I Faderns och Sonens och den helige Andes namn är vi döpta. I detta namn börjar och slutar varje mässa. I detta namn tecknar vi oss med korsets tecken. Den Heliga Treenigheten är mittpunkten i den kristna tron. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är källan till alla andra troshemligheter. Hela den frälsningshistoria vi firar med från Advent till Pingstdagen rinner fram ur denna källa. Treenigheten är inte bara källan, utan också det mål till vilket allting söker sig och dras.

Det strålande vädret ger oss livet tillbaka. Krafterna rinner till. Dystra och depressiva bekymmer smälter bort i solskenet. Allt väcks till liv. Inte som en följd av arbete och slit, utan som en gåva. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. En livgivare och hjälpare, mera värd än allt som människan kan förtjäna och åstadkomma. Allt flera frågar sig varför vi i den rikaste och friskaste av världar, kan vara så olyckliga, läser jag i en krönika.

Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Tron på uppståndelsen behöver Anden för att inte stelna till en trossats. Vi ser det redan bland lärjungarna. De var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Vi ser dem samlade i ett hus i närheten av Jerusalem, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden.

Kristi himmelsfärd är en glädjens och triumfens högtid. Kyrkan firar fullbordan av Kristi väg och verk. ”Han som har stigit ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”. Därmed är högtiden också en triumfens fest för människan. ”Hela kyrkans kropp”, bad vi i kollektbönen,”är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”.