Predikan. 11 söndagen under året 2012
Hes 17:22-24; 2 Kor 5:6-10; Mark 4:26-34
Vi vet inte hur
Kan vi människor förstå när Gud griper in? Kan vi följa processen? Kan den mätas och registreras? – Den moderna människan är fostrad att lita på vetenskap och experter. Hon mår förvisso väl av att inte utsätta sig för vad som helst. Vidskepelse är under hennes värdighet och svärmisk andlighet är inte att rekommendera. Ändå får det kritiska sinnet inte bli något som förminskar och stänger in henne. Människan är större.
Jesus förkunnade något som han kallade Guds rike. Han gjorde det med ord, ”Guds rike är nära”, och gärningar, ”om det är med Guds finger jag driver ut demonerna, så har Guds rike kommit till er”. Det väckte förundran och fascination, eller avståndstagande. Men det gick inte att fånga in eller mäta. Jesus berättar liknelsen om en man som sår sitt utsäde i jorden. ”Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda.”
Mannen förbereder marken och sår säden. Det är synligt och mätbart, men det avgörande är osynligt och omöjligt att registrera. Ändå är det själva poängen med förberedelsen. Tillämpat på människan är det en bild för den svåra konsten att leva och växa. Allra svårast är det för den som vill bli en bättre människa. Hon misslyckas ständigt. När något lyckas är det ett mirakel. Hon ”vet inte hur” det gick till. Endast nåden ger seger, säger fäderna.
Tänk på bikten. Människan måste rannsaka sig, ångra och bekänna, men det avgörande är avlösningen. Det är den som gör skillnad. Ibland är den biktande så koncentrerad på ånger och bekännelse, att hon knappast märker det viktigaste.
Kyrkans ordningar är inte identiska med Guds rike. De behövs, men är mera att likna vid att så och bereda marken. När Kyrkan tror sig kunna upprätta Guds rike på jorden blir det förödande, selotiskt/fanatiskt och våldsamt. Och efter en tid kraftlöst.
Inte ens mässan är identisk med Guds rike. Det vi ser och hör är viktigt. Utan sådd händer ingenting. Men det viktigaste, Kristi närvaro, kan inte mätas. Vi kan inte stanna filmen och förvänta oss att se med våra fysiska ögon. Ingen kemisk undersökning kan registrera att en förvandling äger rum. ”Vi lever i tro, utan att se”, sade aposteln.
Människan kan inte ens bestämma sig för att tro. Det hon kan göra är att lyssna. Hon kan genomskåda otrons argument. Dessutom kan hon avvisa det hon hör. Men tron förblir en gåva. När några lärjungar gick bort och Jesus frågade de andra: ”Inte vill väl ni också gå bort?”, svarade Petrus: ”Herre, till vem skulle vi gå? Vi tror och förstår att du är Guds helige”. Han säger inte: ’Vi har bestämt oss för att stanna’. Han säger ärligt att han inte ser några alternativ. Men sedan skymtar något fram, något som han inte står för själv: ”Vi tror och förstår att du är Guds helige”.
När otrons iskalla vinddrag känns mot huden, när ondskan hånler och det går de gudlösa väl säger psalmisten: ”Var stilla för Herren, vänta på honom”.
Resultaten tycks utebli och det är frestande att börja mäta och göra statistik. Avgudens namn stavas: Framgång. Jesus berättar om sitt rike som något mycket litet, ett senapskorn, det minsta av alla frön. Det är detta lilla frö som som kan bli ett stort träd, större än alla andra. Det är löftet om Guds rikes ofantliga kraft. Men ingen trädgårdsmästare i världen kan få det att växa. Det som kan göras måste göras, men att det växer råder vi inte över. Inte ens när vi följt de professionella råden.
Det är därför vi ber: ”Må ditt rike komma”. Vi ber om det vi inte kan fixa till själva. Men vi ber i tro. Bedjaren förtröstar på det löfte hon fått. Och då händer det märkliga, bedjaren vet inte hur, att bekymren smälter bort och lärjungen kan storma murar.
Det gäller både gamla och unga. ”Ännu när de blir gamla skjuter de skott, de frodas och grönskas”. Också ynglingar kan snava och falla. De får samma råd: ”De som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar.” Vi vet inte hur.
Amen.
Pater Ingmar Svanteson
