december 2019

Predikan 1 söndagen i Advent 2019

Kära bröder och systrar, kära barn i Herren. Varför skulle den här tiden vara annorlunda? Är inte alla tider likadana i vardagslivet? På arbetet och i skolan är det alltid samma sak. Uppgifterna ändras men platsen är densamma. I huskyrkan, i det kristna hemmet däremot, är väntetiden fram till Jesu födelse mycket speciell. Vi tror på ett löfte, en annorlunda händelse, som om vi väntade en kär gäst som ska besöka oss. Våra olika huskyrkor gör sig i ordning på olika sätt för att välkomna den efterlängtade gästen. I den stora gemenskapen, den där huskyrkorna samlas på söndagarna, är tiden som nu börjar mycket speciell.

Predikan 1 söndagen i Advent 2019

Räddningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Det är Paulus som säger det i den andra läsningen. Han ser framåt, frimodigt och hopp­fullt. Han fort­sät­ter: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära”. Många skulle säga det motsatta, att da­gen går mot sitt slut och natten närmar sig. Men aposteln vittnar om ett hopp som väger tyngre än alla dystra prognoser. Adventstiden har samma hoppfulla prägel, särskilt i Kyrkans bön och liturgi. Vi hörde det i kollektbönen. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”. Adventstiden lyfter och vidgar blicken och synfältet. För att motverka förlamande nostalgi och världsliga bekymmer, för att förvandla den tid som bara tycks rinna ifrån oss, eller bli outhärdlig när problemen ho­par sig.

Varför skulle liberalkatolicismen attrahera det mörkt diktande Sverige? – En adventsbetraktelse

Den andliga diktningen i Sverige är oerhört stark och rik – men fascinerad mer av mörkret som livskänsla än av längtan till ett befriande ljus. Stjärnornas ljus, som de tre vise männen upptäckt, börjar nu i advent föra dem till en för dem okänd trakt och till en för dem okänd konung! Men vad gör vår tids vise män – och kvinnor? Vem vill de tillbe? Vilken ny religion vill de skapa sig? Varför så stor oro i Kyrkan?