december 2019

​​​​​​​Till sina lärjungar säger Jesus: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser.” Francisco Xavier, d.1552, en av de första jesuiterna, fann en öp­penhet för detta ljus, inte minst hos de barn i Bortre Orienten som han undervisade och döpte. Han fick varken tid att äta eller sova. Så ivriga var barnen att lära sig. Han lär ha döpt tio­tusentals. I brev frå­gar han sina bröder hem­ma i Europa varför de be­kym­rar sig mer om ve­ten­skapen än om att förmedla ljuset till själar som lever i mörker.

​​​​​​​Profeten Jesaja upplyser och bereder Guds folk under adventsti­den. Också vid detta klosters tioårsfirande är detta ett ord i rättan tid. Han talar om att hur den räddade skaran skall bli till ”pryd­­­nad och härlighet”. Uttrycket är en variant av arkitekternas motto för våra kloster på Maria­vall: ”ädel enkelhet”. Det gäller både utsida och insida, bå­de klos­­t­­­rets dagliga ordning och brödernas hjärtan. Inga onödiga ut­smyck­ningar och inget onödigt pratande. Kampen för det rena hjärtat är avgörande. Skönheten skymtar fram i den rena en­kel­he­ten.

Räddningen är oss nu närmare än när vi kom till tro. Det är Paulus som säger det i den andra läsningen. Han ser framåt, frimodigt och hopp­fullt. Han fort­sät­ter: ”Natten går mot sitt slut och dagen är nära”. Många skulle säga det motsatta, att da­gen går mot sitt slut och natten närmar sig. Men aposteln vittnar om ett hopp som väger tyngre än alla dystra prognoser. Adventstiden har samma hoppfulla prägel, särskilt i Kyrkans bön och liturgi. Vi hörde det i kollektbönen. ”Fyll oss med längtan efter din stora dag”. Adventstiden lyfter och vidgar blicken och synfältet. För att motverka förlamande nostalgi och världsliga bekymmer, för att förvandla den tid som bara tycks rinna ifrån oss, eller bli outhärdlig när problemen ho­par sig.