Damen med enhörningen och idén om ett tredje kön

Damen med enhörningen och idén om ett tredje kön

Bonaden med den vackra vita enhörningen och jungfrun hör till den västerländska kulturens konstskatter. Den framhåller naturens alla rikedomar som står till människans förfogande. Bilden av kvinnan som uppvaktas av den mytologiska enhörningen (en ”enhornad bock”) hör hemma i den höviska kärlekstraditionen enligt vilken kärleken bara kan uppnås genom vördnaden för mannens och kvinnans värdighet och moraliska

Damen med enhörningen
Damen med enhörningen – bonad från 1500-talet (Musée de Cluny, Paris)

upphöjdhet som mänskliga personer. Enligt myten med rötter i Aristoteles är enhörningen ett mycket skyggt och tillbaka draget djur som bara kan fångas in av en ren jungfru. I den kristna traditionen blir enhörningen och jungfrun en symbolisk bild av Kristus och jungfru Maria.  Traditionen uttrycker alltså ett högt ideal som uttrycks i ord, bild och form av högsta kvalitet. Att den höviska kärleken och det kristna äktenskapets bröllopskaraktär är ett slags ouppnåeligt tillstånd antyds genom bonadens hänvisning till Kristi förhållande till Kyrkan som är hans kropp.

Det är den mytologiska enhörningen som alltså inte finns. Den är en social konstruktion som fått sin plats i tiden hovkultur eller högreståndskultur.   

På samma sätt har vår tids radikala feminism – vår tids hovkultur – överta förståelsen av människans skapelse som man och kvinna i den kristna traditionen och göra den till en social konstruktion. I det perspektivet vill förespråkare för en trekönsdefinition föreslå en ändring i lagen som ger ett tredje kön plats vid sidan om mannen och kvinnan. Det kan uppfattas som ett ideal i tiden. Men om det skulle bli lag får det konsekvenser inom den skattefinansierade vården. Sjukvården får då uppdraget att med behandling bistå personer som själva definierar sig som man eller kvinna men som av personliga skäl önskar fysisk könskorrigering. Det kan bara handla om hormonell behandling och, efter särskilt tillstånd,  kirurgisk, genital ”korrigering”. I själva verket kan det inte vara fråga om korrigering av naturen, som när det gäller sjukdom, utan om en slags deformation av det naturen gett. 

 Vården kan till exempel mot en kostnad tillhandahålla en annan form av bh som ”plattar till” brösten på unga flickor. Könskorrigering måste på grund av godkänd lagändringen bli en av samhället godkänd rättighet inom vården som samtidigt förändrar den statliga definitionen av människan. Hur det kommer att påverka yttrandefriheten och religionsfriheten i en demokrati är ovisst. Vad som är klart är att inget parti veterligen i valrörelsen uppgivit att de avser föreslå ett tredje kön i lagstiftningen. Frågans frånvaro i valrörelserna innebär ett problem ur demokratisk synvinkel. Det kan alltså inte finnas något folkligt mandat för att frågan om ett tredje kön. Det är däremot den sekulära statens sätt att utifrån individuella önskemål förändra hela människosynen. Det kan följa modellen för genusideologi som i SOU är medlet för att uppnå en större jämställdhet i samhället. 

Man kan inte undgå att observera att förslagsställarna 2017 till Konstitutionsutskottet samtliga var kvinnor. Det är alltså möjligt att se hela frågan om könskorrigering som en fortsättning av den radikalfeministiska synen på kvinnans makt över sin sexualitet. De unga kvinnorna i dagens riksdag är döttrar till föräldrar som ”formats” av litterära förgrundspersonligheter som Simone de Beauvoir (1908-1986) som skrev ”Det andra könet” (Le Deuxième Sexe, 1949) och andra.

Vad dagens generation av feminister skulle behöva är en lika inflytelserik bok, ”Det tredje könet”. Den kommer dock aldrig att skrivas eftersom det tredje könet inte finns utan är en social konstruktion. Den skygga enhörningen kommer heller aldrig att fångas in av en ren jungfru, inte för att det inte finns jungfrur som är vigda åt Gud, utan därför att det inte finns några enhörningar att fånga in.

Förändringar i människans hjärna kan emellertid aldrig korrigeras. Hjärnan är kopplad till könen och utvecklingen av könen för fortplantning och föräldraskap. På samma sätt som den höviska högreståndskulturen under renässansen hade allvarliga brister som samhällsfundament, har motionen om ett tredje kön en lika allvarlig brist. Det tredje könet finns inte, liksom inte heller enhörningen finns. Gud har skapat naturen och gett mannen och kvinnan deras specifika karaktär. Det är inte bara de genitala, biologiska skillnaderna som hör till människans natur. Hela hennes väsen är samordnat i det själsliga livet och hjärnans funktioner är alla inriktade på det unika med könen och deras roll i släktets fortplantning. Allt samverkar genom naturens kraft och lag. Det kan inga könskorrigeringar ändra på. Gör man det ändå deformerar man det mänskliga och inför en farlig, kanske dödlig, förvirring över livet och dess mening. Då är det viktigare än något annat att det folkliga mandatet, som är demokratins källa, inte låter sig manipuleras för att uppnå mål som folket motsätter sig.

Det hindrar naturligtvis inte motiverade riksdagsledamöter att argumentera för sitt förslag och förnya dem när de avslagits i kammaren. De ser det de vill se och blundar för det de inte vill se eller höra talas om!   

 De säger själva: ”Svensk lagstiftning bygger i dag på en så kallad binär könsuppfattning. Det tydliggörs bland annat genom att det i lagens mening enbart finns två kön, kvinnor och män. Detta till trots att det alltid har funnits personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män. Normer kring kön och könsidentitet är inte statiska utan verkar i en samhällskontext – kön är en social konstruktion. Det binära genussystemet utgår från den statiska uppfattningen att det bara finns två kön – kvinna och man. Med vetskapen om att kön är en social konstruktion och att ens biologiska kön inte behöver överensstämma med ens mentala, sociala eller juridiska kön behöver ett tredje juridiskt kön införas för de icke-binära personer som varken är män eller kvinnor. I ett antal länder har ett sådant tredje juridiskt kön införts. Denna binära uppdelning har lett till ett strukturellt förtryck av transpersoner och de personer som faller utanför normen” (Inför ett tredje juridiskt kön - Motion 2017/18:1820 av Teres Lindberg m.fl. (S)).  

 I boken Genusfrågorna – levnadsvalen – familjen – ordenslivet (Katolska utskottet för äktenskap och familj, nr 7, 2015), har flera katolska kvinnliga teologer visat på den katolska kvinnosynen och sagt nej till en ensidigt radikal feminisms strävan att skapa en ny kvinnobild som bygger på principiell självständighet från mannen och full och egen kontroll över sin sexualitet.  Konstitutionsutskottet har, som vi sett, diskuterat propositionen och yrkat avslag 2017 – varefter kammaren i sin tur gått på konstitutionsutskottets linje och också avslagit propositionen. Det hindrar inte att ledamöter i Riksdagen kan återkomma, när ”tiden är mogen”, och lägga fram förslaget på nytt. Tyskland har ju genomfört förslaget trots omfattande kritik.

Var och en kan själv förstå de bakomliggande önskemålen hos förslagsställarna men de bör aldrig gå till en lagstadgad ändring av definitionen av vad människan är. Den tredje könet är en mytologisk konstruktion, lik enhörningen, i vår tid.  

En av författarna i ”Genusfrågorna – levnadsvalen – familjen – ordenslivet”, Beatriz Vollmer de Coles (De Marcellus), har studerat den nutida feminismens ståndpunkter och förklarat på vilket sätt de skiljer sig från en kristen människosyn och katolsk intellektuell tradition. Hon säger bland annat:

         ”Under senare tid har sär skilt i engelskan genus haft en grammatisk betydelse. I kontext måste substantiv, pronomen, adjektiv och verb stämma överens i antal och genus. Orden måste vara exakt överensstämmande inte bara i pluralis och singularis utan också i olika underavdelningar som maskulinum och femininum.

         I den senare delen av nittonhundratalets språkbruk har betydelsen av ordet genus skiftat till individuell sexuell identitet. Feministerna har hävdat att den mänskliga sexualiteten inte helt ligger i kroppen och har börjat använda genusordet för att beteckna sexualitetens immateriella aspekt och då ofta i en ateistisk och förbittrad kontext. De har också lagt till att patriarkatet har alienerat kvinnornas genusaspekt genom sociala förväntningar och påtryckningar och därigenom gjort genus till en anpassningsbar social anordning.   

         Det stora misstag som begåtts när man gjort en distinktion mellan kön och genus är att feministerna skilt de båda begreppen åt så radikalt att de blivit oberoende av varandra och äventyrat den kroppens och själens integritet som är typisk för människan. Den feministiska agendan har haft ett intresse i detta lösgörande för att nå målen för befrielsen.

         Genusfeministerna får sitt namn därför att de instiftade ’genus’ som ett feministiskt fackuttryck som betydde individuell sexuell identitet som resultat av sociala påtryckningar. Intentionen var att bidra till ett avskiljande av kvinnan från den plats som naturen och samhället reserverat för henne och att formellt separera könet från genus i syfte att nå uppsatta politiska mål. De har också introducerat uppfattningen att skillnaderna mellan könen är socialt konstruerade. Fysiska skillnader som påstås vara socialt och politiskt neutrala öppnar fältet fritt för total frihet att välja partner. Enligt dessa feminister är homosexualitet, heterosexualitet och bisexualitet alla lika gångbara och är en fråga om vad någon föredrar. De gör gällande att skillnaderna mellan manligt och kvinnligt inte är relaterade till naturliga eller biologiska orsaker, utan beror på sociala påbud”.  

Kommentaren från Beatriz Vollmer de Coles (De Marcellus), pekar exakt på vad de kvinnliga riksdagsledamöterna framhållit i sin motivation för införandet av ett tredje kön i svensk lag. De upprepar nästan ord för ord vad katolsk teologi och intellektuell tradition uppmärksammat, nämligen att den radikala feminismen utgår från att könen, inte bara genus, är socialt konstruerade och därför också socialt-politiskt påverkbara i en anpassning till vad man menar är en ny verklighet i samhället. De hävdar ju i sin motion att ”normer kring kön och könsidentitet inte är statiska utan verkar i en samhällskontext – kön är en social konstruktion”.

Adam och Eva
Adam och Eva
Skapade till Guds avbild, fria men ansvariga.
Sixtinska kapellet, Vatikanen

 

Som kristna har vi naturligtvis en förståelse av könen och könsrollerna som grundar sig i vad Gud uppenbarat i den Heliga Skrift och i den apostoliska traditionen. Gud skapade människan som man och kvinna och gjorde dem komplementära som personer med en och samma mänskliga värdighet. Människan är som skapad varelse ”en tvåfaldig enhet” som skall leva troget i ett heterosexuellt äktenskap som är oupplösligt när det är sakramentalt och giltigt ingånget och fullbordat i den äktenskapliga akten. De är unika varelser men ”ett kött”.

Den blir med tiden också den tydligare och av allt större värde som vägledning för alla som vill leva ett autentiskt kristet liv i Jesu efterföljelse som hans lärjungar. Människan har sin kallelse till helighet i förbundet mellan en man och en kvinna. Ett tredje kön kan aldrig vara en gudomlig skapelse eller uttryck för en gudomlig plan för människan. Som ”man och kvinna skapade han dem och han välsignade dem och gav dem uppdraget att föröka sig” (jfr 1 Mosebok 1: 27-28). Mot den bakgrunden kan vi med stöd av vårt förnuft säga och tro att de två könen alltid finns och inte uppstår i en social verklighet. De två könen är riktade mot varandra och mot Gud som skapat dem och välsignat dem. Det är genom deras sexuella olikhet som de utvecklas och gudomliggörs genom Guds nåd och eviga vishet.

                                                                                              diakon Göran Fäldt, i april 2019

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.