Predikan Kristi Kropps och Blods Högtid 2012

2 Mos 24:3-8; Heb 9:11-15; Mark 14:12-16, 22-26

Det nya förbundets liv

Vi har firat de stora kristna högtiderna från advent till pingst. Därmed har vi firat hela Jesu liv och gärning. När han lämnade sina lärjungar lämnade han inte en skriven rad efter sig. Däremot lämnade en måltid i arv, den måltid som instiftades dagen före hans lidande. Den måltiden blev den kristna församlingens kännetecken, den heliga eukaristin. Den unga kyrkan förstod att eukaristin var fortsättningen, en slags förlängning, av hans närvaro på jorden. I ljuset av den helige Ande upptäckte de kristna successivt eukaristins outtömliga rikedom och kraft. Dagens högtid växte fram på 1200-talet. Katoliken går inte i mässan som något extra. Det är eukaristin som gör honom till katolik. Det är eukaristin som skapar kyrkan.

De första kristna läste det gamla förbundets skrifter på nytt och förstod att eukaristin var förebådad i både ord och handlingar. Vi hörde i första läsningen hur Gud ingick förbund med Israels folk vid Sinai berg. Mose är medlaren mellan Gud och hans folk. Först förkunnar han för folket ”alla Herrens ord och föreskrifter”. Folket å sin sida lovar att lyda Herrens ord, att vända sig bort från alla andra gudar och vara honom trogen. Herren, å sin sida, lovar att göra folket till sitt folk, att leda och beskydda det. Det är första skedet i förbundet, och vi känner igen oss i den kristna kyrkans gudstjänst, i ordets liturgi, där församlingen lyssnar till Herrens ord och bekänner sin tro på det ord som förkunnats. Varje påsknatt bekräftar vi de löften som avlagts i dopet.

Men sedan gör Mose något mera. Han bygger ett altare åt Herren nedanför berget och reser tolv stoder, efter Israels tolv stammar. På detta altare offras brännoffer och slaktoffer till tackoffer åt Herren. Blodet från dessa djuroffer stänks i två riktningar, dels på altaret, som representerar Gud, dels stänkes blodet på folket. Mose säger: ”Se, detta är förbundets blod, det förbunds som Herren har slutit med er”. Offer av djur och talet om blod kan tyckas oss primitivt och grymt, men blodet betyder i bibeln själva livet. Och något av respekten för blodet finns kvar också i vår tid. Att utgjuta någons blod är att beröva någon livet. Att vara blodgivare är att ge liv åt den blodfattige. Förbundet handlar om själva livet.

Hebréerbrevet undervisar om detta nya förbund. Kristus är översteprästen, som inte längre offrar kalvars och bockars blod, utan frambär sig själv som offer. Frivilligt, ”i kraft av sin ande”, av kärlek, gav han sitt liv för att åter förena alla människor med Gud. Blodet från bockar och tjurar helgar och renar i yttre mening, säger Hebreerbrevet, medan blodet från Kristus ”renar våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden”. Förbundet är ömsesidigt. Kristus gav sitt liv för oss, för att vi skall tjäna honom med våra liv.

Kristi offer skulle inte stanna i det förflutna. Därför instiftar Kristus en måltid, som han uppmanar apostlarna att fira till hans åminnelse. Kvällen före sitt lidande firar han påskmåltiden med sina lärjungar, men där sker något nytt. Han antyder sitt förestående offer genom att ta ett bröd i sina händer och säga: ”Detta är min kropp som blir utgiven för er”. Det betyder: som offras för er. Över kalken säger han: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse”. Kyrkan har fortsatt att fira denna måltid. För att inte glömma. Ändå är eukaristin mer än ett fotografi av offret på Golgota. Kyrkan tror på sin Herres ord. Hon vet att hans ord är pålitliga och genom Anden livgivande. Brödet och vinet förvandlas till Kristi kropp och blod. Prästen representerar Kristus. Han tar Kristi ord i sin mun och säger: ”detta är mitt blods kalk, det nya och eviga förbundets blod”. Kyrkan tror sig inte kunna förklara detta under, men litar på att Kristus menar vad han säger. ”Känsel, smak och ögon intet här förmår. Men min tro bekänner det jag ej förstår.” (Thomas av Aquino) Inte heller Guds människoblivande i Jesus kunde människorna förstå annat än med trons ögon. Eukaristin är fortsättningen av Kristi närvaro mitt ibland oss.

Men här sker något utöver det som gällde de första lärjungarna. De såg hans kropp och några fick röra vid den. Vi får del av hans kropp. För att bli lemmar i hans kropp, så att hans blod kan rinna i våra ådror och vi bli delaktiga av hans gudomliga natur. Ett underbart utbyte äger rum. Han gör sig till föda och näring för vår hunger och svaghet, i ett nytt och evigt förbund. Vi är dödliga och förgängliga. Han är evig. Kristus är vår blodgivare.

De gåvor vi mottar är hans offrade kropp och hans utgjutna blod. Kommunikanten ska bli det han tar emot. Brödet och vinet förvandlas för att vi skall förvandlas, så att vi kan frambära våra liv åt Gud och åt vår nästa. Men nu inte längre i egen kraft, utan i kraft av hans kropp och blod i oss. ”Inget annat sakrament är så hälsobringande”, säger Thomas av Aquino. ”Här renas vi från synderna, här växer dygderna och själen mättas med en mängd nådegåvor. Ingen kan tillräckligt beskriva detta sakraments sötma”. Vi äter för att själva förtäras av kärlek till Gud och till vår nästa. Därför ber vi i den eukaristiska bönen: ”Må han fullkomna oss till en evig offergåva åt dig”.

Kyrkan frambär Kristi offer för levande och döda, för att det skall komma alla till godo. Det har instiftats för att alla människor skall få del av det Nya Förbundet. Därför ber Kyrkan just i mässan för alla människor och för hela världens frälsning. I den heliga mässan finns källan för den försoning som hela världen suckar och längtar efter. Utan detta offer är all vår möda förgäves.

Ett förbund har slutits. Förbundet vid Sinai har fullkomnats av den nye Mose, vår Herre Jesus Kristus. Förbundet slöts genom hans död och uppståndelse. Men ett förbund måste hållas. När människan håller förbundet präglar det hela hennes liv. Tiden rinner oss inte ur händerna. Det förflutna och en gång skedda, det eviga förbundets offer, präglar nuet och framtiden. De gåvor som ges är därför också en försmak av och en pant för den eviga saligheten.

Låt oss med sådan vördnad fira Kristi kropps och blods mysterier, att vi ständigt får erfara hans återlösnings frukter i vårt liv.

Amen.

                                                                                                                Pater Ingmar Svanteson