december 2019

​​​​​​​Två blinda följer efter Jesus ända till hans hus. De ro­par: ”Davids son, förbarma dig över oss!” När han kom hem går de fram till ho­nom och han bo­tar deras blindhet. Det är en bild med flera dimensioner. Vi känner igen Guds folks vand­ring fram till den utlova­de Messias. Gamla Förbundets väg till det Nya För­bundet. Men också det Nya Förbundets folk, Kyrkan, känner där igen sin egen väg. Inte minst under adventsti­den tar hon hjälp av profeterna för att förstå sin egen väg.

Jesu avslutande ord i Bergspredikan kan förskräcka. Vem vill hö­ra att han bygger sitt hus på sand? - Men vore det barmhärtigt att inte varna? Orden varnar den som hör men inte handlar efter det han hör. Den som hör och säger ’Herre, Herre’, men som snart glömmer det han hört och inte låter orden på­verka livet, lever ett hycklande dubbelliv. I prologen till sin regel hänvisar Benedictus till detta Jesu ord. ”Herren väntar av oss att vi dagligen i handling skall besvara hans heliga maningar”.

​​​​​​​Under adventstiden tar kyrkan särskild hjälp av profeterna. Här låter profeten Jesaja oss se bortom det ”dok som höljer alla folk, och den slöja som täcker al­la folkslag”. Gud har gett oss ögon att se, men människan plågas av att inte se klart. Profeten låter oss se ett gästabud på Sions berg. Ett gästabud för alla folk, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat. Döden är om­intetgjord, tårar och vanära likaså. Men det är också något mera, något som övergår även den festligaste måltid. Då skall man säga: ”Se, där är vår Gud, som vi hop­­pades på”.