Varför skulle liberalkatolicismen attrahera det mörkt diktande Sverige? – En adventsbetraktelse

Varför skulle liberalkatolicismen attrahera det mörkt diktande Sverige? – En adventsbetraktelse

Den andliga diktningen i Sverige är oerhört stark och rik – men fascinerad mer av mörkret som livskänsla än av längtan till ett befriande ljus.  

Stjärnornas ljus, som de tre vise männen upptäckt, börjar nu i advent föra dem till en för dem okänd trakt och till en för dem okänd konung! Men vad gör vår tids vise män – och kvinnor? Vem vill de tillbe? Vilken ny religion vill de skapa sig? Varför så stor oro i Kyrkan?

De vise männen från Österlandet
De vise männen från Österlandet
Altdorfer 1530

 

Vad var det Anna Rydstedt (1928 - 1994) tänkte i sin dikt: ”Somliga kvällar på jorden borde man släcka alla ljus.”

Vilket lugn är det bara mörkret kan ge? Diktaren vill nu låta djuren ”Sova lugnt till en brådare död i gryningens ljus”. (Septemberpastoral, 1994).

Hur kan Kyrkan nå denna djupt flytande inre mörka åder, som så många identifierar sig med? ”Här – i det odefinierade mörkret – känner jag mig hemma”, är mångas grundinställning. Över en trons tröskel dit, går också många katolska själar som söker en annan gemenskap. Varför går de bort från ljuset och in i skuggan som döljer sanningen?

I kontakt med den katolska tron och Kyrkan drar nyfiket folk sig försiktigt tillbaka – ”på sin vakt” mot alla för dem nya bekännelser- andra än den självklara bekännelsen till rättvisan och den absoluta jämlikheten i allas gemensamma mörker. I den här djupa fåran av dikt och önskan bort, finns varken människors förakt eller ovänskap utan en annan, sällsam gemenskap. Sällsam därför att den både välkomnar och stänger ute. Landet med det odefinierade ljuset i mörkret – eller det lika odefinierade mörkret i ljuset, erbjuder dem en sådan gemenskap!  

Därför är den katolska mystiska erfarenheten – de kontemplativa helgonen – den i verkligheten enda vägen för Kyrkan att nå in i detta svenska, mörka, diktande. Hjärtat, och själens innersta levande puls, är det som drar till sig det mest personliga, det djupast upplevda i ett vänlighetens och öppenhetens folk, i ett möjligheternas land, så fruktbärande efter sin långa istid. Ser vi den andliga islossningen komma? Är den redan förbi? Vi är övertygade i vår mission, men är vi samtidigt på väg mot en ny splittring och återfall i heresi?

Men vägen från det privata kontemplativa klostret till det vardagliga civila livet, är den öppen och tillgänglig? Ja, för katolsk tro finns inga definitivt stängda vägar eller dörrar. Bara ett genomtänkt val hindrar eller möjliggör gemenskap med nytt ljus, en ”känsla” av meningsfullhet. ”Jag ser ljuset i den katolska tron och i den heliga apostoliska Kyrkan – men jag tackar ändå nej”, är mångas svar. Det mörka, inre diktandet är min enda hemort!

När Kyrkan förstår det unika och originella i den svenska historien och den andliga kulturen, vinner hon själarna.  Men varför så få? Några hundra om året är ju ingenting! Samma fråga kan ställas till oss själva, katoliker av vaggan eller adoptionen. Varför så få till vardagsmässan där Kristus väntar?

Den helige kyrkoherden av Ars, Jean Vianney (1786 - 1859) skrev i en av sina korta reflektioner: ”Om någon skulle sprida ryktet att en människa uppstått ur graven här i församlingen, skull nog alla komma rusande och be att få se den uppståndne.”

Den helige Jean Vianneys oförmultnade kropp
Basilikan i Ars-sur-Formans, Frankrike
Den helige Jean Vianneys oförmultnade kropp

 

”Men när jag som Herrens präst kungör mässorna under veckan och påminner om att den Uppståndne själv väntar dem i den heliga mässan, kommer tre – fyra troende”, skrev han.

Ja, ”varför så få, Herre? Vad gör jag för fel, jag som kallats att vara din härold, ditt vittne bland folket?”

Ja, varför skulle liberalkatolicismen attrahera det mörkt diktande Sverige om inte den kontemplativa mystiken gör det, om inte eukaristin i dess fullhet gör det?  I adventstiden får vi ett nytt tillfälle att begrunda vår tros hemlighet och tacka Gud för Hans kärlek och gåva: Kyrkans tro!

Varför en oklar liberalkatolicism? Därför att man får del av den katolska liturgin och den katolska andligheten – men förbli den man är och utan att behöva känna sig ”lydig” mot konkret katolsk tro och moral? Hur många konvertiter har inte fått höra att de kan ”förhålla sig fritt” till bindande katolska normer de inte tycker om? ”Följ bara ditt samvete”! – Följ dit okatolska samvete! Det är inte äkta pastoralt, utan svek! Att undanhålla sanningen kan inte vara en god sak, det är att svika Herren som vill allas frälsning. Präster som säger sådana saker till sökande själar bör inte samtidigt utdela välsignelse!  

Den andliga diktningen i Sverige är oerhört stark och rik – men älskar skymningen och gryningen framför ljuset mitt på dagen. Där fruktar man acedia – djävulens lockelser mitt på dagen”! Djävulen lockar till trötthet och uppgivenhet i stället för till helig iver och nitälskan för Herrens budskap till människorna.

Se gryningens ljus ”medan flöjtblåsaren kallar på evigheten, medan min ödesstjärna slocknar i gryningen”, säger Anna Rydstedt i sin Septemberpastoral, 1994. Var alltså på din vakt mot – middagsljuset!

En stjärna av skönhet och ljus
En stjärna av skönhet och ljus

 

Långt före Lagerkvist, Hedenius, Tännsjö och Luther – fanns den andligt rika, men mörka, svenska diktningen som nu i vår tid, och i bästa fall, kan våga välja – ”liberalkatolicismen”. 

Man kan förbli sig själv – och kalla sig katolik – som är motsägelse i sig och en omöjlighet, eftersom varje trogen medlem i Katolska kyrkan kräver av sig själv att tro på allt som Katolska kyrkan tror och lär!

Som de österländska stjärntydarna kan alla som vågar ta steget mot sanningen i tro vänta sig ett ljus som är mer än ljus, ett budskap, en inbjudan från Gud den Allrahögste. Ett ljus från Gud Fadern, som uppenbarar Sonens födelse av en jungfru, och som leder fram. Det kommer att vara ett ljus som avslöjar de giftiga elementen i vårt samhälle och ett ljus som anger en färdriktning mot de eviga målen. Därför kan det inte vara tal om att anpassa Kyrkan till vad världslig organisationsförmåga förmår. Man ska framför allt akta sig för nytänkande teologer som är mer förenade med Jean-Jacques Rousseau än med S:t Petrus av Betsaida och Rom.

Adventets ljus är ett ljus med inneboende kraft som skingrar mörkret och all modlöshet. Advent är att komma tillsammans med Gud i tillbedjan och gränslöst förtroende. Här finns ett ljus som vittnar om Guds Sanning! Låt inget förföriskt mörker och inga falska profeter förleda er och förvrida era samveten, varken nu i adventstiden eller i någon annan tid!

                                                                                                              diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.