Predikan, Pingstdagen 2012
Apg 2:1-11; Gal 5:16-25; Joh 15:26-27; 16:12-15
Hjälparen
Det strålande vädret ger oss livet tillbaka. Krafterna rinner till. Dystra och depressiva bekymmer smälter bort i solskenet. Allt väcks till liv. Inte som en följd av arbete och slit, utan som en gåva. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. En livgivare och hjälpare, mera värd än allt som människan kan förtjäna och åstadkomma. Allt flera frågar sig varför vi i den rikaste och friskaste av världar, kan vara så olyckliga, läser jag i en krönika. Depression och ångest är allt vanligare. I synnerhet bland unga. Det inget välstånd kan åstadkomma, det kan solen, åtminstone tillfälligt. Det är inte underligt att många dyrkat (och dyrkar) solen som en gud. Kyrkan vet vem som är den egentliga Solen och Livgivaren, den helige Ande, som uppfyller hela jorden och ger liv åt allt. Idag firar vi hur Anden visade sig och gav liv åt den unga kyrkan.
Något fattades för de första lärjungarna, också när de hade sett den Uppståndne. De behövde kraft och hjälp för att fullgöra det uppdrag de fått. Under 40 dagar hade han visat sig för dem innan han återvände till Fadern. Ändå väntade de i 10 dagar efter Kristi Himmelsfärd. Först på femtionde dagen – det är vad pingst betyder (jfr pentecost på engelska) – kunde påsken fullbordas. Vi hörde vad som hände, dånet från himlen som av en stormvind. Det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld fördelade sig på apostlarna och de får kraft att förkunna vad som hänt så att alla förstår, trots att de talade olika språk. I en koncentrerad händelse ser vi kyrkan genom alla tider och bland alla folk. Apostlarna kan vittna om och förmedla det nya liv som uppstått ur graven. Den helige Ande kallas Hjälparen, som ger kyrkan kraft och förmåga att förmedla liv till en plågad och döende mänsklighet.
Kyrkan skall så småningom förstå att det inte är vilken kraft som helst. Hjälparen är den tredje personen i den heliga Treenigheten. Sonen var sänd av Fadern och var ett med sin Fader. Också Anden utgår från Fadern, för att fullborda Sonens verk. Utan Anden hade det hela aldrig fått liv. Utan Anden stelnar tron till livlösa sanningar och dogmer. Anden behövs för att ge liv åt den tro vi bekänner. Utan Anden blir bibeln en bok med döda bokstäver. Anden ger liv, smak och sötma åt det vi hör och läser. Utan Anden blir kyrkan en tung och trög institution, ett museum som mest vittnar om gångna tider. Anden gör kyrkans stenar levande. Hon blir en förgård till Guds rike. Utan Anden blir det kristna livet fyllt av obegripliga bud och tunga plikter. Anden gör de tunga stegen lätta och för ut i frihet och glädje. Den räddhågade och klenmodige får mod, den trötte kraft, den blinde ljus, den döende hopp. Vi sjöng om detta i pingstsekvensen före evangeliet. Redan dess skönhet avslöjar att Anden ger oss det vi mest behöver. ”Kom, Guds egen andedräkt, kom, du rena, varma fläkt, av Guds rikes ljuvlighet.”
Många kristna lever som om Anden inte fanns. De liknar lärjungarna, när dessa var instängda bakom låsta dörrar av rädsla och uppgivenhet. Många stretar med buden, men har ändå ett gnagande dåligt samvete. De hukar och suckar när tron och kyrkan angrips. Som om ingen hjälp fanns att tillgå. Också pingstsekvensen är en bön, som visar att vi inte är de första att känna av hjälplösheten. Men det är en bön i tro. Och tron är starkare än all mänsklig kraftlöshet, oro och förstelning.
Vi tror på den helige Ande, Hjälparen som Jesus lovade att sända. Kyrkans historia bekräftar och stöder denna tro. Vad har inte hänt i de mest hopplösa situationer? Redan från början verkade ju uppdraget komplett orimligt – att göra alla folk till Jesu lärjungar? Apostlagärningarna är ett enda vittnesbörd om vad Hjälparen kunde åstadkomma på kort tid i hela den då kända världen. Med svaga och vanliga människor som redskap. Trots förföljelser och motstånd! Inget kunde hindra apostlarna att hela tiden vidga kyrkans gränser. Och så har det fortsatt genom hela historien. Människor har tagit tron på denne Hjälpare på allvar.
Tror vi på den helige Anden? Sannolikt kommer alla snart att instämma i trosbekännelsen, men då slipper vi undan för lätt. En mera närgången fråga är om vi vill bekänna och släppa in Anden i våra liv. Vad skulle då kunna hända? Anden blåser ju vart den vill. Anden vittnar om Sonen och vill blåsa in Jesu liv i människans döda ben. Då drar sig många tillbaka till det kända och gömmer sig bakom sin svaghet.
Det är den första frågan: Vill jag följa en andlig väg och korsfästa mitt kött med alla dess lidelser och begär? Eller hellre nöja mig med det som är lite mera lagom? Det jag vet att jag kan med egna krafter? Ingen vill ju bli fanatiker. Det finns många argument för att hålla Anden på behörigt avstånd. Det verkligt tragiska är att jag då kan avvisar Hjälparen, och hänvisas till den egna kraften. Jag.
En helt annan fråga ställer den som lider och sörjer över sin svaghet och alla de köttsliga gärningar som aposteln räknade upp, orenhet, ofördragsamhet, avundsjuka, vrede, utsvävningar och annat av samma slag. Eller den som lider av den egna osäkerheten och kastas mellan olika intryck och impulser. För den som sörjer över sådant är Pingstdagen en glädjens dag. Den säger och sjunger att vi har en Hjälpare. Den råder oss att frimodigt be om hjälp just där vi är som svagast. Anden är ingen belöning för de starka, ingen premie för de lyckade och framgångsrika. Anden är hjälp för dem som inser sitt behov av hjälp och är ödmjuka nog att be om den. Glädje, kärlek, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning, alla dessa gåvor finns i ett outtömligt förråd. Därför kallas de Andens frukter. Saliga de som hungrar och törstar, de skall bli mättade.
Den osäkre och vacklande likaså. Hjälparen är den bäste vägvisaren i omöjliga situationer. Jesus kallar honom Sanningens Ande. Sanningen leder inte vilse. Ibland visar han vägen utan att vi vet om det, men människan kan frigöra och hämta fram gåvan genom att be om den. Genom att be om just det hon insett att hon behöver. Den räddhågade får be om mod. Också när allt tycks mörkt och omöjligt, när alla ord tycks borta och stumma. ”Anden vädjar för oss med rop utan ord”, säger aposteln.
Trädgårdsmästaren vet att det är Gud som ger växten. Plantering och ogräsbekämpning behövs, men att det växer och bär frukt är en gåva. Oftast vet den troende bara när hon har förlorat gåvan. Då gråter den ödmjuke och sörjer och ger sig inte innan hon finner den på nytt. Anden känns igen på smaken, säger munken Siluan, och på hjärtats ro och frid. ”Guds rike är rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden”.
Låt oss förnya vår tro på den Helige Ande. Kanske långsamt meditera över Pingstsekvensen.
”Kom, Guds egen andedräkt, kom, du rena, varma fläkt, av Guds rikes ljuvlighet.”
Amen.
pater Ingmar Svanteson
