Kortpredikan 4 april 2019

2 Mos 32:7-14 Ps 106:19-23 Joh 5:31-47

Folket har "tagit sig till vad fördärvligt är". De har gjort sig en kalv, som de kallar sin gud och som de tillber. De "bytte bort sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs". Gud kallar dem "ett hård­nackat folk" och vill för­göra dem i sin vrede.

Mose vädjar, bönfaller och ger skäl för sin vädjan. Guds befrielse av Israels folk skulle fram­stå som ett stort misslyckande i egyp­tiernas ögon. Mose påminner också om Guds egna löften till fä­der­na. Folket skulle ju bli talrikt som stjär­nor­na och få ett eget land.

Det står att Herren "ångrade" sig. - Kan Gud vredgas och sedan ångra sig? Egentligen inte, men det är sagt och skrivet för oss, på ett språk som människan kan förstå. Som när en kärleksfull förälder mås­­­­te höja rösten för att barnet skall höra och förstå sitt eget bästa.

Mose "vädjan" är en profetia om den nye Mose, vår Herre Jesus Kris­tus, med­laren mellan Gud och människor. Jesus säger om Mose: ”Det var om mig han skrev”.

Kristus ”sitter på Guds högra sida och vädjar för oss”. (Rom 8:34) I var­je eukaristi hör vi denna ”vädjan”. Vi inte bara ”hör” den, kyr­kan vädjar genom att fram­bära Kristi offer, åminnelsen av hans död och uppstån­del­­se. Den eu­ka­ristiska bönen är en vädjan inför Fadern, den kraftigast tänkbara.

När kyrkan har tagit sig till ”vad fördärvligt är” triumferar hennes fien­der. Vi har ännu större skäl att instämma i Mose och Kristi vädjan.

Judarna kräver vittnen som bekräftar Jesu anspråk. En rimlig be­gäran i sig. Jesus hänvisar till Johannes Döparens, till Faderns vittnesbörd, t.ex. vid dopet, och till Skrifterna.

Men alla vittnesbörd förblir stumma för dem som vill "bli ärade" av män­niskor. De har redan bytt bort sin ära och mänskliga vär­dighet, vilken är att söka och ära Gud. I stället söker de något skapat, som blir deras gud. Det är det valet som gör dem blinda för san­ning­en. Paulus skulle säga att de "håller sanningen fången i orättfärdighet". (Rom 1:9)

Kyrkan ”vädjar” också för dem, i kraft av sin Herres eviga offer.

                                                                                                   pater Ingmar Svanteson