Predikan 7 Påsksöndagen 2015

Apg 7:55-60: Upp 22:12-14,16-17,20; Joh 17:20-26

I kärlek hålla fast vid sanningen

Människan är en gåtfull varelse. Hon kan söka sanningen. Och borde rimligen också göra det. Det gåtfulla är att hon i stället ofta väljer det behagliga, på bekostnad av sanningen. Hon tycks rentav vilja låta sig luras, för att sanningen är så obehaglig. Stefanos hade i en predikan gått igenom folkets historia ända från Abraham, men han dolde inte de mörka inslagen i folkets historia, alla de gånger de avvisat sanningen och gjort motstånd mot den. Han möts av ursinnigt uppror. Det hela slutar med att de släpar honom ut ur staden och stenar honom. Vi hör hur Stefanos överlämnar sin ande och ber för sina bödlar.

Denna bistra historia ger oss goda skäl att be om Anden. Både om modets och om mildhetens Ande. Både om sanning och kärlek. Den enheten går ju lätt förlorad och kvar står det omöjliga valet mellan en kall sanning och en vek mildhet. Människan vacklar mellan en dömande hållning och eftergiven snällhet. Därför ber vi om den Ande som Stefanos hade och som Jesus lovat alla sina lärjungar.

Det som hände Stefanos liknar det som hände Jesus. I detalj. Vi kommer ihåg Jesu ord inför översteprästen och Stora Rådet: ”Ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida”. Stefanos vittnar om att detta är fullbordat: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Stefanos ser det. Hans hjärta är rent. Befriat från jordiska bindningar och böjelser, fritt från rädsla och hat. Han älskar sin Herre. Därför ser han. Han ser det vi bekänner i tro. Han ser vem som har makten i en kaotisk och förvirrad värld. Vi hörde det i andra läsningen ur bibelns sista bok. En röst säger till Johannes: ”Se… Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet.” Före honom fanns ingenting. Efter honom finns heller ingenting. Allt är sammanfattat i honom. Allt förenklas när vi följer Jesus. Det kan kosta mycket, men det är inte komplicerat.

Martyren når målet direkt. Det flesta behöver hela livet för att få ett hjärta som ser. Som ser utan att skymmas av illusioner, rädslor, klenmod eller hat. Det första är att våga ställa diagnos på de makter och tankar som drar sinnet än hit, än dit och aldrig ger frid. Vår tro säger att det bara finns en enda Herre, den sanne Konungen. Det är han som har makten. Vi ber om det Jesus lovar i evangeliet: ”de skall få se min härlighet”. Den härlighet som vi ber om över de framburna gåvorna på altaret, Guds Helige Ande. Cassianus säger att ingen vinner den segern utan nåden. Det är därför vi ber om Anden, Hjälparen.

När de stenade Stefanos åkallade han och sade: ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Det ger mönstret för vår överlåtelse. Vad som än händer. Det kan ju tyckas grymt och meningslöst. Varför skulle Stefanos karriär sluta så? Är det inte att misshushålla med resurser och begåvningar? Samma frågor kan ställas inför Jesu eget liv. Varför var han inte lite försiktigare och mera diplomatisk i uppgörelsen med folkets ledare? Den monastiska kallelsen aktualiserar samma frågor. Kastar man inte bort sina krafter när man ägnar så mycket tid och kraft åt att söka den Osynlige? Varje människa som vill något med sitt liv ställs förr eller senare inför detta, att överlåta sig åt Guds vilja. Det långt kusligare alternativet är att hålla fast vid egenviljen så att Gud till slut tvingas säga till människan: Ske din vilja. – Stefanos gör det enda nödvändiga, trots att stenarna haglar. Han överlåter sig åt Gud. I Jesu efterföljd. ”Herre Jesus, ta emot min ande.” Jesu Ande har blivit ett med hans egen andedräkt och innersta vilja. Det är den överlåtelsens Ande vi ber om. Den Ande som programmerar in påsken i våra liv.

Jesus bad för sina bödlar. Så ber också Stefanos: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” – Utan kärlek till ovänner och fiender är det fåfängt, även om man sliter ut sig. ”Om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit”, säger senare den man, som står bredvid som vittne. Det handlar inte om den kramp som står under lagen. Det handlar om att låta sig drivas av Anden, om att stå under nåden. Att härda ut vid Jesu sida, att löna ont med gott, att lyda med glatt hjärta och utan knotande. Endast i Anden är detta möjligt. Därför ber vi om Anden, glädjens och kärlekens Ande.

Bredvid Stefanos står den unge man som hette Saul. Vid hans fötter lägger vittnena av sina mantlar. Förmodligen för att bättre kunna träffa med stenarna. Saul står där. Han ser och hör. Det måste ha lämnat spår i den unge mannens hjärta. Så djupa spår att han senare på Damaskusvägen är beredd att själv träffas av ljuset från himlen. Och känna igen rösten: ”Jag är Jesus, den som du förföljer”.

Stefanos kärlek till sina fiender och hans förbön för dem samverkar med Anden. Genom Anden förenas Stefanos med den Herre som har makten, kärlekens makt, den makt som övervinner otro, uppgivenhet och svek, utan att kompromissa med sanningen. Anden förenar oss med Gud, med varandra och med vårt riktiga jag. Ingen har talat klarare om detta än just aposteln Paulus. Därför ber vi om den Ande som i kärlek håller fast vid sanningen.

Vi ber om den Ande som hjälper oss att se,

vi ber om mod att överlåta oss åt Guds vilja,

vi ber om kraft att älska våra ovänner.

Aposteln Paulus berättar vad som händer: ”Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden”.

Amen.

                                                                                                                         pater Ingmar Svanteson