april 2019

Folket har "tagit sig till vad fördärvligt är". De har gjort sig en kalv, som de kallar sin gud och som de tillber. De "bytte bort sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs". Gud kallar dem "ett hård­nackat folk" och vill för­göra dem i sin vrede. Mose vädjar, bönfaller och ger skäl för sin vädjan. Guds befrielse av Israels folk skulle fram­stå som ett stort misslyckande i egyp­tiernas ögon. Mose påminner också om Guds egna löften till fä­der­na. Folket skulle ju bli talrikt som stjär­nor­na och få ett eget land.

Genom sin profet tröstar Herren sitt folk: ”Kan en mo­der glömma sitt barn? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glöm­ma dig.” Profetens ord når sin fullbordan i Jesu ord om sig själv som Faderns Son. Sonen är fullkomligt ett med Fadern. Han följer inte sin egen vilja utan Faderns som har sänt honom.

När vattnet från templet rinner ut i havet blir havs­vattnet sunt. Nåden renar och botar naturen. Människan blir inte konstig eller mind­re mänsklig av nåden. Hon blir sig själv, som Gud har tänkt henne. Kultu­ren hotas inte av Kristi nåd. Den frigörs och blomst­rar.Dessutom flödar nåden över. Den når inte bara till fotknö­larna, knäna och höfterna. Hela kulturen kan om­slutas av Kristi nåd. Men det börjar med människan.