalyps presenteras mänsklighetens drama i hela dess vidd och bredd.

Gud Skaparen möter djävulen som talar illa om hela människosläktet och hela skapelsen. Inte bara till Gud, utan framför allt till människor, säger han: Se bara vad denne Gud gjort.  En förment god skapelse som i verkligheten är full av elände och äckel. Att så tala nedsättande om skapelsen är i själva verket detsamma som att tala nedsättande om Gud. Det är ett försök att bevisa att Gud själv inte är god och att därför vända sig från Honom.

Att det Apokalypsen här har att säga är högst aktuellt, är uppenbart. Anklagelserna mot Gud går framför allt ut på att karaktärisera Kyrkan som något helt dåligt och att avråda från att ansluta sig till henne eller att stanna kvar.  Tanken på en bättre Kyrka som vi själva skapat är i själva verket ett djävulens förslag. Med den vill han leda oss bort från den levande Guden genom en förrädisk logik som lätt förleder oss. Det stämmer inte alls ens i dag, att Kyrkan består av dålig fisk och ogräs. Guds Kyrka finns nu i dag, och nu i dag är denna Kyrka Guds instrument för att rädda oss. 

Det är mycket viktigt att konfrontera djävulens lögner och halvsanningar med hela sanningen. Nu vet vi att synd och onda ting finns i Kyrkan. Ja, men den heliga och oförstörbara Kyrkan finns också i dag. Det finns många som lever trons liv i ödmjukhet, lider och lever kärleksfullt och i dem visar sig kärlekens Gud själv för oss. Gud har också i dag sina vittnen (martyres) i världen. För att få möta dem, och höra dem, räcker det att hålla utkik. 

Ordet martyr kommer från processrätten. I rättegången mot djävulen är Jesus Kristus det första och aktuella vittnet för Gud och den första martyren som sedan dess följts av oräkneliga andra.

Dagens Kyrka är mer än någonsin en “martyrernas Kyrka” och därför vittne till den levande Guden. Ser vi oss omkring och låter hjärtat lyssna uppmärksamt hittar vi vittnen överallt i dag, särskilt bland vanliga människor men också bland Kyrkans högre företrädare som står upp för Gud i vardagslivet och också i lidandet. Det är hjärtats tröghet som gör att vi inte vill se dem och erkänna dem. Ett av de stora och väsentliga uppdragen i vår evangelisation är att upprätta trons livsmiljöer men också att finna dem och ge dem erkännande.

Jag bor i ett hus med en liten kommunitet människor som gång på gång upptäcker sådana vittnen till den levande Guden i vardagslivet och som med glädje gör också mig medveten om deras liv. Att få se och hitta fram till den levande Kyrkan är en underbar uppgift som styrker oss och fyller oss med glädje i vår tro hela tiden.

I slutet av dessa mina tankar ber jag att få tacka påven Franciskus för allt han gör för att om och om igen visa oss det ljus från Gud som inte ens i dag försvunnit. Tack, helige Fader! 

                                                                                                                       Benedikt XVI

Översättning från Anian Christoph Wimmers engelska översättning, som bidrag till Katolsk Horisont i påskoktaven 2019, av Lena och Göran Fäldt. Citaten från den Heliga Skrift, Bibel 2000.

Text på engelska