Kortpredikan 2 april 2019
Hes 47:1-9,12 Ps 46:2-3,5-6,8-9 Joh 5:1-3,5-16
När vattnet från templet rinner ut i havet blir havsvattnet sunt.
Nåden renar och botar naturen. Människan blir inte konstig eller mindre mänsklig av nåden. Hon blir sig själv, som Gud har tänkt henne. Kulturen hotas inte av Kristi nåd. Den frigörs och blomstrar.
Dessutom flödar nåden över. Den når inte bara till fotknölarna, knäna och höfterna. Hela kulturen kan omslutas av Kristi nåd. Men det börjar med människan.
Det som hindrar nådens verk skymtar fram i Jesu fråga till den sjuke i Betesda: "Vill du bli frisk?"
En märklig fråga till en som varit sjuk länge. Men Jesu korta ord är dräktiga med innehåll, inte minst i Johannes evangelium.
Erfarenheten bekräftar att människan, bredvid den sunda viljan att bli frisk, också har ett inre motstånd. Hon kan vänja sig vid och rentav föredra sjukdomen, framför att leva helt och fullt. Det är behagligt att bli ompysslad av andra. Det befriar henne från eget ansvar.
Alla vill bli av med syndens plågsamma följder, men alla vill inte rycka upp synden med roten. De har kvar lusten att synda, och gör det när ingen ser dem.
Den som börjar kampen mot synden upptäcker förr eller senare ett annat motstånd. Hon vill inte bli botad. Hon vill fixa det själv. Det finns en farisé i varje människa. Paulus kallar det egenrättfärdighet.
Att bli botad betyder, å andra sidan, inte passivitet, inte att ”synda på nåden”. Den lame ”tog sin bädd och gick”. Dessutom med en varning att inte synda mer. Men nu sker det genom nåden.
Också lusten att synda försvinner, även om det kan ta tid och kräva mycket bön. Den ersätts av glädjen i att göra Guds vilja. Men allt sker genom nåden.
"En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad."
”Rena, Herre, våra hjärtan, och förnya vår ande…”
pater Ingmar Svanteson
